Var är alla de 5 000 nya kollegorna i restaurangbranschen som arbetsmarknadsminister Hillevi Engström talar om, undrar Jenny Bengtsson (Hotell- och restaurangfacket).
Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) hyllar sänkningen av restaurangmomsen. Den har skapat 5 000 nya jobb, hävdar hon.
Vi har svårt att tro på siffrorna. De siffror som presenteras nu är Visitas tolkning av SCB:s siffror, inte själva siffrorna. Alla jobb i branschen räknas in, trots att många är bidragsanställningar där samhället på olika sätt redan betalar lönen. De jobben har nämligen ökat. Och samtidigt visar statistiken från SCB att sysselsättningen i hotell- och restaurangbranschen faktiskt minskade med 6,4 procent under förra året.
Från facklig sida har vi varit försiktiga med att spekulera i huruvida momssänkningen har bidragit till nya anställningar eller inte. Från vår synvinkel ser det inte ut så. Vi står fortfarande där och väntar på alla de där nya unga kollegorna som sägs ha fått jobb.
Och vilka är då vi som väntar?
Fler än hälften av oss är under trettio år fyllda. En fjärdedel av oss är förvägrade fasta anställningar och förpassade till ständig otrygghet. Arbetsgivarna bestämmer när vi får hoppa in och jobba. Arbetsgivarna bestämmer när vi inte behövs.
Var tionde av oss är bidragsanställd. Det är alltså inte vi som får bidrag, vi jobbar som vanligt. Bidragen är våra arbetsgivare beroende av: grovt räknat plockar de ut mellan 1,4 och 2,3 miljarder kronor varje år de håller oss bidragsanställda. Och så fick de ytterligare 5,4 miljarder kronor när restaurangmomsen halverades.
Medan arbetsgivarna funderar över hur de ska spendera bidragen väntar vi på alla de där nyanställda det pratas om. Men vi väntar inte på de som anställs som en naturlig del av branschens årliga tillväxt (branschen har ökat i flera år), utan de som anställs utöver dessa. De som anställs enbart tack vare alla de där miljarderna.
Vi väntar.
Men mest av allt väntar vi på de förslag som ska göra vår bransch bättre, så att vi som vill kan få fortsätta jobba i den. För minst lika intressant som tillväxten är debatten om villkoren.
Så här är det: bland medlemmarna i vår a-kassa är strax under tio procent arbetslösa. Då är det heltidsarbetslöshet vi pratar om, inte den deltidsarbetslöshet som är verklighet för många av oss. Lägger vi på den hamnar vi på över 20 procent. Arbetsmiljön i branschen dras med stora problem. Stressen driver oss ibland till tårar. Vi vet att våra knän och ryggar inte klarar mer när vi är runt femtio år. Våra löner är som practical jokes i kuverten.
Ändå får vi återkommande höra att vi kräver för mycket: vi hindrar utvecklingen, vi stänger ute. Fast egentligen är det vi som är utestängda. Från samma chans till den levnadsstandard som till exempel våra arbetsgivare, ombudsmännen på Visita, eller arbetsmarknadsministern åtnjuter.
Ni vet kanske inte hur det är att arbeta natt år efter år. Det vet vi. Vi vet hur det är att känna det sociala livet enbart som ett bortflyende minne, att försöka leva med en dygnsrytm som inte finns och ha tröttheten som ständig följeslagare.
Ni känner inte känslan av den fastbitna underbemanningen. Det gör vi. Varenda hotellstäderska känner till den. Liksom vi som står i baren, eller vi som sliter i disken. Eller vi som jobbar på caféerna, i hamburgerrestaurangerna eller varför inte på Stureplanskrogarna. Vi som är kissnödiga till bristningsgränsen för att tiden inte räcker till för ett toabesök. Vi som får höra att vi är så bra och duktiga och driftiga som fixade dagen, kvällen, natten så galant som vi gjorde, medan vi själva tänker och vet att det egentligen inte behöver vara så här stressigt, så här krävande. Bara man anställer två till. En till. Inte extra, inte säsong. Inte visstid eller på timmar. Utan fast anställda. Så som ska det vara.
För medan ni pratar och lägger ut siffror om alla de nya jobben, de som egentligen inte berättar mer än att de alldeles uppenbarligen går att tolka lite hur som helst, så vet vi vad vi behöver. Vi vet att restaurangbranschen behöver långt mycket mer än bara nya anställda, de som vi faktiskt inte sett till än – i verkligheten.
Vi vet också att branschen skriker efter ökad trygghet, löner att leva på och en sundare arbetsmiljö. Trixandet med grafer och procentsatser speglar inte verkligheten. Vi känner den som den är, utan drömsiffror och storvulna uttalanden. Varför vi känner dem? Därför att det är vi som fortsätter att springa där på restauranggolven. Och det är vi som fortsätter att vänta.
Jenny Bengtsson, ordförande
Hotell- och restaurangfacket Stockholm Gotland
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
