Nätkärlek i kulturmarxismens tid

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter skedbehov.  Journalisten Maria Georgieva dyker ner i de vältrimmade Marxist-skäggens nya marknadsplats. 

”Flirt?”

Det blinkar på dejtingssidan Happy Pancake. Nyfikna, säljbara och skräddarsydda egon spills ut över hela mitt nya internetliv.

”Dejt?”

De positiva aspekterna av nätdejting är tydliga: Internet gör det lättare för singlar att träffa andra likasinnade singlar. Det ökar insatsen för vad de själva tror kan leda till en bra relation.

Du måste ha alla siffror rätt i din kvartalsrapport, du är uppe till allmän beskådan, men du riskerar att reduceras till ditt dejting-jag.

Det är för lätt att träffa andra på nätdejtingsajter. Men insatsen är för hög.

Bekräftelsebehoven på sociala medier drunknar bäst i havet av nymodiga nätdejtingssajter, platser dit floskler och tillspetsade statusuppdateringar går för att dö. Nätdejtingssidor är skräddarsydda för den moderna människans beroendeframkallande besatthet av skryt.

Journalisten och författaren Dan Slater skriver i The Atlantic om sin bok Love in the Time of Algorithms att nätdejtingen hotar människors möjlighet att engagera sig i varandra. Det blir svårt att nöja sig med en person. Tänk om det finns en ännu bättre – bara ett klick bort.

Det blir en ansträngd och tryckande undran som i viss mån förvrider samspelet mellan människor. Men själv tänker jag inte skylla på nätets konstruktioner och användarvänliga teknik.

Det behöver ju inte säga klick för det. Går det att veta om interaktionen finns där?

På nätet blir tillgången till information enklare och snabbare. Vi översköljs av nyheter, erbjudanden, varumärken. Och även möjligheten att hitta en partner. Eller en bostad, ett nytt jobb.

Match.com:s vd Greg Blatt anser att nätdejting gör att vi ifrågasätter om engagemanget för en partner längre är ett livsmål. Men varför? Ska jag behöva gå på tusen första dejter och splitta så snart det blir ”allvar?”

I arbetet med boken Love in the Time of Algorithms intervjuade Dan Slater flera chefer för nätdejtingsajter. Flera av dessa kom till slutsatsen: ökningen av nätdejting innebär en minskning av engagemanget för en enda partner. Studien är inte särskilt genusmedveten, män beskrivs som hungriga, kvinnor är – som vanligt – mest från Venus.

”Dejt?!!!!”

Det blinkar vidare på Happy Pancake. En 23-årig bartender från Norrköping vill gå på “Dejt?!!!” med mig. Han visar upp sin enorma tribal-tatuering över magen. Han gillar bilar, har fem i olika färger.

Jag svarar inte.

Så fortsätter det ett tag.

”Du verkar vara en sån här person.”

Jag slås av min egen ytlighet. Meddelanden som jag kanske svarar på måste åtminstone vara skrivna av någon som har gått på universitetet. YOLO.

”Ditt leende säger X och Y om [insert random blablabla].

Vi var tolv år gamla, hängde mest på Skunk och iscensatte egna lajv på Aftonbladet chatt. Ingen ville bli ett varumärke då. Vi ville mest skoja.

I bekräftelse-manins epok är autokommunikationen lag. När du stirrar dig blind på dina egna statusuppdateringar är det lätt att bli betagen av din egen spegelbild. Det är lätt att bli Snövits styvmor – min profil är lite bättre än din. Det är som att gå från dialog till monolog.

Behöver man ens någon annans affirmation för att känna sig bekräftad? Det räcker ju att se sin egen profil på nätet för att känna sig lite göttig. Varufierad, sedd.

Stämmer det där som Slaters gurus hävdar, att ju mer du nätdejtar desto mindre intresserad blir du av att faktiskt interagera med andra?

Det är ju inte dig det är fel på för det. Är det så att folk inte kan anförtro sig till varandra på grund av det massiva utbudet?

Well. Det är som att få många likes på sina dumsmarta statusuppdateringar. Men inga privata meddelanden.

Den stora hjärtekrossaren kanske är kapitalismen? Människor blir inte bara handelsvaror, utan engångsvaror på dejtingsidorna.

I ett kapitalistiskt system utgörs en handelsvara i allmänhet av varje form av vara som utväxlas i handelsrelationer. I kommersiella sammanhang kan en handelsvara av ett visst slag vara utbytbar mot en annan vara inom samma kategori. Se på den pågående byteshandeln på betalstyrda dejtingsidor. Ett nätbaserat auktionsverk som aldrig budar över sig själv.

Enligt RFSU har 48 procent, varannan svensk, någon gång använt internet för att hitta en potentiell partner. 63 procent av användarna på nätdejtingssidan Mazily bor i Stockholm.

