Mi Lodell vittnar om baksidan av lätt hypokondri. Bilden till vänster visar en scen från Molieres Den inbillade sjuke, Serbiens nationalteater, Novi Sad, 1933. Foto: Wikimedia

vardagskrönikan Mi Lodell börjar närma sig åldern då minsta fysiska krämpa i själva verket kan vara en dödlig svulst. Vilket ställer till det när du lider av lätt hypokondri.

1989 var jag 17 år och mitt politiska samhällsintresse vaknade på allvar. Jag åkte på fredsstudieläger och ville också göra miljöaktioner som några killar från Västkusten berättade att de gjorde; till exempel sitta och demonstrera på motorvägar utanför Strömstad. Eller åtminstone kunde jag väl krama ett träd någonstans och förhindra det från att fällas. Därför gick jag med i Fältbiologerna, men de var utomordentligt händelsefattiga och tittade bara på skalbaggar (uppspikade på en planka). Jag gick med i ett politiskt ungdomsförbund, men där dracks det mest rödvin, småpratades och åts gryta. Det är idag 30 år sedan. Förr var 30 år sedan någon gång på 50-talet och DET var länge sedan. Jag inser att jag är så sjukt gammal.

Apropå sjuk: Vid en rutinkontroll hos läkaren nyligen så gjordes en mystisk upptäckt vid en ytlig undersökning. Vilket fick mig att drabbas av den totala cancerpaniken. Jag börjar närma mig den åldern då minsta fysiska krämpa och anomali och avvikelse i själva verket kan vara en dödlig svulst. Har jag nämnt att jag lider av lätt hypokondri? Läkaren var dessutom inte av den sorten som är återhållsam med att berätta för sina patienter vilka drastiska medicinska ingrepp och åtgärder som skulle kunna komma att vidtas vid ett ”worst case scenario”, men lade även till att han inte var riktigt säker på det faktiska läget ännu. Han försäkrade samtidigt att det inte var just specifikt cancer. Det hörde mina hypokondriska öron inte alls. Jag tog min tillflykt till Netdoktor och olika andra sajter på Google som upplyste om allt som kan tänkas gömma sig bakom något som vid en första anblick inte verkar vara cancer. Medan proverna skickades iväg blev jag min egen doktor och googlade själv olika symtom och fick sökträffar på olika troliga diagnoser och blev mer och mer övertygad om att jag kanske var allvarligt sjuk.

Under en veckas tid sörjde jag mitt korta liv och allt jag ännu inte hunnit förverkliga och alla människor jag skulle tvingas lämna kvar och ta avsked av. Jag drog mig undan familjen en liten stund varje dag för att inte oroa dem i onödan och tog smygfarväl av dem alla i tankarna och grät en skvätt för mig själv. Det enda konstruktiva sätt jag kunde komma på för att hantera panikkänslorna var att sätta ihop en komplett låtlista till min begravning och skriva personliga avskedstal till var och en av mina närmaste.

Han försäkrade samtidigt att det inte var just specifikt cancer. Det hörde mina hypokondriska öron inte alls.

Efter ungefär en vecka fick jag nog av att ha cancerpanik. Nu fick det räcka. Jag bestämde mig för att det låg bortom min kontroll och att jag måste ignorera eventuella diagnoser och möjliga behandlingsformer till dess att den medicinska förklaringen kunde fastställas. Jag kände definitivt att jag ville leva lite till först, i total ovisshet.

Provresultaten kom och uteslöt i alla fall ett livshotande tillstånd för stunden.

Några dagar senare blev jag en kväll uppringd av en försäkringsförsäljare som nog ångrade att han ringt just till mig. Istället för att avfärda försäljaren utbrast jag: Men vad BRA att du ringer!

Jag hade tusen frågor. Kollade olika scenarier, typ vad som händer om barnen eldar upp huset, samt ställde förstås många ingående frågor om sjukförsäkringar och livförsäkringar.

Sedan blev jag upprörd över om det var så att kvinnor tvingas betala högre premie om de är i klimakteriet, det skulle ju vara djupt diskriminerande i så fall!! Jag började så klart även prata med försäljaren om olika symtom som verkligen inte är cancer!

Nä, sa han, det är säkert inte cancer.

Avslutningsvis argumenterade jag å det bestämdaste att man visst borde kunna höja sin livförsäkring om man nån gång visar sig vara döende på riktigt. Där tyckte vi lite olika.

Men som en av tillvarons mest försäkrade människa ska jag nu leva i minst 30 år till.

Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare