”Rasism är inte den du är, utan vad du gör”, skriver Ali Esbati i en krönika i tidskriften Arena. Esbati lyfter fram otäcka glidningar i debattörers sätt att beskriva det mångkulturella samhället och konstaterar att ”Rasismen är en integrerad del av våra samhällen”.

Hans poäng är att det är ointressant att diskutera huruvida någon är rasist eller inte. Det intressanta är våra handlingar som speglar ett rasistiskt tänkande.

”Rasismen har för länge sedan rört sig förbi den misskrediterade rasbiologiska stationen. I dag kan vi, med filosofen Etienne Balibars ord, tala om en ’rasism vars dominerande tema inte är det biologiska arvet utan de kulturella skillnadernas orubbliga karaktär’”, skriver Esbati.

Den senaste tidens nyhetshändelser förstärker denna tes. När de ansvariga kommunpolitikerna i Forserum hävdar att våld och trakasserier mot somalier på orten inte handlar om rasism. Eller när polisen förklarar somaliernas kritik mot att polisen inte agerar med att ”de förstår inte det svenska rättssystemet”. I båda fallen handlar det om ett etablissemang som inte vill se vardagsrasismens mönster utan väljer tystnaden eller rentav återspeglandet av detta mönster.

Lika oroväckande är det när en politisk sekreterare för Moderaterna i riksdagen twittrar om S-profilen Nalin Pekgul och kallar henne ”klappturk”. Efter en storm av upprörda inlägg på twitter bad han om ursäkt och tog bort tweeten. Debatten efteråt har mer handlat om sociala mediers förförelse och det ironiska i att Moderaternas ansvarige för sociala medier själv åkte dit, än om det flagranta ordvalet.

Det skrämmande är faktiskt inte att moderaten twittrade klantigt utan den människosyn som speglas i hans tweet. Är det så man mellan skål och vägg talar om politiska motståndare med invandrarbakgrund.

Det rör sig inte om knäppskallar i högerextremismens subkulturer utan om en samhällselit som pyser av svenskhetens von-oben-attityd. Trakasserierna i Forserum uppstod inte i somras utan har pågått flera år. Att unga ligister tar ut sin frustration på de somaliska flyktingarna är kanske inte så märkligt i ett samhälle där polis och politiker inte förmår benämna främlingsfientligheten som ett samhällsproblem.

Att statsminister Reinfeldt mumlar obegripligheter om ”etniska svenskar mitt i livet” är kanske inte heller så konstigt om jargongen i hans parti är den som visats på twitter.

I en tid när främlingsfientligheten vädrar morgonluft runtom i Europa i spåren av massarbetslöshet och ekonomisk kris måste demokratins representanter vara extra tydliga mot allt vad rasism heter.

S-ledaren Löfven nämnde inte ett ord om detta i sitt sommartal i söndags.

Det duger inte.