Det har varit viktigt för de nya Moderaterna att framstå som ett ungt och modernt parti. Både Per Schlingmann och Anders Borg kom tidigt i förnyelsen ut som feminister. Men det har mer varit en läpparnas bekännelse. Under de gångna fyra åren med alliansen vid regeringsmakten har jämställdhetspolitiken suddats ut allt mer.

”Ett vårdbiträde får 1 500 kronor mer i plånboken”, var Fredrik Reinfeldts innestående replik under valrörelsen för att illustrera alliansens politik för att stärka jämställdheten. Men han nämnde inte med ett ord att jobbskatteavdraget har förstärkt löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Lönediskrimineringen av kvinnor, något som påverkar även socialförsäkringarna och pensionen, har helt försvunnit från agendan. Likaså rätten till heltid.

Sprickorna är stora i jämställdhetsfrågor inom alliansregeringen. En eftergift till Kristdemokraterna är vårdnadsbidraget. 90 procent av vårdnadsbidraget tas ut av kvinnor och andelen lågavlönade eller arbetslösa är hög. Detta stärker inkomstgapet mellan män och kvinnor ännu mer, kvinnorna blir förlorarna. På vilket sätt går det ihop med arbetslinjen?

36 år efter försäkringens införande, tar män ut cirka 22 procent av föräldraledigheten. Jämställda uttag av föräldraförsäkringen betyder inte bara jämställt föräldraskap utan stärker också kvinnors chanser på arbetsmarknaden. När Reinfeldt säger att ”föräldrarna själva bäst fattar beslut om den egna vardagen”, spelar han konservativa krafter i händerna i stället för att modernisera och inleda en individualisering av försäkringen. Jämställdhetsbonusen, som var den stora nyheten för att öka pappornas uttag av dagar, visade sig snarare vara ett illa förberett förslag som få kan och får utnyttja.

En konsekvensanalys av försämringarna av försäkringssystemet, med fokus på kön, skulle ge en rättvis bild av på vilket sätt kvinnor drabbas av alliansens politik. Vi vet till exempel att kvinnor utgör en majoritet av de utförsäkrade.

Ensamstående föräldrars ekonomi är så dålig att många vuxna och deras barn lever i svår ekonomisk fattigdom. Regeringen har inga politiska åtgärder för att motverka detta utom just ”arbetslinjen”. Men naturligtvis tar arbetslinjen inte hänsyn till det faktum att även många som har ett arbete lever under svåra ekonomiska omständigheter.

Under den gångna mandatperioden gav regeringen stora pengar till organisationer som jobbar med mäns våld mot kvinnor. Det är bra men det räcker inte. Särskilt om det inte finns en sammanhållen politisk idé om hur diskrimineringen av kvinnor ska upphöra. Den borgerliga regeringen har ingen sammanhållen idé om jämställdhet – och ännu mindre om feminism. Att utnämna Nyamko Sabuni, som snarare verkar tråkas ut av att tänka på jämställdhet, var ett dråpslag mot hela jämställdhetspolitiken. Sverige halkar efter i världsrankingen i jämställdhet. Det är inte en slump.