Sociologen Roland Paulsen skriver om det kroppsliga kapitalets marknad, om hur utseendefixeringen påverkar vårt behov av kapitalmatchning.

På dejtingsidan Mazily är vårt behov av kapitalmatchning tydligare än kanske någon annanstans. Det gäller inte bara att se rätt ut, utan även länka och tagga ”rätt” populärkulturella referenser. För att bli uppmärksammad av andra användare.

En person jag har talat med satte huvudet på spiken när hen beskrev Mazily som “ett hak där man kan gå och slippa se alla som vill ta med dig till Jensens Bøfhus på första dejten”.

Folk är alltså lite bättre, eller vadå?

Här har du en algoritm att bita i. Taggningen och matchningen, som ska vara så uträknande, visar ”här är tio profiler som liknar den och den snubben”, och påminner om “Köp även detta”-funktionen som finns med som ett lättnavigerat mervärde i sidfoten på webbshoppar. Matchningen fungerar som en vanlig nätbutik där du köper dina böcker eller skor.

Men hur mycket jag än räknar, taggar och matchar hittar jag inte rätt sko. Även om jag mest slöklickar. Ibland vill man bara prova lite innan man slår till. Då får en väl gå till en vanlig butik. IRL.

Jag minns mina gamla användarnamn och hur jag brukade glömma bort lösenorden.

Det har hänt en hel del med internet och med användarnas nätbeteende de senaste 15 åren. Den sociala internetanvändningen har faktiskt inte alltid har kretsat kring varumärkesbyggande och individualistiska insatser.

Ett minne.

Vi var tolv år gamla, hängde mest på Skunk och iscensatte egna lajv på Aftonbladet chatt. Ingen ville bli ett varumärke då. Vi ville mest skoja.

Jag är född i mitten av 80-talet och var elva, tror jag, när jag skaffade min första e-postadress. Det var Hotmail. Jag hette nåt sportigt, eller kanske var det en mash-up mellan Backstreet Boys och Spice Girls. Vi hade inte dator hemma, men i skolan och hemma hos min bästis mamma, som var journalist, fanns det Apple-datorer. Med disketter och modem.

Vi brukade mest spela datorspel och skriva spökhistorier i något fräsigt ordbehandlingsprogram. Ibland kollade vi mejlen, whinade på Skunk.

I tonåren berättade vi för Skunk om hur vi egentligen mådde. Man kunde följa hela min uppgång och mitt fall som tonåring. Men där skrev alla lite vad som helst. Folk vågade vara lite sårbara, eller skoja om att vara det. Så som jag skrev då skulle jag aldrig kunna skriva nu, åtminstone inte om jag vill uppfattas som de taggar folk på Mazily slänger sig med: “ödmjuk”‚ ”nyfiken”, what have you.

Det skulle sabba mitt varumärke. Det kanske denna text också gör. Kvinnors hjärtesorg är inte hårdvaluta om vi säger. Men ändå.

Några år senare tog jag en detour till Helgon.net för att diskutera Exorcisten och vampyrskräckisar.

Som tonåring gick det bra. Man låtsades vara en förlängning av sig själv en liten stund. Eller förstärkte vissa egenskaper. Men när hände det, när blev människor på internet en vara för någon annan att konsumera?

På ett sätt var vi anpassade konstruktioner och varumärken redan i slutet av 90-talet, men i första hand för att vi letade efter våra identiteter. Det var varken essentialistiskt eller påklistrat.

Jag har räknat alla forum och sociala medie-tjänster som jag har varit och är registrerad på.

Om jag inte har räknat helt koko är jag uppe i ett tjugotal. Vissa sajter försvinner med tiden. Dör den stora nätdöden, men om vi inte talar om dessa förblir de bortglömda reliker, såsom Bilddagboken och Consumating. Consumating var som en tidig motsvarighet till Mazily.

En väldigt nischad amerikansk dejtingsajt. Man kunde ge varandra tummen upp eller tummen ned. Beroende på vad man hade för filmer etc. i sin profil.

Där hängde många män som såg ut som John Cusack i filmversionen av Nick Hornbys High Fidelity. Jag minns att jag skrev lite arga Riot Grrrl-citat, lex Talulah Gosh, och glömde en dag sedvanligt bort mitt lösenord.

Nätets kyrkogård kan alltid dräpa. Vad skulle Ingmar Bergman säga om det?

Är du beredd? Det är jag som är döden.

Min kropp är beredd, inte jag själv. ”Delete”.

Inte heller historiens sämsta sökmotorer finns kvar. Netscape tänkte jag sist på 2007 då det var lite lustigt att skoja om det. Och minns ni Altavista? I dag talar vi inte särskilt ofta om de sökmotortjänster som mest såg ut som en dålig version av Google Maps, och som påminde om sökbara lexikon.

