Krönika Det går förstås att tänka sig en kanon som tar in det mångkulturella Sverige vi lever i i dag. Och som ändras med utvecklingen. Men det är inte det som är planen med regeringens förslag. Och det är knappast det som skulle öka läsandet i Sverige.
Mitt främsta argument mot en kulturkanon, som regeringen och Sverigedemokraterna föreslår, är att den antagligen vore meningslös. En symbolhandling.
För tror någon verkligen att vi medborgare blir mer intresserade av en viss sorts kultur bara för att staten talar om för oss att vi borde ta del av den?
Om svaret på den frågan är ja, då kan man väl i princip konstatera att vi redan har en kulturkanon. På varje skola sätts böcker i händerna på barn. Varje läsår. ”Detta ska ni läsa”.
Jag läste de där böckerna – för jag läste böcker – och blev ofta överraskad över hur bra de var. Jag tror inte jag hade läst något av vare sig Yaşar Kemal eller Gabriel García Márquez om det inte varit för att min svensklärare ansåg att det var böcker som vi elever borde känna till.
Men de flesta andra i klassen skrev av lite från baksidan och kastade ett öga på några slumpvis utvalda sidor i boken.
Så den kulturkanon vår lärare förordade hade på det stora hela ingen större betydelse.
En bekant till mig, som växte upp under kommunismen i Sovjetunionen, gav ett lite annat, och intressant perspektiv på frågan. Han blev påtvingad en kanon, som följde rätta marxist-leninistiska läran, och jag trodde därför att han skulle vara negativ till förslaget om en svensk dito.
Men han var positiv. Hans erfarenhet var nämligen att en kanon får motsatt effekt mot vad makthavarna tänkt sig. För de som är intresserade av kultur blir det som en uppmaning att leta efter alternativen. Läsa andra böcker. Se andra filmer. Gå på andra museer.
Kanon som en uppmaning till revolt, alltså.
Sverigedemokraterna kommer nog aldrig att fatta vad som träffade dem.
Ytterst tänker jag att frågan om en kanon handlar om hur den uppkommer och hur den tillåts att utvecklas.
Stefan Helgesson skrev i Dagens Nyheter att det nuvarande förslaget är ett led i Sverigedemokraternas och den nya regeringens ambition att göra Sverige mer nationalistiskt. Eller för att citera Helgesson: ”Det är ingen hemlighet att Sverigedemokraternas affärsidé är att skilja mellan människor, det vill säga mellan rätt sort (”svenskar”) och fel sort (”icke-européer”)”.
Jag delar den bilden.
Ett Sverige som antar en kulturkanon full av nostalgisk nationalchauvinism vore direkt vedervärdigt.
Det går förstås också att tänka sig en kanon som tar in det mångkulturella Sverige vi lever i i dag. Och som ändras med utvecklingen.
Men det är ett ideal som delvis motsäger själva tanken. Risken för att en kanon skulle försöka låsa fast kulturen, göra den statisk och tillbakablickande, är uppenbar.
Skulle den öka läsandet? Skulle de som i dag knappt öppnat en bok läsa mer?
Tveksamt. För det krävs helt andra åtgärder. Trots att jag inte såg att “tvångsläsningen” i skolan ökade särskilt mångas intresse tror jag ändå att det vore effektivt med bättre skoluppsättningar av böcker, riktiga böcker. Läroböcker i alla ämnen, så eleverna ser att de där underliga inbundna pappersarken inte är några utställningsföremål och bruksvaror som man kan använda i sin vardag.
Och det krävs lärare som kan anpassa bokval och läsning till elevernas intressen och läsförmåga. Lärare och bibliotekarier. På välförsedda skolbibliotek.
Det vore en bra början.
Kan vi enas om det i alla fall?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
