I kulturkriget finns bara vänner eller fiender

Kriget i Mellanöstern har i flera länder blivit ett inrikespolitiskt slagträ och ännu ett inslag i kulturkriget. Det hela är ovärdigt men dessvärre inte särskilt förvånande.

I Storbritannien satte landets premiärminister Rishi Sunak ned foten och sparkade inrikesministern Suella Braverman efter att hon kallat propalestinska demonstrationer för hatmarscher som inte borde få fortsätta. Hon kritiserade polisen för att se mellan fingrarna när det gällde Black Lives Matter-demonstrationer men ta i med hårdhandskarna mot högerextrema grupper.

Det är som ett eko från andra sidan Atlanten, där Donald Trump vid flera tillfällen relativiserat högerextrema dåd genom att hänvisa till demonstrationer på andra kanten. Hennes utspel skedde trots avrådan från 10 Downing Street.

Illa underbyggda argument används för att vinna poäng på hemmafronten

Mycket tyder på att hon utmanat premiärministern av taktiska skäl som ett led i den kommande kampen om makten i Tory. De konservativa ser av allt döma ut att förlora nästa val. Men Rishi Sunak valde alltså att avsätta Braverman, och passade på att göra en större regeringsombildning. Mönstret var tydligt. Högerflygeln tappade ministerposter, som Braverman tillhör. In kom den tidigare premiärminister David Cameron, som gör en ”Bildt” och blir utrikesminister. Alltsedan striden om Brexit är han särskilt illa sedd i Toryhögern.

Precis som i Storbritannien går det dåligt för den moderatledda regeringen här i Sverige, riktigt dåligt. Men här är det inte fråga om att distansera från de som vill utnyttja kriget för inrikespolitiska syften, tvärtom. Och jag tänker inte bara på stödpartiet Sverigedemokraterna. Utan på hur Moderaterna och Kristdemokraterna traskar på i samma fotspår. Och gör kriget i Mellanöstern till en underavdelning i det inhemska kulturkriget.

I en debattartikel skrev Ulf Kristersson att antisemitismens ”konspirationsteorier förenar höger- och vänsterextremister med extrema islamister”. Ja, så kan det förstås vara på sina håll. Men sedan skrev han att ”Nynazisterna och den autonoma vänstern har länge hotat judar.” Nazismens grundbult är förstås hatet mot judarna. Men den autonoma vänstern? Jag har inget till övers för den så kallade autonoma vänstern, särskilt de som brukat våld eller förhärligar våld. Men stämmer det? Problemet med den autonoma vänstern är att den inte är organiserad som ett politiskt parti eller en vanlig förening. Antifascistisk aktion (AFA) som väl ändå är någon form av organisation har vad jag vet främst bekämpat högerextremisterna, även med våld, vilket i sig är helt förkastligt. Jag går in på AFAs hemsida och hittar följande formulering: ”Hamas massakrer av israeliska civila kan inte beskrivas som något annat än fruktansvärda”. Så skriver knappast några som hotar judar. Men det kanske finns något exempel. Jag ska inte gå i god för AFA.

Poängen är att kriget med illa underbyggda argument används för att vinna poäng på hemmafronten. Däremot kan man säga att delar av vänstern slirar när det gäller kritiken mot Israel, och blir enögda, och brukar ibland propalestinsk retorik där det finns antisemitiska inslag. Men är det antisemitism eller är det okunnighet eller bara dåligt politiskt omdöme? Det har funnits personer med bakgrund i Mellanöstern som uttryckt sådana åsikter. Men de är marginella, mycket marginella företeelser. Å andra sidan har även partier på högersidan haft politiska företrädare som uttryckt sig fördragsamt om islamismen. Eller till och med varit islamister.

Ett annat exempel är Ebba Busch, som i en intervju menade att Magdalena Andersson inte har ”hållit rent på sin kant”: ”Det är hon som har banat väg för den antisemitisk som vi ser på våra gator och torg”.

Busch  är förvisso känd för att komma skruva upp retoriken bortom sanningens gränser. Men det här är inte värdigt en partiledare för ett kristdemokratiskt parti som sitter i regeringsställning.

Men i kulturkriget finns inte plats för några nyanser, där finns bara vänner och fiender.