Carl Tham: S ledning satte makten framför ideologin

debatt Att januariuppgörelsen helt präglas av de marknadsliberala C och L har sin upprinnelse i att S partiledare inte anser, inte inser eller inte accepterar att det faktiskt finns ideologiska skiljelinjer i politiken, skriver tidigare socialdemokratiska ministern Carl Tham.

När partier med skilda ideologier gör en uppgörelse är det normala att man lägger starkt ideologiskt skiljande frågor åt sidan och koncentrerar sig på ett antal frågor, där man då kompromissar ihop sig. Det har varit en förutsättning för en rad socialdemokratiska uppgörelser med borgerliga partier i det förflutna.

Men uppgörelsen med Centerpartiet och Liberalerna är snarare omvänt. Många sakfrågor hänvisas till kommande utredningar och, får man förmoda, framtida kompromisser – men ideologin är i högsta grad närvarande och den är helt präglad av centern och liberalerna.

Det är ett i grunden klart marknadsliberalt program: mark- och kapitalägare skall skyddas och gynnas, liksom företagare; avregleringar av allehanda slag skall genomföras t.ex. gällande strandlagen, skatterna skall kraftigt sänkas särskilt för personer med högre inkomster, arbetsgivarnas ställning skall stärkas. Och kapitalet skall liksom hittills fritt få härja i välfärden under kodordet »valfrihet«.

Varför har det blivit så?

Ett svar är att Löfven och hans närmaste har varit besatta av tanken att de måste regera landet, allt annat är ansvarslöst och att de därför var beredda att gå med på i stort sett vad som helst.

Att socialdemokratin till varje pris måste regera är vad som avses med Löfvens propagandistiska: Vi tar ansvar för landet.

Man utlovar stora skattesänkningar i ett läge där redan bibehållen nivå på välfärden kräver skattehöjningar – är det att ta ansvar för landet? Ja svarar Löfven, för vi regerar.

Men de ideologiska eftergifterna handlar inte bara om den eftersträvade regeringsmakten. De har ett sammanhang med socialdemokratins utveckling under Löfven.

Han och hans närmaste är, för att uttrycka det artigt, ideologiskt eklektiska.

Löfvens ständiga kamp mot blockpolitiken har sin grund i att han inte inser eller inte accepterar att det faktiskt finns ideologiska skiljelinjer i politiken. Han har också sagt vid något tillfälle att han inte förstår skillnaden mellan höger och vänster, en klassisk formulering som har ett lika klassiskt svar: den som säger så tillhör inte vänstern.

Om man inte ser de ideologiska skiljelinjerna, eller snarare anser att de är oväsentliga, är det inte så svårt att göra ideologiska eftergifter.

De fyra allianspartierna är ett block – eller har varit – för att de i nästan alla frågor har samma politik och ideologi (nu bortsett från den fatala SD-frågan).

Centerpartiet och Liberalerna är inte och har inte på decennier varit några socialliberala partier; om något är C snarare mer nyliberalt än Moderaterna.

Det har varit uppenbart för alla utom möjligen för Löfven. Men om man inte ser de ideologiska skiljelinjerna, eller snarare anser att de är oväsentliga, är det inte så svårt att göra ideologiska eftergifter.

De stämmer i själva verket ganska väl med S-ledningens egen hållning. Den var exempelvis aldrig drivande i frågan om vinster i välfärden och ansåg länge att allt var bra som det var. Det var Vänsterpartiet som tvingade S-regeringen till handling, samma parti som nu skall uteslutas från allt inflytande över politiken, även om Sjöstedt vill vara mer optimistisk..

Hörde ni en suck av lättnad? Den kom från den socialdemokratiska partiledningen.

Det är inte orimligt att tro att partiledningen nu innerst inne är belåten, inte bara med det så hett eftersträvade regeringsinnehavet utan också att man nu inte längre behöver besväras med eftergifter till vad som brukar kalla för partiets vänsterflygel men som i verkligheten är en stor del av medlemmarna och väljarkåren. Kritik och nya förslag kan avvisas med hänvisning till uppgörelsen.

Eller har man tänkt sig att det socialdemokratiska partiet och dess medlemmar, som ju inte på något sätt blivit tillfrågade, är fria från uppgörelsen och kan fortsätta driva de frågor som togs upp i valrörelsen, t.ex. mot vinsterna i välfärden, oavsett vad regeringen hittar på?

Det är knappast troligt. Socialdemokratin som levande politisk rörelse är starkt försvagad, ja negligerad, och partisekreteraren saknar både vilja och förmåga att hävda partiets intressen gentemot regeringen.

Hur denna socialdemokratiska seglats med borgerlig profil skall gå valmässigt återstår att se.

Allt detta kommer få långsiktiga följer. Hur skall man kunna återgå till den politiska hållning man hade före uppgörelsen? Nu har man t.ex. sagt att skatterna måste sänkas och att det kapitalistiska välfärdssystemet är bra och att vinsterna inte får röras. Antag att det blir extra val. Vad skall man då säga? Lagt kort ligger.

Hur denna socialdemokratiska seglats med borgerlig profil skall gå valmässigt återstår att se.

Det kan gå rakt nedåt men det är inte självklart. Men säkert är att socialdemokratins roll som ett meningsbärande parti som vill sätta upp bestämda gränser för kapitalet, stödja löntagarna och främja jämlikheten därmed är slut. Det har gått åt det hållet under en lång tid men nu har man nått själva brytpunkten.

Carl Tham har bland annat varit ambassadör i Berlin och utbildningsminister (S). Tidigare hade han uppdrag i Folkpartiet, bland annat som partisekreterare och energiminister.