Att förstå vad S vill med EU är lika svårt som att nåla fast vatten på en vägg.

Bryssel: Att våren har kommit till Bryssel, och att det går att äta lunch utomhus på Place du Luxembourg, är inte den enda kontrasten till det svenska grådasket. Två dagar av möten, spring i Europaparlamentets korridorer, skvaller med gamla vänner, samt en högnivåkonferens om Europas nedskärningspolitik ger en entydig bild.

Reformagendan är djärv, i synnerhet bland Europas progressiva. EU-tåget rullar, snabbt och obönhörligt. Det handlar om Sveriges framtid. Men när hörde du senast en svensk diskussion om de förslag som kan förändra EU-samarbetet i grunden?

Poul Nyrup Rasmussen, alltjämt den socialdemokratiska Europapolitikens nestor, ramar in grundfrågan med två observationer. Finanskrisen följdes av fem år med nedskärningar. Tio miljoner jobb har förlorats, arbetslösheten är den högsta sedan EU grundades. Nu kan vi med säkerhet säga att den inslagna vägen – ”austerity” – är ett gigantiskt misslyckande.

Men det handlar inte bara om att högerns åtstramningar står mot vänsterns vilja att investera. Striden gäller även synen på nationalekonomi som akademisk disciplin.

Nyrup Rasmussen påpekar att globaliseringen och finansmarknadernas framväxt har ändrat förutsättningarna för traditionella ekonomiska modeller. En finansminister ska inte bara skära ned och oroa sig för att kreditbetyget ska vara AAA. Hannes Swoboda påkallar Antonio Gramscis analys av makten över tanken och vill förflytta hela den ekonomiska diskussionen till en uppdaterad progressiv planhalva.

Men i Sverige leker S följa Borg i den ekonomiska politiken. I synen på EU flörtar Reinfeldt vilt med Camerons destruktiva linje. Att förstå vad S vill med EU är lika svårt som att nåla fast vatten på en vägg. Förslaget till S-partiprogram andas mellanstatlighet och slår fast att EU ska vara ett ”samarbete mellan suveräna stater”. Tongångarna i Bryssel går i helt motsatt riktning och handlar dels om hur nedskärningspolitiken ska brytas, dels om hur hela EU-projektet måste reformeras i dess bitvis nyliberala grundvalar.

Frankrikes finansminister Pierre Moscovici håller ett mycket europeiskt och sydeuropeiskt anförande som skulle få svenskar som blandar nationalism och socialism att hicka. Efter den obligatoriska besvärjelsen ”vi behöver mer Europa, inte mindre” följer hela den röda EU-paletten av reformer, federalism och institutionella förändringar.

Bland Moscovicis förslag märks finansiell transaktionsskatt, tak för bankbonusar, samt hårdare bankreglering. Politikerna ska hålla kolla på bankerna, inte tvärtom.

Vidare ska euroområdet få en egen budget (!) som kan stimulera regioner med låg tillväxt. Att arbetslöshetsförsäkringen får ett golv, eller ännu hellre är gemensam, ska hålla efterfrågan uppe. Styret av euroområdet måste också demokratiseras ytterligare, genom allmänna val – men oklart exakt hur. Och EU:s ministerråd borde kompletteras med en EU-finansminister.

Professor James K. Galbraith, som driver det viktiga University of Texas Inequality Project, presenterar ”ett anspråkslöst förslag” som dels ska lösa hela Europas skuldkris – inte bara Greklands – och dels ge resurser till ett offensivt investeringsprogram. Från sin amerikanska horisont påpekar Galbraith att tanken om ett ”gemensamt europeiskt hem” finns som ideal och principer, men inte i EU-medborgarnas vardagsliv.

I tider av reell europeisk fattigdom och skyhög arbetslöshet har Galbraith ett förslag: Säkerställ hushållens välfärd genom hållbara EU-system för a-kassa, pensioner och minimilöner som inte kan skäras ned i dåliga tider.

När debatten i plenum avbryts för mindre seminarier är en rubrik ”Kan EMU fungera utan en egen budget?”. Frågan är bara retorisk, svaret är nej.

Visst, flera av resonemangen är väl visionära och svårsmälta för svenska magar. Men att låtsas som om diskussionen inte finns är olyckligt av flera skäl.

Om Reinfeldt väljer att gå i Camerons EU-fotspår blir Sverige kvar på perrongen när EU-tåget åker vidare. S bör inte bara kräva Reinfeldt på besked, utan måste också tydliggöra den egna positionen – inspirerade av den mer livaktiga debatten bland systerpartierna. Det kan i bästa fall leda till en offentlig debatt om Sveriges roll i EU. Den nuvarande förlamningen är en tyst, tickande bomb som är skadlig för demokratin.

I EU-nämnden sitter S och röstar igenom en ny finanspakt. På kort sikt är alternativen få, men diskussionen om en helt annan väg pågår. Bland de öldrickande eurokraterna på Place du Luxembourg måste frågan ställas: Vilken ursäkt har Sveriges progressiva när de ignorerar debatten om Europas framtid?