Jimmie Åkesson säger att han respekterar armlängds avstånd, men att politikerna måste få lägga sig i. Djävulen ligger i detaljerna.
Sverigedemokraterna spelar sina kort väl. Tidöavtalet hindrar inte Jimmie Åkesson från att solospela.
Precis som andra populistiska partier tar Sverigedemokraterna hela tiden ut svängarna för att bibehålla bilden av att partiet inte sålt ut sin själ för maktens skull. Det leder i sin tur till mer eller mindre unisona fördömanden från många andra. Vilket är precis vad Sverigedemokraterna vill. De vill svära i kyrkan.
De fortsatta populistiska utspelen fyller här en strategisk funktion. Oavsett om det handlar om Socialdemokraternas lotteri som ska förbjudas för att ”dra åt” sossarnas ”pengakran”, alla påståenden om att invandringen hotar den svenska kulturen eller uppmaningar till ytterligare Koranbränning. Varje utspel följs av avståndstaganden från Sverigedemokraternas motståndare, som paradoxalt nog verkar leda till att partiets åsikter avdramatiseras.
Inte sällan hålls den populistiska lågan vid liv genom en allt mer uppskruvad retorik. Samtidigt rymmer många av utspelen en medveten otydlighet, som kräver en mer genomtänkt och subtil motstrategi.
Kulturen är ett avgörande stridsfält för högerpopulisterna
Som när Jimmie Åkesson nu säger att det är dags att utvärdera EU-medlemskapet, vilket han beskriver som en tvångströja för nationen Sverige. Det finns skäl att misstänka att utspelet är kopplat till att EU nu beslutat att sätta en tidsgräns för när bensin- och dieselbilar inte längre ska kunna säljas i Europa. Sverigedemokraterna ville rösta emot. Men Sverige kommer att rösta för. Åkesson förlorade just en förhandling i den borgerliga partiledarkretsen i den frågan. Det var för övrigt den första frågan som ”hissats” till den nivån, men han vann förstås, rapporterar Svenska Dagbladet, en seger på ett annat område.
Åkesson bedyrar samtidigt att han inte vill att Sverige lämnar EU, ett svenskt swexit är inte aktuellt. Ett löfte man nog ska sätta frågetecken kring. Men fokus läggs i första hand på att Sverige måste stå upp mot EU:s klåfingrighet och att lilla Sverige borde gaska upp sig. Många politiker, organisationer och företag kan instämma i den kritiken. EU-besluten fattas inte av Guds nåde utan är politiska och måste därför kunna diskuteras och ifrågasättas, precis som när det kommer till nationella politiska beslut. Den dimensionen försvinner emellertid när i det här fallet Liberalerna tar starkt avstånd från Åkessons utspel.
Fördömandet blir huvudsaken snarare än sakfrågan. Detta är den populistiska fälla som många politiker fastnar i, så är det ibland med goda avsikter som lider brist på strategisk horisont.
Ett annat exempel är Åkessons senaste utspel i Ekots lördagsintervju om principen om armlängds avstånd i kulturpolitiken. Den är inskriven i Tidöavtalet just eftersom Sverigedemokraterna ifrågasätter den. Sverigedemokraternas livsluft är ju kriget mot det liberala och socialistiska etablissemanget. Kulturen är ett avgörande stridsfält för högerpopulisterna.
Vi har redan otaliga exempel på att Sverigedemokraternas partiföreträdare vill detaljstyra kulturen. En Sverigedemokrat i kulturnämnden i Trelleborg ville stoppa en sagostund med några dragqueens. En Sverigedemokrat i Gävle utsågs till ordförande för Länsmuseet och förklarade att han nu skulle styra museets verksamhet, han var ju själv, förklarade han, historiskt kunnig och intresserad eftersom han i sin ungdom hade lyssnat till och skolats av Ultima Thule.
Åkesson agerar även här skickligt. Han både accepterar principerna om konstens frihet och ifrågasätter dem. Politiker ska inte styra innehållet i medierna eller kulturlivet, säger han, men han tillägger samtidigt att kultur som finansieras av skattemedel ”aldrig är fri”. Men vad betyder det? Jo, här menar han att folkvalda ska ha inflytande över ”vilken kultur som ska finansieras skattemässigt”. Och att politikerna måste kunna ha synpunkter på kulturen.
Som vanligt ligger djävulen i detaljerna. I ett demokratiskt samhälle måste även politiker kunna dissa eller hissa kulturinslag. Men om politikerna ska fatta beslut om programverksamheten på biblioteken eller repertoarerna på de offentligt finansierade scenerna är vi inne på ett slutande plan. Då gäller inte längre principen om armlängds avstånd. Här är Åkesson medvetet glidande, eller undanglidande.
Samtidigt är det självklart att politikerna, som har ett demokratiskt mandat från väljarna, måste sätta ramarna för den offentliga kulturen genom att ge riktlinjer och anslå medel till kulturen, utan att styra innehållet i nästa led.
I realiteten är all offentlig förvaltning ett samspel mellan de demokratiska organen och lagrummen, samt mellan politikerna och förvaltningen. Sedan ska resten lämnas till de ansvariga för teatrarna och biblioteken. Politikerna sätter ramarna. Förvaltningen ansvarar för organisationen. Kulturen i sig tar ansvar för utförandet.
Lösningen är inte att ta bort politikerna från den kulturpolitiska ekvationen. Det är inte så vi rider spärr mot populisterna. Att lagstiftningsvägen säkra kulturens frihet är en enkel men from förhoppning. Även lagar kan ändras. En återgång till ämbetsmannastatens tjänstemannastyre skulle minska kulturlivets legitimitet bland de som står för stålarna, skattebetalarna. Och skulle ge ytterligare bränsle till den populistiska världsbilden och opinionsbildningen.
Kulturkriget kan bara vinnas i en öppen diskussion. Istället för avståndstagande är det klokare att argumentera i sak. Annars är fara värt att Sverigedemokraterna vinner också kulturkriget.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
