Men i Trumps värld saknar organisationen helt relevans.

När Donald Trump talade inför FN:s generalförsamling tidigare i höstas riktade han skarp kritik mot organisationen.

Vem hade väntat sig något annat. 

Redan på 1960-talet fanns det republikaner i USA som beskrev FN som en kommunistisk sammanavärjning och Trump avskyr de multilaterala organisationer mer än alla republikaner före honom gjort tillsammans. 

Trump hade rätt

Han ogillar alla de mekaniser som sedan andra världskriget bidragit till en global ordning som i alla fall varit något mer regelstyrd än alla tidigare perioder. Han avskyr dem för att de riskerar att begränsa USA:s eget handlingsutrymme, föredrar ekonomiska “dealar” framför avtal som förhandlats fram av diplomater och politiker.

I sitt tal sade han ändå att FN har en enorm potential men att organisationen inte klarar av att leva upp till den. Att arbetet i FN mest handlat om att skriva långa deklarationer som aldrig följs upp.

Det sista är väldigt intressant. För där har ju Donald Trump helt rätt. 

Och det är ingen ny kritik mot världsorganisationen. Långt därifrån, faktiskt. Under 1990-talet var det mycket vanligt att FN fick kritik, från både höger och vänster, för att inte agera tillräckligt kraftfullt. I konflikten på Balkan, Rwanda, Myanmar, Darfur eller för den delen Palestina. I varje enskild konflikt fanns det en stormakt som motsatte sig ett effektivt ingripande. 

Och just vetorätten är det avgörande problemet. 

Att stormakterna kan blockera beslut de inte gillar låser systemet så snart en stormakt har starka egna intressen i en konflikt eller en fråga.

Ingen verkar längre räkna med FN

Så har det varit sedan FN grundades, och problemet för alla oss som skulle vilja se ett FN utan vetorätt för de starka är att de starka högst sannolikt inte skulle vara med i en sån organisation, och då skulle hela poängen med FN ändå gå förlorad.

Samtidigt är det rimligt att säga att läget är allvarligare i dag än tidigare. Fram till Trumps tillträde var FN i alla fall en aktör att räkna med. 

Det verkar ingen längre göra. 

En skillnad mot kalla kriget är att FN inte tycks kunna spela någon avgörande roll i fredsprocesserna runtom i världen. Från Dag Hammarskölds tid och fram till 1990-talet var FN en aktiv part för att läsa världens öppna konflikter. De blå hjälmarna, FN:s fredsbevarande styrkor, sattes in i allt från Kongo och Cypern till Bosnien och Kosovo.

Till och med stormakter med veto över alla sådana beslut ansåg att de blå hjälmarna behövdes. 

I dag är det svårt att se att USA, Kina och Ryssland skulle komma överens om något liknande, annat än i perifera konflikter utan intresse för stormakterna. Möjligen skulle kan kunna säga att USA:s invasion av Irak 2003 var startpunkten för det underminerande av FN som pågått sedan dess. 

Under ett par decennier, och delvis som en effekt av att det blivit svårare att spela en roll i det fredsskapande arbetet, har FN bland annat byggt upp en större kapacitet för humanitärt arbete och fått ett större fokus på fattigdomsfrågor, klimatet och jämställdhetfrågor. För att ta några exempel. 

Ledde till krig

Problemet med Trumps kritik att hans egen politik även på dessa områden mer än något annat de senaste åren är det som har undergrävt FN och andra multilaterala organisationer. 

USA har lämnat Parisavtalet om klimatet, FN-organet Unesco och slutat finansiera stora delar av FN-systemet. 

Han går konsekvent vid sidan av alla etablerade system för globala förhandlingar, spelar ut länder mot varandra, sluter avtal som bara gynnar USA och talar konsekvent ned alla försök att hitta tillbaka till en bättre ordning.

Oordning och anarki präglade länge det internationella systemet. Det ledde till krig. Oerhört brutala krig. 

Mot den bakgrunden behövs FN mer än någonsin. Att organisationen just nu är i en djup svacka ändrar inte den saken.

Jesper Bengtsson