Alf Henriksson skriver i sin svenska historia att vid pass år 1060 ska två kronpretendenter som båda hette Erik ha slagits om väldet och dödat varann. ”Varpå en tredje som hette Håkan Röde uppträdde på scenen och lyckades göra sig till konung.” Håkan Röde anses ha varit en kristen kompromisskandidat som vann makten i konkurrens med Halsten (som vägrat ”blota för svearna”) och Anund (de asatroendes kandidat).

I mars 2011 uppträder Håkan Juholt på scenen. Som väntat pågår redan etiketterandet. Labourledaren Ed Miliband går som ”Red Ed” i The Sun och Daily Mail. På samma sätt beskrivs Håkan Juholt som en vänsterman. Han har sagt sig stå ”något till vänster”. Svaret härstammar från SVT:s så kallade valpejl där politiker fick placera sig själv på höger-vänsterskalan i svensk politik generellt (inte internt i respektive parti).

Det borde inte vara en överraskning att Socialdemokraterna står till vänster. Av de socialdemokratiska riksdagsledamöterna svarade 43 att de stod ”något till vänster”. En av dem var Juholt. 38 uppgav att de stod ”klart till vänster”. Medieenkäter är trubbiga verktyg. Om något indikerar SVT:s valpejl att Juholt befinner sig i partiets mittfåra, snarare än på vänsterkanten.

Om Håkan Juholt beskrivs som vänster karakteriseras Mona Sahlin ofta som en förnyare på partiets högerkant. Lite förbryllande för den som kan SSUs och socialdemokratins historia. Både Mona Sahlin och Håkan Juholt kommer från SSUs ”höger” och var på den tiden ”traditionalister”. På SSU-kongressen 1981 menade Mona Sahlin att ungdomarna ville ha ”arbete och tak över huvudet”. De ville inte läsa Gramsci, självförvalta eller vandra vänsterut.

Håkan Juholt tyckte nog ungefär samma sak. Då hade vänstervågen ännu inte ebbat ut. Nu har vi en epok av nyliberalism bakom oss. Och konfliktlinjerna dras på ett annat sätt.

Kanske representerar och illustrerar Sahlin och Juholt den ökande spänningen mellan stad och land. Mona Sahlins Stockholm har både sociologiskt och politiskt genomgått stora förändringar de senaste decennierna. Bara var femte väljare valde socialdemokraterna i Stockholmsregionen. Stockholm är mer kosmopolitiskt, individualistiskt och pluralistiskt.

I Håkan Juholts Oskarhamn har Socialdemokraterna haft makten så långe någon nu levande kan minnas. Socialdemokraterna ökade 2010 sin väljarandel i kommunvalen i kommuner som Oskarshamn och Kalmar. Medan Socialdemokraterna tappade 5,7 procent i riksdagsvalet i Kalmar län.

I helgen sätter vi punkt för Mona Sahlins långa och framgångsrika karriär som sträcker sig över fyra decennier. Hon lanserades i partiets centrala ledning som ett nytt stjärnskott för 20 år sedan, starkt förankrad i det mäktiga partidistriktet Stockholms län. Hon ägde valrörelserna 1991 och 1994. Alltid lojal med partiledningen och frammatchad av bland andra Ingvar Carlsson. Hon ”älskade partiet”. Kärleken visade sig inte förbli ömsesidig.

1990 utsågs hon till arbetsmarknadsminister. Regeringen bestämde sig för att rida spärr mot överhettningen och lanserade ett kontroversiellt ”stoppaket”. Mona Sahlin fick i uppdrag att försvara beslutet. Vilket mycket väl kan ha satt bilden av henne i delar av rörelsen. Flera fackförbund, särskilt Kommunal, rasade mot förslaget om lönestopp. Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson, som hade baxat igenom förslaget, undgick i hög grad medlemmarnas vrede. LO:s Stig Malm ska också ha godkänt paketet. Men Mona Sahlin ställde sig i främsta linjen. Kritiken – ja, misstron – mot henne tycks ha levt kvar. Vilket nog ledde till en animositet gentemot delar av rörelsen. Även från Mona Sahlins sida.

När Ingvar Carlsson avgick som partiledare 1995 uppfattades Mona Sahlin som den självklara efterträdaren. Den uppslitande ”Toblerone-affären” tvingade emellertid henne att avgå från regeringen och avsäga sig partiledarkandidaturen. Men den outtalade och underliggande interna misstron mot henne spelade alldeles säkert också en roll.

Så här i efterhand får man hoppas att Mona Sahlins eftermäle gör henne rättvisa. Hon har varit och är en bred och synnerligen skicklig politiker. Hon har jobbat med allt från näringspolitik till diskrimineringsfrågor. Det fanns en Mona Sahlin före ”Toblerone” som hade ett enormt självförtroende och driv. Ingen annan politiker har drabbats av en så negativ mediekampanj – inte bara under Toblerone-affären.

Drevet mot Mona Sahlin har nästan varit permanent. Valbevakningen 2010 var skandalös och tendentiös. Historien om mediernas bevakning och fixering vid Mona Sahlin återstår ännu att skriva. Att genus härvidlag spelat en avgörande roll står utom allt tvivel. Hon fick bara några år som partiledare. Kanske hade historien sett annorlunda ut om hon hade blivit partiledare 1996 med Göran Persson som stark finansminister vid hennes sida. Om inte ”Toblerone” hade varit…

Efter två katastrofval och ett valresultat på knappt 30 procent var läget i höstas synnerligen instabilt och partiledningens – och Mona Sahlins – auktoritet allvarligt försvagad. Behovet av förnyelse och förändring var både uppenbar och självklar. Men i stället hamnade partiet i ett slags vakuum. Till sist pressades Mona Sahlin att avgå. Inför partiets förtroenderåd tog hon i efterhand avstånd från den politik hon nyss gått till val på. Något både unikt och sensationellt.

Den avgående partiledaren distanserade sig ifrån och läxade upp sina partivänner. Detta destabiliserade partiet ytterligare. Torbjörn Nilsson skriver i Fokus om hur ”etablissemangsklustret” tappade initiativet till förmån för ”distriktsklustret”. Det var ett slags revolt nerifrån. Gräsrötterna i landet reste ragg mot Stockholm.

Den klassiska maktaxeln mellan Sahlins hemdistrikt i Stockholms län och centrala och ledningslojala distrikt runt om landet försvagades. Mikael Färnbo beskriver processen i fredagens Dagens Arena-reportage, ”Haveriet”. Kanske mår Socialdemokraterna bra av att rucka på en del gamla traditioner och invanda maktstrukturer. Men samtidigt har nya sår rivits upp när Ylva Johansson och Thomas Östros på ett förnedrande sätt tvingades bort från det verkställande utskottet.

Allt detta satte scenen och öppnade till sist för Håkan Juholt. För andra gången i rad under sin 122-åriga historia har Socialdemokraterna bytt ledare i opposition. Det var ovant, turbulent och smärtsamt. Frågan är om det blir en vana. Förväntningarna på Håkan Juholt är i varje enorma.

Under alla omständigheter lär ”Håkan Röde” placera Socialdemokraterna ”något till vänster”.