I det EU som tilldelas fredspriset sitter nynazister i Greklands parlament, i Ungerns fascister. Tajmingen är historiskt usel.
Efter att EU belönades med Nobels fredspris i går fanns gott om vitsigheter att ta till.
“Kommer Tyskland att ta prispengarna och vägra dela med sig till Grekland?”, “Litteraturpriset tilldelas norska Nobelkommittén för att de “med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid”, var några av de flitigast delade nätskämten i går eftermiddag.
I bästa fall resonerar Nobelkommittén som i fallet Barack Obama, och delar ut priset med en förhoppning att EU härmed ska fokusera på fred och samarbete snarare än ytterligare splittring och valutahets. “Bästa” ska i det här fallet läsas som mesta möjliga positiva nämnare – och med tanke på Obamas krigs- och drönartempo sedan fredspriset är det en taktik som ter sig helt verkningslös.
I värsta fall är prisandet av EU ett tecken på vår bisarra och våldsamma samtid, där gränsen för vad som räknas som fred och fredsarbete förskjutits till en förhoppning om uteblivna militära aggressioner (Obama) eller avsaknaden av krig på hemmaplan (EU). Det finns dessutom många européer på Balkan som torde ha svårt att hålla med om att Europa varit en fredens kontinent sedan bildandet av Kol- och stålunionen, eller att EU var till särskilt stor hjälp under de jugoslaviska krigen – tvärtom.
Det är sant att EU är och har varit ett fredskapande projekt. Den som i ruinerna efter andra världskriget hade förutspått att Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien skulle vara hövliga grannar och samarbetspartners i närmare 60 obrutna år skulle ha haft det svårt att bli trodd. När även länder som Bulgarien, Rumänien och baltstaterna lades till medlemslistan fanns hopp och möjlighet att EU skulle utvecklas till något mer än en elitstaternas finanspolitiska förening.
Så har det inte blivit, EU är mycket långt ifrån att vara ens en demokratisk institution.
Tajmingen för priset är dessutom historiskt dålig. Under de arabiska revolutionerna framstod det med alla önskvärd tydlighet hur hårt EU hållit Mellanösterns och Nordafrikas diktatorer om ryggen. Med vapen, pengar och moltystnad om övergreppen på de egna befolkningarna.
Dödssiffrorna bland dem som desperat försöker ta sig över Medelhavet i rangliga båtar och in i Europa fortsätter att stiga. De som lyckas väntar tröstlös väntan i regelrätta läger.
Som världens största biståndsgivare vägrar EU att låta pengar gå till insatser för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, med horribla konsekvenser för mödradödlighet i synnerhet och kvinnor i allmänhet.
Inom unionens gränser lever nio av tio romer under fattigdomsgränsen. De jagas av polis och myndigheter – från Sverige i norr, till Italien i söder, via Ungern och Rumänien – deras barn får allt för sällan gå i skolan, lejonparten tvingas leva i läger utan tillgång till sjukvård eller rinnande vatten.
I Greklands parlament sitter nynazister, i Ungerns fascister. I Italien vill deras fränder skjuta skarpt mot båtflyktingar.
Medan EU:s banker räddas går snart en tredjedel av befolkningen i sydeuropa utan arbete, och den medicin som EU ordinerar heter fortfarande nedskärningar.
Det måste vara möjligt att ställa högre krav på en fredspristagare än så. För att inte tala om på EU.