Krönika Klädda tweed reste Landerholm och Kristersson till Oxford.
”Vi ser inte världen som den är, vi ser den som vi själva är.” Anaïs Nins ord inleder Peter Englunds fascinerande essä ”Om att misslyckas”, men passar lika bra under valrörelsens sista febriga dagar.
Ledtrådarna till det som präglar partiledarnas blick på världen är däremot få; inte ens kulturella referenser strösslas det särskilt generöst med. Därför blir jag upplivad när P3 ID:s underhållande porträtt av Ulf Kristersson påminner mig om hans begeistring i Evelyn Waughs klassiker ”En förlorad värld” från 1945.
Trots allt är det inte vilken roman som helst, utan en berättelse som griper över existensens alla delar: tro och begär, nostalgi och förändring. Framför allt handlar den om en livslång längtan efter sammanhang och alla de misslyckanden som följer i försöken att nå dit. Ett bitterljuvt pärlband av förspilld kärlek och förspillda liv, trots goda förutsättningar och storslagna ambitioner – inte olikt de slagna entusiasterna i Englunds bok.
Den brittiska aristokratin
Waughs roman blev åter aktuell i samband med att Kristerssons nära vän från skoltiden, Henrik Landerholm, utnämndes till landets första nationella säkerhetsrådgivare, men redan efter två år tvingades avgå efter att ha glömt hemliga handlingar på en kursgård.
En tragisk final – helt i Waughs smak – både på en karriär och möjligen också på en mångårig vänskapsrelation. Vänskapen hade inletts fyra decennier tidigare, med en gemensam fascination för den brittiska aristokratins sista skälvande år på det engelska godset Brideshead.
Oxfordstudenten Charles och den dekadente överklasslyngeln Sebastian möts när Sebastian bokstavligen spyr rakt in i Charles studentrum. Dagen därpå skickar han ett överdådigt blomsterbud tillsammans med en inbjudan till champagnelunch.
En Waughs ironi
Och artonåriga Ulf och Henrik ville inte vara sämre. I var sin nyinköpt tweedkostym från Eskilstuna flyger de till Oxford för att gå i Charles och Sebastians fotspår, bara för att upptäcka att den värld Waugh beskriver verkligen har gått förlorad – eller möjligen aldrig har funnits. Ännu en Waughsk ironi.
Miljön och tidsandan tycks däremot ha fungerat som inspiration och musa för den moderata politik Kristersson har gjort till sin. Själv har han sagt att romanen gjorde det tillåtet att spegla en borgerlig livsstil på ett romantiserat sätt. Även beskrivningen av umgänget med Landerholms öppna familj kan, med lite god vilja, associeras till Charles förtjusning i Sebastians spirituella och egensinniga släktingar på Brideshead.
Liksom Sebastian har sin syster Julia, dyrkad av Charles, har Henrik sin syster Karin, mångårig vän till Ulf och politisk allierad. Och liksom Charles med häpen förundran tar del av familjens brinnande religiositet, gifter sig Ulf med Birgitta Ed, som så småningom prästvigs och med korset och prästkragen högst påtagligt närvarande i alla offentliga sammanhang.
Strömmer som Aloysius?
Evelyn Waugh hade sannolikt också blivit betagen av Sagerska palatset, med dess överdådiga textilier från Svenskt Tenn, på samma sätt som han livfullt och med subtil ironi beskriver hur Brideshead renoverats i Arts and Crafts-rörelsens stil: ”Änglar i vida bomullssärkar med tryckta mönster, slingrande rosor, blomsterängar, skuttande lamm, textbårder i keltiska typsnitt och helgon i rustningar…”
Egentligen är det bara Sebastians teddybjörn Aloysius som svävar lite fritt: symbolen för barndomens trygghet, alltid närvarande när världen känns krävande och hotfull. Han som har en egen hårborste med skaft av elfenben och som, när läsarna möter honom för första gången, sitter vid ratten i Sebastians tvåsitsiga Morris-Cowley.
För det kan väl ändå inte vara Gunnar Strömmer?
Gabriella Ahlström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
