Bild: stock.xchng

I dag inleds Folkpartiets landsmöte i Växjö. Frågan är om partiledaren Jan Björklund då ska gå till storms mot hur regeringen behandlar kroniskt sjuka. Hans företrädare, Lars Leijonborg, slogs i alla fall för sjukförsäkringen. När han invigningstalade på landsmötet i Göteborg i augusti 2005 hade han ett räkneexempel på att en cancersjuk lärare skulle förlora 25 000 kronor om året om Moderaterna fick igenom sin politik.

– Detta kan vi aldrig acceptera, ropade Leijonborg till ombudens jubel.

När de borgerliga partierna förhandlade i Bankeryd några veckor senare, fick Leijonborg acceptera att sänkt a-kassa skulle finansiera första steget i jobbskatteavdraget. Sämre sjukersättningar sköts upp tills vidare, men kunde bli aktuellt när man kom till det andra steget i jobbskatteavdraget.

I dag har fyra år förflutit. Folkpartiet har i högerregeringen vikt ner sig, fått acceptera det man aldrig skulle acceptera. Den absurda idén, framfödd av Anders Borg och hans hjärtlösa ekonomer, att sjuka och arbetslösa ska betala skattesänkningar åt friska och arbetsföra, har fullt ut genomförts.

Det går inte att öppna en tidning utan att Leijonborgs cancersjuka lärare dyker upp, men inte som ett räkneexempel utan som verkliga sjuka, som nu systematiskt och på ett förödmjukande sätt knuffas fram och tillbaka mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och socialtjänsten.

Det är inga udda fall i medierna att cancersjuka ska tvingas arbeta och ta vilka jobb som helst. Man kan tvärt om ana att det bland de psykiskt sjuka finns ännu fler tragedier i det tysta. Vad hjälper det lärarnas folkparti att Jan Björklund kraftfullt har slagits för bättre arbetsvillkor i skolan, om priset för det har varit att Leijonborg och han sålt ut lärarnas inkomsttrygghet om de blir allvarligt sjuka?

Tage Erlander, Socialdemokraternas partiordförande under 50- och 60-talen, sa en gång en smula maliciöst att Folkpartiets socialliberalism är en ömtålig planta som bäst trivs och växer till sig i skuggan av en stark socialdemokrati. Men eftersom Socialdemokraterna på senare år inte heller har velat vårda principerna i socialförsäkringarna, bör vi självklart vända på steken – också arbetarrörelsen behöver ett socialt ansvarstagande Folkparti. Detta gamla ömsesidiga beroende är brutet, till nackdel för båda.

För folkpartisterna som samlas i Växjö är det hög tid att börja fundera på hur kul det blir om man efter valet nästa år skulle ingå i en ännu mer högervriden regering.