La Grazia

Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade. Det tycker Jon Andersson som sett Paolo Sorrentinos “La Grazia”, med svensk premiär i helgen.

Den italienska regissören Paolo Sorrentino är känd för visuellt storslagna filmer. Ofta är bilderna och den känslan de förmedlar lika viktiga som själva berättelsen. I Sorrentinos bästa film: Oscarsvinnande “Den stora skönheten” lyckas den italienska regissören hitta en perfekt balans mellan innehåll och form. Filmen om journalisten och författaren Jep Gambardella, vars liv går ut på att mingla i Roms societetsliv, var både berörande och bjöd på ett utomordentligt foto. Inte helt olik idolen Federico Fellinis  “Det ljuva livet”, även om filmen inte fullt kom upp i samma klass.

Typisk Sorrentinifilm

Sorrentinis senaste film “La Grazia”, med svensk premiär i helgen, handlar om  den åldrade italienska presidenten Mariano De Santis. I huvudrollen som De Santis ser vi Sorrentinofavoriten Toni Servillo.

När vi kommer in i handlingen har De Santis bara sex månader kvar av sin mandatperiod. Under den tiden har han tre viktiga beslut att ta ställning till. Alla som på ett eller annat sätt berör liv och död. De två första besluten handlar om huruvida han ska benåda två personer som sitter inne för mord, men där det finns en del förmildrande omständigheter. Det sista beslutet gäller en ny lag om dödshjälp som De Santis måste bestämma om han ska skriva under eller inte. “Att inte skriva under är tortyr. Att skriva under är mord”, konstaterar den vankelmodiga presidenten. 

Filmen hinner inte hålla på särskilt länge innan det går att fastställa att det här är en typisk Sorrentinifilm. Filmen är fylld av pratig dialog, symbolladdade bilder, panoreringar och slow-motion sekvenser.  Det är långsamt och ganska utdraget. 

Skissartade karaktärer

Jag har egentligen inget emot något av detta.  Samtidigt är det hela tiden en balansgång om man vill göra den typen av filmer som Sorrentino vill. Formen får inte helt ta över. Då finns risken att det blir något som snarare liknar en två timmar lång reklamfilm eller rockvideo än en långfilm.

Tyvärr hamnar “La Grazia”, precis som den italienska regissörens förra film ”Parthenope – Neapels hjärta”, alltför mycket i det facket. Sorrentino ägnar sig så mycket åt formen att han glömmer bort karaktärerna. 

Trots att filmen tar upp djupa och existensiella frågor som dödshjälp, förlåtelse, otrohet och åldrande blir jag aldrig riktigt berörd. Det känns för ytligt. Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade.

Jon Andersson