För hundra år sedan förstod arbetarrörelsen sambandet mellan sociala reformer och demokrati. Utan allmän rösträtt skulle det hårda klassamhällets privilegiesystem inte kunna rubbas. Nu är sambandet åter aktuellt, men på Europapolitisk nivå. Varför har svenska socialdemokrater så svårt att förstå det?

Sedan Sverige blev medlem i EU har Socialdemokraterna envist argumenterat för att den så kallade sociala dimensionen ska utvecklas. Det vill säga att den inre marknaden behöver bäddas in i regler som garanterar löntagares rättigheter, motverkar lönedumpning och minskar ojämlikheten mellan unionens olika regioner. Kort sagt: högre välfärdspolitiska ambitioner på Europanivå. Sverige är inte ensamma. Kraven aktualiserades på allvar i slutet av 1980-talet av kommissionens dåvarande ordförande Jacques Delors. Men de har aldrig lyckats vinna striden mot konservativa regeringschefer, liberala ekonomer och en EU-domstol med andra prioriteringar trots att olika strategier har prövats.

Nu hoppas Stefan Löfven att kommissionens justering av det omstridda utstationeringsdirektivet ska gå genom. Men gissningsvis stupar det på det vanliga motståndet från olika högerregeringar.

Det finns nog bara ett sätt att bana väg för ”det sociala Europa” och det är att flytta makt från regeringschefernas hemliga överläggningar i Europeiska rådet till det folkvalda Europaparlamentet. EU behöver helt enkelt demokratiseras om det inte ska gå under.

Sveriges socialdemokrater måste ge upp sin svårbegripliga fientlighet till ett demokratiskt EU, och i stället ansluta sig till den gamla kontinentala vänsterhållningen där europeisk demokrati och sociala reformer hänger samman. De kan börja i det lilla med att inför nästa Europaval åtminstone våga arbeta för ett gemensamt socialdemokratiskt valprogram för hela EU — en union, ett parti.

Denna artikel är en del av reportaget ”Vägval S” i Magasinet Arena. För att läsa fler texter på temat, klicka härGillar du det du läser? Prenumerera på Magasinet Arena här.