Bild: Gunnar Seijbold/Regeringskansliet

Det blev inget krav på obligatorisk "medborgarkurs" för nyanlända migranter. Deltagarna på Folkpartiets landsmöte satte i november stopp för partiledningens förslag eftersom de inte ville kopplas ihop med Sverigedemokraterna.

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni blev besviken över gräsrötternas motstånd och förlusten av det hon ser som en "möjlighet att reflektera över den värdegrund som de [det vill säga invandrarna] fått från sin uppväxt och skoltid. En värdegrund som många gånger skiljer sig från den svenska."

Men snart var hon och kamrater betongliberaler tillbaka på banan igen – med ett uppdrag till Säpo att kartlägga "våldsbejakande radikal extremism i Sverige". Det finns flera problem med det beslutet. Den Rosengård-rapport som ligger till grund för Sabunis beslut, Försvarshögskolans och Magnus Ranstorps och Josefine Dos Santos ihjälsågade "Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild", har inte bara dömts ut på vetenskapliga grunder (rapporten består av 30 andrahandskällor, källmaterialet är förstört, och så vidare) – till och med Säpo kritiserade den.

Enligt Säpochefen har rapportörerna "överdrivit situationen" och tvärtemot integrations- och jämställdhetsministern såg han inget "hot mot demokratin" i form av galopperande islamistisk extremism i den malmöitiska myllan. Bara enskilda individer vars potentiella extremism säkerhetspolisen redan känner till (och som borde vara en uppgift för Justitiedepartementet om någon alls).

Trots det låter nu Nyamko Sabuni samma rapport ligga till grund för en storsatsning på att kartlägga just detta "hot".

Beteende är symptomatiskt. Man utgår från en idé: det finns problem i förorterna som det hittills inte varit "politiskt korrekt" att tala om. Problemen handlar inte om diskriminering, fattigdom, rasism, arbetslöshet, dåliga bostäder eller litet politiskt inflytande bland invånarna – de handlar om islam, och muslimer.

Att samma idéproblem saknar alla former av vetenskaplig förankring spelar mindre roll. Kritik av det slaget avfärdas – om den alls bemöts – enkelt med att man vet att "det är så", eller att kritikern i fråga har en egen politisk agenda eller är hopplöst politiskt korrekt.

Självklart finns det självutnämnda kvinno- och sexualmoralivrande så kallade "åsiktspoliser" och "extremister" såväl i betongförorter som i till exempel det småländska bibelbältet. Men att det, med skyhög arbetslöshet och strukturell diskriminering av såväl kvinnor som människor med rötter i andra länder, skulle vara det största politiska problemet för ett jämställdhets- och integrationsdepartement (sic) är befängt.

Det handlar om folkpartistiskt röstfiske i de mörkare delarna av vattnet.