Kort tid efter valförlusten 2006 stod det klart att det inte skulle bli så mycket av Socialdemokraternas utlovade förnyelse. Göran Persson avgick visserligen och det stora rådslaget startades, men ganska snart las locket på, i gammal socialdemokratisk anda. För detta är nämligen ett av socialdemokratins stora problem, oviljan att kritiskt granska sig själv och misstänkliggörandet av alla som öppet vill diskutera politiken. Jag skulle inte vilja påstå att rörelsen är anti-intellektuell, men så värst vänlig är den inte heller.

Socialdemokraterna gjorde alltså inte sin läxa och därför klarade man heller inte av att formulera en politisk vision för framtiden. I stället fortsatte man att förhålla sig till de borgerliga partierna, på samma sätt som man har gjort sedan 1980-talet, genom att lova antingen lite mindre eller lite mer än borgarna, men aldrig något nytt.

Vi var flera som redan då sa att det kommer att krävas förlust i ytterligare ett val för att Socialdemokraterna på allvar ska börja analysera sin omvärld, rannsaka sin tidigare förda politik och formulera en ny. Men samtidigt var vi också oroliga för att ytterligare fyra år med de borgerliga partierna skulle innebära att förändringarna i samhället blir så stora, så irreparabla, att det helt enkelt skulle vara för sent. Att det sociala kontraktet bryts, att det inte ses som en förutsättning för ett civiliserat samhälle att vi delar på vissa intäkter och utgifter, som sjukförsäkringar och arbetslöshetsersättningar. Att vi i stället i allt större utsträckningar söker privata lösningar och låter var och en klara sig bäst den kan.

Där är vi nu. Är det något som Alliansen har lyckats med så är det just detta. Propagandan om att sjuka och arbetslösa egentligen är dagdrivare, bidragsfuskare och samhällssnyltare har gått hem hos medelklassen, som i utbyte har fått mindre skatt. Och detta är mycket allvarligare än att vi har fått in Sverigedemokraterna i riksdagen. Detta är början på ett allt mer delat Sverige där ingen kommer att känna sig säker framöver, oavsett inkomst.

Och detta är kanske det viktigaste budskapet att sprida, att alla, även de med en tjock plånbok, tjänar på ett mer jämlikt samhälle. Men för att uppnå detta måste man ta en diskussion om hur våra gemensamma pengar ska användas. Det kommer säkert att bli en arbetsam, ibland rent av obehaglig diskussion, men den måste tas. Det finns en stor misstänksamhet om att skattepengarna försvinner ner i ”snyltarnas” fickor. Därför måste det upprättas ett nytt socialt kontrakt som är sanktionerat hos en stor del av befolkningen. Hur mycket pengar har vi, vad ska vi satsa på och varför?

Och vilka verktyg har vi för att göra det offentliga mer effektivt? Nyliberalismen har ju visat sig inte fungera, privatiseringar var inte lösningen, det är kanske den viktigaste läxan för Socialdemokraterna att läsa sig.

En annan läxa borde vara att individualiseringen av politiken har sina begränsningar. Förmår vi inte se vilka strukturer som ligger bakom det som sker i samhället, är vi förlorade. Det är som om vi i vår postmodernitet vägrar att inse att det fortfarande spelar roll var pengarna och makten finns. På samma sätt följer vi här det borgerliga exemplet som ytterst syftar till att avskaffa själva politiken.

Det går inte att vända tillbaka till ”förr”, det har redan varit. Men lösningen kan heller inte vara att bara gå i Alliansens fotspår. Politik är att vilja, så vad vill vi egentligen?

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist