I går demonstrerade tusentals egyptier på Kairos gator. Trötta på korruption, ofrihet och ekonomiskt sönderfall krävde talkörerna att president Hosni Mubarak ska ta nästa flyg utomlands. Konfrontationerna blev dramatiska med stenkastning, tårgas och hårda sammanstötningar.

Sedan diktaturen i Tunisien fallit har förhoppningar väckts om att fler arabiska regimer ska falla. I protest mot förtryck har medborgare hällt bensin och bränt sig offentligt i Mauretanien, Algeriet och Sudan. Men de flesta självmordsbränderna har skett i Kairo.

Många ifrågasätter paralleller med kommunismens fall i Europa 1989. Den arabiska världen är inget sammanhängande system. Situationen skiljer sig från land till land. I Algeriet lever till exempel skräcken stark för ett nytt inbördeskrig. Andra länder saknar bred medelklass.

Kanske är det regionens mäktigaste regim som är den mest bräckliga: Hosni Mubaraks i Egypten. Landet befinner sig i ett osäkert mellanläge. Den åldrande presidenten förväntas i år försöka lämna över makten till sin son Gamal. Oppositionen har fått en oväntad, och möjligen något motvillig, galjonsfigur i Mohammed al-Baradei. Det finns nätverk av både liberaler, socialister och islamister som år efter år försökt utmana censur och övergrepp.

Samtidigt med demonstrationerna i Egypten pågick protester i Libanon mot Hizbollahs politiska inflytande och försök att begrava utredningen av mordet på Rafiq Hariri.

I en optimistisk kommentar i The New York Times ställde den alltid läsvärda islamologen Olivier Roy frågan om islamisterna försvunnit i Nordafrika – de verkar ju helt frånvarande i protestvågen. Nej, svarar han. Men de har valt demokratins väg med det turkiska regeringspartiet, AKP, som förebild. Små grupper har dröjt kvar vid våldet, men vandrat ut i öknen och blivit ”landsvägsrövare”. Det vi ser är den radikala islamismens nederlag och en helt ny frihetsvåg, som varken motiveras av religion eller ideologi, skriver han.

Ett uppmärksammat exempel på Roys spaning är ”Gazas ungdomsmanifest för förändring”, publicerat på Facebook den 13 december av åtta anonyma studenter: ”Fuck Hamas. Fuck Israel. Fuck Fatah.” De kallar sig GYBO – Gaza Youth Breaks Out – och skriver: ”Vi är trötta på att leva ynkliga skitliv; fängslade av Israel, sönderslagna av Hamas och ignorerade av resten av världen”.

Revolutionen i Tunisien utlöser kanske inget omedelbart dominoras i regionen. Men om den lyckas etablera grund för fria liv kan den ändå markera en avgörande vändpunkt. Islamisternas veritabla monopol på systemkritisk opposition kan vara slut. Den nya tonen tolkar Olivier Roy som ”att vilja bli som andra” och få leva under demokratiska och anständiga regeringar. Kan vi äntligen börja hoppas på en lycklig arabvärld?

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena