Två klara besked som bara gör allt mer förvirrat.
Simona Mohamsson har gett två klara besked under de senaste veckorna. För det första att partiet inte tänker släppa in Sverigedemokraterna i regeringen. Mohamsson vill ha kvar dagens Tidösamarbete.
Beskedet möttes av förvånade och nedlåtande kommentarer från de andra Tidö-partierna. Både Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson sade att Liberalerna kommer tvingas ändra den inställningen efter valet.
Enligt obekräftade uppgifter ledde det också till att Moderaterna skickade ut internt att det ska vara uteslutet att stödrösta på L i nästa val.
Ändå vidhåller hon att L ska vara ett Tidöparti
Men Mohamsson står på sig. Hon kommer rösta rött till Kristersson som statsminister om SD ska med i regeringen.
Nu finns det inte så mycket som tyder på att Liberalerna kommer in i riksdagen nästa år. Enligt de senaste opinionsundersökningarna ligger partiet kvar på mellan två och tre procent. Och efter SD-beskedet lär en del anhängare som gillar Tidösamarbetet gå till andra partier.
Det finns inte heller någon logik i hållningen. Tidösamarbetet har gett Sverigedemokraterna ett mycket stort inflytande på den förda politiken. Att vilja hålla fast vid det och samtidigt snacka ner Sverigedemokraterna … det hänger inte ihop.
Det andra beskedet Mohamsson gett är att L vill förbjuda aktiebolag att verka i svensk skola. På den punkten har Liberalerna inte med sig något av de andra partierna i Tidösamarbetet. Mohamssons enda trovärdiga sätt att driva den frågan på skulle vara att öppna för ett samarbete med de röd-gröna partierna. Det är bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, kanske även Miljöpartiet, som delar uppfattningen.
Ändå vidhåller hon att L ska vara ett Tidöparti.
Mycket talar för att detta beror på att hon egentligen inte menar allvar med sitt krav på skolområdet.
Som podden Kommentariatet visade nyligen började Liberalerna redan på Jan Björklunds tid som partiledare kräva att regelverket kring friskolorna måste skärpas och att begränsningar måste göras för att kvalitén och sammanhållningen i svensk skola ska bli bättre.
Det är krav som senare upprepats av alla hans efterträdare. Nyamko Sabuni kritiserade friskolorna. Johan Pehrson också. Och för bara några månader sedan sade Lotta Edholm, då skolminister, att vinstintresset måste begränsas.
Under en stor del av den här perioden har L innehaft både skol- och utbildningsministerposterna.
Men inget har hänt. Absolut ingenting har ändrats i verkligheten.
Varför skulle L mena allvar den här gången?
Ingenting. Och mycket riktigt kommer Mohamsson och hennes parti inte att rösta för ett förslag från Socialdemokraterna som går i exakt den riktning som de själva föreslår. Motiveringen är fascinerande: Mohamsson vill övertyga ”sin sida” i politiken, inte rösta med Socialdemokraterna.
Så blir det politiska spelet viktigare än sakfrågorna.
Alla som förstår något om politik och rösträkning inser att de två besked Mohamsson kommit med inte är förenliga. Inte ens ställda var för sig finns det någon logik bakom kraven, givet den politiska omgivningen.
Om detta kan rädda L kvar i riksdagen?
Tveksamt. Ett grundkrav från väljarnas sida brukar nämligen vara att politiken är konsistent.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
