Oppositionen riskerar att spela regeringen i händerna.

Batteriet av budgetar från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har nagelfarits och analyserats i sömmarna under veckan.

Läsaren möts av hårdnischade förslag. S – trots tidigare löften om motsatsen – accepterar regeringens sänkning av bolagsskatten och det femte jobbskatteavdraget. Partiets aktiva jobbpolitik och upprustade skola ska i stället finansieras genom förväntad framtida tillväxt. Jakten på marginalväljaren har bara börjat.

V lovar avskaffade avdrag och höjda skatter och massiva investeringar: Traditionella vänsterväljare ska in i stugvärmen. Och MP riktar sig inte helt otippat till den gröne storstadsväljaren.

Situationen: Hög arbetslöshet, låga skolresultat och ett moderat parti som tappar i förtroende på viktiga områden. Reformviljan hos regeringen har för länge sedan falnat och ersatts av ett politiskt chickenrace med oppositionen; höjda skatter ska skrämma upp väljarna, en fast kurs trygga dem.

Under åttiotalet utvecklade den amerikanske ekonomen Paul David teorin om path-dependency, för att förklara ineffektiva ekonomiska beteenden som envist består. Människans rädsla för risker, riskaversion, skapar enligt honom en ovilja att riva upp redan fattade beslut. Vår tids QWERTY-tangentbord, som föddes redan under 1800-talet, skulle exempelvis kunna ersättas av betydligt bättre varianter. Men varje försök möts av en konservativ backlash.

Samma synsätt kan tillämpas på svensk politik. Många vet att det möjligen finns smartare idéer i oppositionens kappsäck, liksom att Sverige lider av stora samhällsproblem. Fast nu har vi ju vant oss. Det kanske inte blev som vi tänkt, men nu är det bara att hålla i hatten. Moderaterna har greppat det. Deras viktigaste instrument för att behålla makten är nämligen inte verkligheten, utan en inlåsning av oppositionens handlingsutrymme.

Är oviljan att justera skattenivån uppåt ett tecken på att taktikerna vunnit mot ideologerna? Har väljarna permanent förtrollats under Anders Borgs skattespö?  Oppositionens gordiska knut är och förblir hur den ska vinna val på regeringens planhalva utan att väljas på deras politik.

Reformviljan, suget efter förändring, stångas mot väljare som värjer risker och räds det okända. Men snarare än att ducka för jobbiga debatter borde oppositionen betona de skillnader som råder. För högern är sänkt skatt ett egenvärde, ett mål i sig, för vänstern är skatterna enbart ett verktyg för jämlikhet.

Att tro att dynamiska effekter ska kompensera för skattefobi riskerar att bli ett sluttande plan. Oppositionen behöver en berättelse om väljarnas ovilja till förändring ska övervinnas.

Kanske har taktikerna rätt kortsiktigt, kanske gör oppositionen helt rätt som ritar in väljarna i en logisk karta.

Men förr eller senare måste det ideologiska slaget om samhällsprojektets riktning tas.