Bild: Wikimedia commons

I dag är det 40 år sedan gruvstrejken i Malmfälten inleddes. 5 000 strejkade under 57 dagar. Det var en konflikt som verkligen skakade Sverige. Samförståndets Sverige ruskades om. Samarbete och arbetsfred hade gett löntagarna reallönelyft, miljonprogram av bostäder, ATP och ibland egen bil. Men priset för välfärden var ett grymt arbetstempo. På en banderoll under en demonstration fanns gruvarbetarnas svar: "Vi är inga maskiner".

Uppfattningen att statliga företag som LKAB skulle vara mönsterföretag för de anställda rämnade. UMS hette ett nytt ackordssystem, som gjorde att tidsstudiemän svärmade runt arbetarna. En amerikansk konsult hade sålt 31 ledarskapsteser till företaget. Teserna låste LKAB till en hierarkisk beslutsordning, där gruvarbetaren längst ned skulle bryta malm och hålla käften.

Konflikten lyfte fram klassamhället, där djävulen sitter i detaljerna, som att LKAB:s tjänstemän hade motorvärmare till sina bilar, men inte arbetarna. Arbetsmiljöfrågorna kom plötsligt i centrum av debatten, där gruvarbetarna som arbetade i buller och med dieselavgaser och damm bara var ett exempel.

För den socialdemokratiske statsministern Olof Palme var strejken en chock. Efter några veckor fyllda av konspirationsteorier om att kommunister styrde strejken, samlade han ihop sig själv och partiet till ett pärlband av reformer på arbetslivsområdet: ny arbetsmiljölag, förtroendemannalagen, Las och MBL. Kyrkstöten från Malmfälten väckte också LO ur sitt slummer. Tonläget på 1971 års LO-kongress var att Sverige måste byggas om i grunden.

Arbetarrörelsens långsiktiga försök att möta missnöjet bakom gruvstrejken skapade i sin tur en motreaktion från arbetsgivarna. Miljoner från storföretagen pumpades nu in i Timbrohögerns olika opinionsbildande projekt.

Det Sverige vi lever i i dag är i mycket sig likt från tiden före gruvstrejken. Klassamhället finns kvar och har fördjupats, men nu som då är arbetarklassen osynliggjord. Den stora skillnaden mot då är arbetsgivarnas övertag, genom en reservarmé av arbetslösa, bemanningsföretag som kan kringgå de lagar som kom efter gruvstrejken och en försvagad fackföreningsrörelse.

Dock är en lärdom av det som hände för 40 år sedan att plötsligt en dag bara brister det. Och att även ett osannolikt uppror nerifrån kan skaka om "de däruppe". Men det måste finnas en glipa av hopp för att man ska våga ta steget. Och det måste finnas en stark, självklar solidaritet i samhället i stort mellan starka och svaga. Det är två viktiga förutsättningar för ett framgångsrikt uppror som tycks saknas i dag.