Mediernas möjligheter att fullgöra sin uppgift som demokratins renhållare hotas i dag från flera håll samtidigt.
Massövervakningen av internet via NSA och andra myndigheter riskerar passivisera journalisterna och öka inslagen av självcensur. Om Storebror kan knäcka också krypterade mail, då urholkas det grundlagsfästa meddelarskyddet för personer som vill slå larm om missförhållanden men ändå vara anonyma.
Medierna plågas också av sviktande upplagor och annonsinkomster. Det märks på de stora redaktionerna, som oavbrutet skär ner på personalen. Det blir allt färre specialreportrar, som kontinuerligt följer ett ämnesområde och har kunskaper, ingångar och egna källor.
Med specialreportrar kan viktiga saker avslöjas, som inte är möjliga om alla medarbetare ska göra allt, skriva minst tre artiklar om dagen, och inte hinner tala med mer än en källa i taget. Sveriges Radios vd Cilla Benkö varnade nyligen i en debattartikel för att ”den granskande delen av vår journalistik riskerar att få stå tillbaka för den rapporterande i takt med ett bruset ökar”. Det räcker inte om vi vill ha upplysta medborgare i nästa val som går och röstar, menar hon.
Tittar vi tillbaka några år ser vi en rad pinsamma mediemisslyckanden. För de flesta tidningar var den stora finanskrisen en överraskning när den bröt ut, fast varningssignalerna var många. Vid folkomröstningen för tio år sedan viftades farhågorna om euron bort i de stora medierna, fast vi idag kan se att de var motiverade. När de stora medierna inte hade kraften att avslöja Carl Bildts och Lundins Oils osanningar om oljeutvinningen i Etiopien, försökte frilansarna Johan Persson och Martin Schibbye, men det gick som det gick. Varför förteg de stora medierna i nästan ett halvår Kalla Faktas världsscoop om avvisningen från Bromma av två egyptier?
Våra ibland ganska slätstrukna och officiösa medier utmanas av ett väldigt larm på Twitter, Facebook, bloggar och kommentatorsfält. Där råder knappast någon brist på yttrandefrihet. Vi har istället fått ett brutaliserat offentligt samtal, där sansade röster avfärdas som politiskt korrekta, och feminister som inte vill diskutera med sina mest osammanhängande kritiker kallas fascister.
”Det må låta hårt men det ingår i ett demokratiskt samhälle att såras och bli ledsen”, skrev nyligen en krönikör. Men så är det inte. En central del av demokratin är att visa respekt för sina meningsmotståndare.
Presstödskommitténs förslag häromveckan är ett eko från en svunnen tid, där stödet skulle utjämna mellan borgerliga och socialdemokratiska pressröster. Idag när stora delar av papperstidningarna – oberoende av partifärg – hotas av utplåning blir mångfald mer en fråga om kvalitet i nyhetsbevakningen än vilka megafoner som finns på ledarsidorna. Presstödet borde därför vara ett stöd till fördjupad journalistik, oberoende av om det utövas på nätet eller i pappersform.
När pressen alltså i stort har svårt att klara sina demokratiska uppgifter vill ändå kommitténs politiker att stöd utgå till en rasistisk tidning som Nationell idag. Ett förbud säger till exempel den socialdemokratiska ledamoten av utredningen, Helene Petersson, nej till: ”Det strider mot yttrandefriheten”, menar hon.
Det är nonsens. Olika röster hörs, ska höras och kommer att höras, även anstötliga och korkade. Däremot är det ingen rättighet att få statsbidrag för rasism. Politikerna i kommittén snavar således in i framtiden utan någon känsla för hur allvarliga hoten mot demokratin är.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
