debatt Samtal om frivillig återvandring bör handla mindre om hur människor ska förmås att lämna landet och mer om vad som krävs för att de ska lyckas efter återkomsten. Rätt utformad kan frivillig återvandring samtidigt skapa värden för den återvändande, ursprungslandet och Sverige, skriver två forskare.
Återvandring har blivit en av de mest laddade frågorna i svensk migrationspolitik. Sedan den 1 januari 2026 kan en vuxen få upp till 350 000 kronor för att frivilligt lämna Sverige och bosätta sig i sitt ursprungsland. Politiken har mött stark kritik. Kommuner har avböjt att medverka i regeringens dialog och kritiker har varnat för stigmatisering och signalen att människor som byggt sina liv här egentligen hör hemma någon annanstans.
Återvandring är en central samhällsfråga som riskerar att låsas i två positioner: för eller emot. Det leder fel. Hittills tycks dessutom det kraftigt höjda återvandringsbidraget ha haft ett begränsat genomslag.
Det finns människor som efter många år i diasporan vill återvända. Motiven varierar, från familj och social gemenskap till önskan att använda sina kunskaper, starta verksamheter eller bidra till ursprungslandets utveckling. Vad som krävs för att frivillig återvandring ska bli ett hållbart alternativ och för att den som återvänder faktiskt ska lyckas är den fråga vi har studerat.
Med finansiering från Migrationsverket genomförde vi en pilotstudie om frivillig återvandring till Somaliland. Därefter undersökte vi inom projektet Transnationellt entreprenörskap diasporans intresse för företagande och investeringar i Somaliland samt vilka stödstrukturer som efterfrågas.
Ekonomiska stödet inte viktigaste
Återvandring börjar efter återkomsten. Att återvända efter många år utomlands är inte detsamma som att återvända till det liv man en gång lämnade. Samhället kan ha förändrats samtidigt som man själv har förändrats. Sociala nätverk kan ha försvagats, kunskapen om arbetsmarknad och myndigheter blivit inaktuell och försörjningen osäker. Den som vill starta företag kan sakna finansiering, affärskontakter och kunskap om lokala villkor. Därtill kommer något som är svårare att mäta: känslan av tillhörighet. Att återvända till ett land man känner betyder inte självklart att man fortfarande känner sig hemma där.
Vad som väntar efter återkomsten kan därför väga tyngre än storleken på ett återvandringsbidrag. Ekonomiskt stöd kan vara värdefullt, men hållbar återetablering kräver mer. Politiken bör bedömas efter hur människor lyckas efter återkomsten, snarare än efter hur många som lämnar Sverige.
Integration kan vara en resurs för återvandring. Migration behöver inte förstås som en linjär rörelse från ett land till ett annat som avslutas med integration eller återvändande. Många i diasporan lever gränsöverskridande liv med relationer och verksamheter i flera länder.
Den som levt länge i Sverige eller andra länder kan ha skaffat sig utbildning, yrkeserfarenhet och professionella nätverk och samtidigt bevarat språket, relationerna och den kulturella kompetensen i ursprungslandet. Kombinationen av erfarenheter från flera samhällen kan utgöra en betydande resurs vid återvändande.
Utvidgat integrationsperspektiv
Det är detta vi avser med ett utvidgat integrationsperspektiv. Kunskaper och erfarenheter som utvecklats utomlands kan skapa nya möjligheter efter återkomsten. Integration och frivillig återvandring behöver därför inte vara motstridiga processer. I detta perspektiv kan diasporan också bli en viktig utvecklingsresurs.
I vår studie av transnationellt entreprenörskap fann vi ett betydande intresse bland personer ur den somaliländska diasporan och svenska entreprenörer för investeringar inom bland annat sjukvård, jordbruk, energi, fiske och utbildning. Samtidigt blev det tydligt att ekonomiskt stöd inte räcker för den som vill investera, arbeta eller starta företag. Tillförlitlig information, rådgivning, kunskap om juridiska och ekonomiska villkor samt kontakter med pålitliga aktörer och samarbetspartner kan vara minst lika viktiga.
Entreprenörer och yrkesverksamma i diasporan kan tillsammans med svenska myndigheter, företag och civilsamhälle bidra med investeringar, kompetens och internationella nätverk. Sådana partnerskap kan skapa försörjningsmöjligheter för dem som frivilligt återvänder och samtidigt stärka ekonomiska och sociala relationer mellan länder. Svenskt stöd till gemensamma investeringar skulle exempelvis kunna knytas till att verksamheten skapar arbetstillfällen för återvändare.
Diasporan blir då en bro mellan länderna. Människor, kunskap, kapital och idéer kan röra sig mellan länder samtidigt som banden med Sverige består. Det innebär inte att alla återvändare blir företagare eller att alla investeringar lyckas. Men dessa möjligheter bör tas till vara. Den återvändande kan få bättre förutsättningar att bygga ett självständigt liv, ursprungslandet får tillgång till kompetens och investeringar och Sverige kan utveckla handels- och företagssamarbeten och använda biståndets resurser mer strategiskt.
Frivillighet – inte politisk styrning
Sverige behöver en långsiktig politik för frivillig återvandring byggd på praktiskt samarbete. Pilotprogram med lämpliga ursprungsländer bör prövas där återetablering, diaspora, bistånd och näringslivssamarbete förs samman. Programmen bör bygga på:
1. Individuella återetableringsplaner. Kvalificerad information och stöd för att planera försörjning, arbete eller företagande.
2. En funktion för diaspora och återetablering. Ett informationscentrum som ger rådgivning och sammanför myndigheter, diasporaorganisationer, näringsliv och aktörer i ursprungslandet.
3. Entreprenörskap och kompetensöverföring. Finansiering i kombination med rådgivning, mentorskap och företagskontakter.
4. Samordning med bistånds- och handelspolitiken. Diasporans kompetens och nätverk tas till vara i utvecklingsprojekt, investeringar och företagssamarbeten. Somaliland är ett studiefall och förutsättningarna varierar mellan länder. Modellen måste anpassas till skillnader i säkerhet, ekonomi, institutioner och rättssystem. Den generella lärdomen är att hållbar frivillig återvandring i hög grad avgörs av de förutsättningar människor möter efter återkomsten.
Frivillighet får samtidigt inte förväxlas med styrning. Politikens uppgift bör inte vara att få människor att fatta ett visst beslut, utan att ge den som själv vill återvända rimliga förutsättningar att lyckas.
Ett annat samtal är möjligt. Återvandringsfrågan behöver frigöras från den låsning som uppstår när alternativen reduceras till att vara för eller emot. Ett mer konstruktivt perspektiv utgår från frivillighet, människors egna resurser och deras möjlighet att skapa en framtid. Det förskjuter fokus till det som borde vara den centrala frågan:
Hur skapar vi förutsättningar för att den som frivilligt vill återvända faktiskt ska lyckas? Det är där ett annat samtal om återvandring börjar.
Petros Gougoulakis & Ali Osman, professorer i pedagogik vid Stockholms universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
