Ett nyval tycks allt mer oundvikligt. Tänk på vad det skulle innebära. Allt fokus kommer kretsa kring flyktingfrågan. Sår kommer rivas upp och inte läkas på många år framöver.

Regeringskrisen är ett faktum. Mycket pekar på att ett extraval är oundvikligt. Statsminister Stefan Löfven har gång på gång sagt sig villig att söka överenskommelser över blockgränsen. Gustav Fridolin sa så sent som i går natt att regeringen är villig att förhandla om allt.

Alliansens partiledare tycks dock av allt att döma ha bestämt sig för att inte ta något som helst ansvar för den situation som råder. Under Anna Kinberg Batras inledningsanförande i riksdagsdebatten om budgeten berörde hon inte med ett ord regeringskrisen. Det är som om vi fortfarande befinner oss mitt i valrörelsen.

Annie Lööf och Jan Björklund undviker inte bara att ta ansvar. De gör vad de kan för att förvärra situationen och låsa positionerna ytterligare genom att slå igen dörrar så hårt att Sarah Palin skulle bli grön av avundsjuka.

I det här läget verkar vissa borgerliga debattörer ha fäst sig vid idén att Löfven skulle kunna bilda en regering som enbart består av Socialdemokraterna.

Men alliansföreträdarna har inte gett några som helst signaler om att de skulle vara mer villiga att samarbeta under ett sådant scenario. Sett till hur Lööf och Björklund hittills njutit av krisen skulle de förmodligen gladeligen göra vad de kan för att även tvinga en sådan regering till en snar avgång.

Att utesluta MP ur regeringen innebär också att man anpassar sig till vad SD vill. Det vad ju vad SD:s vikarierande partiledare Mattias Karlsson i klartext sa. Alla regeringar som samarbetar med Miljöpartiet och därför har en mer generös flyktingpolitik kommer SD göra sitt bästa för att fälla.

Det lämnar Stefan Löfven med få alternativ. Vad kan han göra annat än att kalla till extraval?

Och låt mig här vara mycket tydlig: Det finns inga vinnare med ett extraval.

Inget tyder på att vi skulle få en tydligare parlamentarisk situation. På sin höjd skulle några mandat skifta mellan blocken.

Tänk i stället på vad en nyvalssituation skulle innebära. Det kommer vara smutsigt. Allt fokus i valdebatten kommer kretsa kring flyktingfrågan. Sår kommer rivas upp som inte kommer kunna läka på många år framöver.

SD har radikaliserats och visar med all tydlighet att de inte längre drar sig för ljuga, smutskasta och förtala de politiska motståndarna. När väl striden kring budgeten har vunnits finns inte längre några spärrar för att gömma undan islamofobin, homofobin och kvinnoföraktet. Borgerliga debattörer som under hösten har låst sig fast sig vid ”volymfrågan” kommer bidra till att debatten kantrar.

Det politiska förtroendet kommer att naggas rejält i kanten, liksom tilltron till vår demokrati. Väljarna kommer vara väl medvetna om att de politiska partierna vid det avgörande ögonblicket inte förmådde att lösa krisen. Politikerföraktet kommer öka, soffliggarna likaså. Det kommer få långsiktiga konsekvenser och leder till ett samhälle där vi alla blir räddare.

Frågan till alliansens partiledare blir därför: Annie Lööf, Anna Kinberg Batra, Jan Björklund och Göran Hägglund, är det här ett pris ni är villiga att betala?

Vill ni leva med vetskapen att ni gjorde vad ni kunde för att hindra ett rasistiskt parti att få makt över Sverige? Eller är SD:s makt och inflytande över svensk politik värt kostnaden för att kunna twittra om att Bromma får vara kvar?