Hoppets demonstration

Det finns folkligt stöd för den politik som krävs.

Hopp är inget man känner, det är något man gör. Den stora klimatdemonstrationen i söndags var ett stort görande. Hoppet skapades av de över 280 deltagande organisationernaav  arrangörerna Naturskyddsföreningen, Rebellmammorna, Rebellpappor och Researchs Desk, och organisationer från Skydda skogen till Cykelfrämjandet och Scouterna.

Vi var minst 50 000 personer, det oändliga tåget av barnvagnar, rullatorer och människor slingrade sig längs med Dalagatan, Odengatan och Sveavägen, när de första kommit fram till Gustav Adolfs torg hade de sista ännu inte lämnat Norra Bantorget, det tog över tre timmar innan alla vara framme. Vi som gick där, med handmålade plakat och hemmasnickrade hattar, vi gjorde hopp.

Nästa kan bli ännu större

Det var en historiskt stor manifestation, men som sociologen Magnus Wennerhag och de andra forskarna kring forskningsplattformen Omstridd demokrati har konstaterat i sin protestbarometer, kan hela 40 procent av svenskarna tänka sig att delta i en miljö- eller klimatdemonstration, även om man aldrig gjort det tidigare. Nästa demonstration kan bli ännu större.

Ensam är det lätt att känna sig missmodig – är det bara jag som är orolig för klimatförändringarna? I söndags kände vi det alla tillsammans och var och en för sig: jag är inte ensam, vi är inte ensamma. Det finns hopp!

För ett par år sedan genomförde jag och LO-utredaren Marika Palmér Rivera tillsammans med några kollegor (tack alla!) en intervjustudie. Vi intervjuade över 200 personer på de svenska landsbygderna. En av frågorna framstår idag som än mer radikal än den var då. Vi frågade: Har du i din vardag märkt att klimatet har förändrats? Det är en fråga som gör var och en till expert, den kräver inte att man ska känna till antal ppm koldioxid i atmosfären eller paragraferna i Parisavtalet, frågan handlar om dig, om din vardag.

Har du i din vardag märkt att klimatet har förändrats? Det är en fråga som borde ställas oftare.

Fler politiker borde ställa frågan

De svar vi fick, i Sollefteå, Ljusdal, Fagersta och Hultsfred var både gripande och skrämmande. Människor sörjer det klimat som gått förlorat. Syrenerna som blommat ut innan de kan pryda midsommarstången, snön som ersatts av regn mitt i januari, eller förvandlats till rasande snökaos ”upp till kronan av äppelträdet”. Och människor är rädda. För stormarna som förvandlar skogen till plockepinn, för bortspolade banvallar och urspårade tåg. För vad vi lämnar över till våra barn och barnbarn.

Har du i din vardag märkt att klimatet har förändrats?

Det är en fråga som fler politiker borde ställa. Och sedan använda människors oro över sönderbrända gräsmattor, bevattningsförbud redan i mars och de skrämmande bilderna på rasande skogsbränder i Spanien och Frankrike för handling. Det behövs en radikal politik, men vardagen är ju radikal, om politikerna bara vågar utgå ifrån den finns folkligt stöd för den politik som krävs.

En kärnfacklig fråga

Allt fler fackliga organisationer har ställt frågan till sina medlemmar, och deras svar visar att klimatfrågan redan är en del av arbetsvardagen. Människor vill ta sig till jobbet på ett hållbart sätt, och de vill med sitt arbete kunna bidra till att minska klimatpåverkan. Handels medlemmar vill bidra till mindre slit och släng och återvinningslådor för second hand-kläder vid kassan, GS-facket vill se en jobbskapande klimatsmart skogspolitik, Elektrikerna slåss för en schysst bransch för att kunna kompetensförsörja elektrifieringen. Klimatfrågan är en kärnfacklig fråga.

Att fackförbunden ställt sig på de klimatpolitiska barrikaderna är ännu ett tecken på att den folkliga förankringen finns.

LO-fackens tåg var långt i söndags, Akademikerförbundet SSR syntes lång väg, och TCO:s ordförande Therese Svanström var en av huvudtalarna. Hoppfullt att se henne i tåget tillsammans med Unionen Stockholm, och ordförandena för Vision, Vårdförbundet och ST, de nästan dansade fram under banderollen: Här kommer den folkliga förankringen.

Lisa Pelling