Maud Björnstedt (Foto: Rodolfo Alvarez)

Gästkrönika Att ständigt växla mellan privat och offentlig drift visar på en oförmåga att ta tag i problem med befintliga medarbetare och verksamheter. Det menar Maud Björnstedt som reflekterar över att Stockholm nu åter lägger ut fritidsgårdar på entreprenad.

Så nu är det dags igen. Fritidsgårdarna läggs åter ut på entreprenad. Senast de kom tillbaka i kommunal drift var i november 2017, efter cirka 6 år av entreprenörskap.

Vi befinner oss i Spånga-Tensta, en av flera stadsdelar i Stockholms stad. Ett område som har många utmaningar men också möjligheter. Där ungas framtidstro i förhållande till samhällsutvecklingen är lika aktuell som på alla andra platser, om än inte mer. Några av utmaningarna i området, när vi pratar om att formulera behovet av fritidsverksamhet för ungdomar, är trångboddhet, lågt föreningsdeltagande bland unga, lägre tro på samhällsetablissemanget och en vuxenvärld med få kontakter i samhället för att ge sina unga förutsättningar att prova på yrken och se andra sätt att leva.

Fritidsgården som öppen fritidsverksamhet för ungdomar är omtvistad. Något som många tycker till om och anser sig veta vad den går ut på. När personer med social utgångspunkt tar beslut utan att lyssna in fritidverksamhetens kompetens, landar målsättningen ofta i att häva kriminalitet och droger bland unga. Det var även den rådande utgångspunkten i stadsdelen då jag började där 2017.

Jag fick ta över tre helt utmärglade och vilseledda fritidsgårdar.

Jag fick ta över tre helt utmärglade och vilseledda fritidsgårdar. Verksamheterna saknade stabilitet, där arbetade personal som hade jobbet som extrainkomst. Målsättningar saknades, likaså tid för planering, uppföljning, resurser och strukturer. Som erfaren ledare för öppen fritidsverksamhet så upptäckte jag en total misär, fritidsgårdsmässigt. Stadsdelen, entreprenören, hade bedrivit en verksamhet som inte ledde åt positivt håll för ungas utveckling.

Efter varje pass försökte fritidsledarna i entreprenaden svara på denna frågeställning: vad har vi gjort idag för att minska kriminalitet och droger bland unga? Jag insåg att detta behövde bearbetas. De hade blivit vilseledda. Det var starten för ett främjande arbete och ett metodiskt och pedagogiskt uppvaknande.

Dagens utveckling av fritidsverksamhet handlar om att främja. Med det menar vi att stärka individernas självkänsla och självförtroende. Att stimulera eget ansvarstagande, eget växande som individ och i grupp i ett demokratiskt och jämställt samhälle. Det handlar om att bli inspirerad och få prova på olika aktiviteter, se nya miljöer och möta personer man kanske aldrig skulle ha mött och som kan inspirera till en ny väg och en ny situation att intressera sig för. Det är ett arbete som bör stimulera framtidstro, egenmakt och bör ge förutsättningar för unga att känna sig lyckade och få utrymmet att utvecklas till goda samhällsmedborgare.

Därför oroar jag mig när jag inifrån sett hur stadsdelen försökt ta ansvar för ungdomssituationen, men inte lyssnat in den möjlighet och kompetens som finns inom det främjande fritidsområdet samt hos de ungas röster. Den okunskap som finns i stadsdelen, hos politiker och tjänstemän samt inom Stockholms stad, för att bedriva öppen fritidsverksamhet, är bekymmersam. Stadsdelen tillåter att samhällsfunktionen fritidsgård låter sig bollas med lite för lättvindigt, enligt min åsikt.

Fritidsgårdens vinst ligger inte i pengar, den ligger i antal välmående individer och ett friskare samhälle.

Jag undrar om barnkonventionen i detta fall verkligen följts? Är ungdomarna delaktiga i ett beslut som rör dem? Jag skulle gärna se de underlagen. Idag, när ledningen och politiken inom stadsdelen Spånga-Tensta ännu en gång lägger ut fritidsgårdar på entreprenad, så får vi verkligen hoppas att de tänker både främjande och långsiktigt. Men förutsättningarna är nog inte goda, då risken är att resurserna är fortsatt små eller till och med ännu mindre än de var 2019, när jag ansvarade för verksamheten,

Vilken hänsyn har då tagits till ungdomarna i området? Entreprenörskapet i sig för att bedriva fritidsgård är inte det avgörande för denna situation. Det finns goda exempel som har klarat uppdraget bättre eller lika bra, jämfört med den kommunala. Och det finns de som gjort det betydligt sämre. Öppen fritidsgårdsverksamhet är problematisk om entreprenören vill gå med ekonomisk vinst. Fritidsgårdens vinst ligger inte i pengar, den ligger i antal välmående individer och ett friskare samhälle.

Det är uppdragets utförande och behovsanalysen av områdets ungdomssituation som blir avgörande, och som borde vägleda beslutsfattare att lägga en tillräcklig resurs. När stadsdelen och staden inte lägger ett tydligt uppdrag för fritidsgårdsverksamhet, och därtill bifogar en ynklig budget, är risken stor att det blir pannkaka. Det är ju knappast vad Spånga-Tensta och Stockholms stad behöver i denna kritiska period.

Att ta bort den kommunala verksamheten och ersätta med en entreprenör påminner mig om ett förhållningssätt i stadsdelen som jag återkommande beskådat. Ett förhållningssätt där stadsdelen inte tar tag i problem med befintliga medarbetare och verksamheter, utan vill lösa problem genom att byta ut och ersätta. Här krävs långsiktighet, uppdrag med behovsanknytning, besökarinflytande, kompetens, en tillräcklig resurs, en kompetent ledning som kan leda en öppen fritidsverksamhet för ungdomar på ett konstruktivt sätt. Det behövs en stabilitet som unga kan lita på.

 

Maud Björnstedt har en mångårig och yrkesmässigt bred erfarenhet av chefsskap inom kultur- och fritidsgårdsverksamhet, bland annat som enhetschef för kultur och fritid i Spånga-Tensta 2017-2019.