Ett sätt att både minska de ekonomiska klyftorna och koldioxidutsläppen.
Vad är ransonering och kan det vara en lösning med bättre folklig förankring än högre bensinpriser?
Tänk dig att det råder brist på kaffe i Sverige och att vi bara får in kaffebönor motsvarande 100 koppar per person och år. Hur ska då den införda mängden fördelas? Ett alternativ är att låta köpkraft sköta fördelningen. Om någon har råd att köpa 1000 koppar, ja då får man göra det. Det innebär dock att många som vill ha kaffe blir utan eftersom de helt enkelt inte har råd.
Ett bättre alternativ vore att alla människor får rätten att köpa lika mycket kaffe, säg 100 koppar per person. Köper du en kopp kaffe, ja då har du rätten till 99 koppar kvar. Om du inte dricker kaffe kan du sälja dina kafferätter till människor med starkare begär för det flytande guldet. Denna ransonering innebär alltså både en rättvis fördelning av kaffe och en möjlighet till ekonomisk omfördelning.
Tänk om koldioxidutsläppen kunde lösas på samma sätt? Genom vår konsumtion bidrar vi svenskar till att 88 miljoner ton koldioxidekvivalenter släpps ut i atmosfären varje år. Det motsvarar 7,6 ton per person, men är självklart fördelat olika från person till person. Oxfam visar i sin senaste rapport att de allra flesta människor i Sverige har minskat sina koldioxidutsläpp sedan 1990, men i inkomsttoppen har utsläppen ökat. Här skulle en individuell utsläppsranson komma väl till pass.
Det är förstås krångligt att införa i praktiken, men låt säga att alla svenskar nästa år får släppa ut 7,6 ton koldioxidekvivalenter var. Det räcker till bil, en europeisk flygcharter och en hel del köttkonsumtion. Lever man klimatnyttigt kan man sälja sina överblivna rätter till människor med en mer koldioxidtung livsstil. Året efter har förbränningsmotorerna blivit lite mer effektiva och en högre andel går på el, så då kan utsläppsrätterna minska till 7,2 ton per person. Året efter ges ännu färre utsläppsrätter, och så fortsätter det nedåt tills vi tillslut är på en hållbar utsläppsnivå.
EU:s utsläppshandelssystem fungerar just på detta vis, men läggs på det producerande företaget. Ett företag som säljer olja måste köpa rätter för att få göra det. Med färre och färre utsläppsrätter kommer utsläppen minska, men det kommer också driva upp priserna på koldioxidutsläpp. Då är vi tillbaka i samma problem som med dagens punktskatter: den som har råd kan fortfarande konsumera, medan den fattigare knyter näven i fickan vid pumpen.
En förändring eller uppoffring blir mycket svårare att acceptera om samhällets toppskikt fortsätter leva som vanligt. Med individuella utsläppsrätter skulle man kunna komma runt det.
Vilgot Österlund
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