Mazily är uppbyggt som ett helt vanligt flöde med uppdateringar på ett valfritt socialt medium. Skillnaden är att det ska fungera som någon typ av köttmarknad. Man kan ha ett vanligt gratiskonto eller betala för sig.

För att få ut det bästa bör en betala. Det är alltså kapitalstyrd social media.

Om du har fyllt i att du är intresserad av “män”, så får du bara upp olika mäns statusuppdateringar i flödet. Om du har fyllt i att du är intresserad av både ”män” och ”kvinnor” får du fortfarande ändå mest bara upp män i flödet.

Heteronormativiteten skyr inga gränser.

Det är störtroligt eftersom folk är så gränslösa i sina publika uppdateringar, och aktiviteten slår även de mest rättshaveristiska kommentarstrollen.

Det kanske är symptomatiskt.

Det är som allt annat som bottnar i patriarkatet. Män får vara mer benägna med att skrika ut sin hjärtesorg än kvinnor.

Känslor är manligt, då blir det bara fint. Aldrig hysteriskt.

Kolla på Morrissey, R. Kelly, Plura. What have you. De gamla vanliga hierarkierna, dikotomierna och föreställningarna om horan vs madonnan finns här också. Så förvridet.

Exhibit 1 000 av random dudes på Mazily:

”I feel today autumn is yet another spring where leaves blossom into unique flower. Love the green and enjoy.”

”Bakis o go.”

”Jag är en värdig människa.”

Därefter följer några sedvanliga ”god morgon”-uppdateringar varav en enda står ut: ”morgonstund har data i mund.”

Ingen skriker ut Celine Dions:

”DON’T WANNA LIVE ALL BY MYSELF ANYMORE!!!!”

Det opersonliga går hand i hand med det anpassade.

I slutändan så vill folk ändå mest spegla sig i glansen av sig själva. Men vad hände med interaktionen, samtalet – själva poängen med internet?

Många av de jag ser på Mazily skriver att de är ödmjuka, nyfikna eller analytiska. Flera som dyker upp i mitt flöde har runda jävla glasögon. Kulturintresserade. Det är som ett enda stort Håkan Hellström-lajv all over the place. Herre.

Lever den virtuella kontakten upp till de egna kraven på hur en partner ska se ut eller vara?

En morgon vaknar jag till en bild av en tjomme, en skäggig Karl Marx-look-a-like, som skriker ut i tomma intet på Mazily.

”Skedbehov. Dag 2.”

Inget fel i det.

Oklart om tjommen fick svar. Det går inte att följa svaren, bara användaren själv ser dessa.

Jag hade verkligen inte svarat.

Men jag skickade faktiskt ett eget meddelande en gång: ”Vill du ta en öl?”

Begreppet varufiering har använts av forskare som har studerat hur välfärdsstatliga arrangemang påverkar ekonomins funktionssätt, lönearbetarnas villkor och den organiserade arbetarrörelsens roll.

Karl Polanyis bok från 1944, Den stora omdaningen, handlar om den europeiska historien från slutet av 1700-talet fram till andra världskriget och är en modern samhällsvetenskaplig klassiker.

Den berättar om framväxten av självständiga marknader för pengar, arbetskraft, produktionsmedel och varor, och vad det innebar för samhället och för de olika samhällsklasserna efter den industriella revolutionen.

Den liberala marknadsekonomins samhällsutopi byggde enligt Polanyi på bland annat den här förutsättningen:

1. Försörjningens och livets materiella förutsättningar – arbetsförmågan, jorden, produktionsmedlen, pengarna  – blev till varor. Det var alltså fråga om en fullkomlig ”varufiering”, ”varublivande” eller ”kommodifiering”.

Men arbetaren blev aldrig en vara. Genom att varuformen var knuten till en människa, med mänskliga och sociala behov och existensförutsättningar, kunde inte varufiktionen drivas hur långt som helst.

Nu måste du försöka bli en bättre version av dig själv. Släppa fram din inre produkt.

Det räcker inte med att du lider av ensamhet och måste skriva att Eternal Sunshine of a spotless mind är din bästa film (that’s bullshit).

Varufieringen av din internetpersona återskapas med varje länk och statusuppdatering. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov eller enligt den kroppsliga ordningen som råder för kapitalmatchningen.

Karl Marx skrev om varufieringen av arbetskraft i ekonomin. Den går att koppla till nätanvändarens dejtingskills, eftersom det driver varufiktionen vidare:

”Den kapitalistiska produktionens verkliga inre lagar kan tydligen inte förklaras ur växelverkan mellan utbud och efterfrågan […] eftersom dessa lagar endast kan få ett renodlat förverkligande då utbud och efterfrågan upphör att verka, det vill säga, täcker varandra. I verkligheten täcker de aldrig varandra, eller om det någonsin sker, är det tillfälligt och alltså vetenskapligt sett = 0, att betrakta som något icke skett.” (Karl Marx, Kapitalet: Tredje boken (1978), s 170).

I den moderna industrikapitalismen och den borgerliga revolutionen tvingades arbetaren sälja sin arbetskraft för att kunna överleva.

I och med detta förverkligades alltså en tilltagande varufiering av lönearbetarna, eftersom varje individ blev tvungen att sälja sig själv, i form av sitt arbete, för att kunna överleva.

Nätdejting är kapitalistisk produktion. Men dejtingen får aldrig näring om dejten inte blir av.

Därför att samspelet går beyond de hundralappar du lägger på dejtingssidorna.

Du måste vara sårbar för att hitta samspelet och interaktionen, något som egentligen inte kan köpas, eller prutas ned. Trots detta kommer bekräftelsen på köpet. Men på grund av kvaliteten på dina statusuppdateringar.

Värdet på nätdejtingen höjs om du löper linan ut och faktiskt skickar ett meddelande till någon. Då finns det varken skyddsnät eller ränta.

Går det av av-varufiera sig själv på nätet?

Varumärkeshetsen har dig i sitt limbo. Varje användare säljer sig själv. För att kunna överleva.

Med ”de-commodification” menar sociologen Gøsta Esping-Andersen varufieringens omvända process, där välfärdsstaten träder in för att garantera befolkningen vissa särskilda sociala rättigheter. Genom införandet av ett så kallat socialt konnoterat medborgarskap, där varje medborgare tillskrivs vissa sociala rättigheter (såsom arbetslöshetsunderstöd, socialförsäkringar, sjukförsäkringssystem etc), minskar löntagarnas beroende av arbetsgivarna.

Därmed minskar även arbetarnas värde för arbetsgivarna.

Bland alla våra selfies totalvägrar vi att låta andras desperation definiera vår egen.

På dejtingsidor säljer du dig själv bättre genom att anpassa dig lite mer, bli aningen mer lik den du vill ska se dig. Tagga upp dig lite. Lägg till “Kobra” nu, hör jag mig själv tänka.

Kommodifieringen skyr inga gränser. Inte utan min statusuppdatering! Sen tänker jag på tjommens, alltså Karl Marx-posörens skedbehov och dör lite. ”Vill bara skeda lite!!!” Skrev han sen.

Vill du av-varufiera dig? Sluta tagga vilka diverse spel och tv-serier du konsumerar, sluta bara.

Min power-brainiac till bästis funderade på att lägga upp tio böcker/must reads från sina bästa feministiska författare på sin profilsida.

Bara för att hålla uppe ett sken av att allt är bra, trots ensamheten; visst är vi varor men vi utgår från kvalitet. Att vi minsann vet vad vi vill ha – vad vi är värda.

En annan vanlig skön snubbe på Mazily vädjar:

”Kan inte alla bara vara feminister. Glöm inte att rösta i kyrkovalet!”

Till och med feminismen blir en handelsvara på dejtingssidorna. Titta på mig, jag är en skön kille. Men jag är bättre än alla andra män. Jag har känslor.

Girl, Ryan Gosling ain’t got nothing on me.

Men alla måste väl genomskåda detta.

Eller är det så att feminister nätdejtar på ett mer kvalitativt sätt? I en höstack av statusuppdateringar – finns det någon som gör något aktivt val eller mest klickar för att se fler snygga?

Hade vi rent av fått nätdejta mer i en planekonomi? Skulle jag få svar på mitt meddelande från honom då? Hur skulle Karl Marx navigera i det splittrade dejtingsamhället? Eller Judith Butler?

Det är kapitalismen som gör oss oattraktiva.

En sak är säker. Marx-skäggen klarar sig bättre än Butler-feministerna, utan tvekan. De blir varufierade på olika sätt.

Det får mig att fundera på om kvinnor verkligen kan vara lika roliga som män på nätet.

Var är alla tjejer som skriver om sina skedbehov, liksom, eller hallå här är jag. DEJTA MIG!!!! Utan att dö av skam.

Enligt psykologen Barry Schwartz som har skrivit boken The Paradox of Choice är forskare oense om huruvida män i större utsträckning än kvinnor letar efter “kortare” relationer/ragg.

Urvalet, de många alternativen på dejtingsajter, gör att människor inte ser förbi sin egen föreställning om vad män respektive kvinnor ska leta efter och vara, det är enkelt att fastna mellan klicken. 

Kvinnor ska först verka avståndstagande, sedan hänge sig åt långa Sylvia Plath-meddelanden, men aldrig vara för på. Snubbarna kommer undan med det mesta, trots skedbehov, även om de stundtals blir avvisade.

Det går att vara kritisk mot Dan Slaters intervjuade nätdejting-guruer, ni vet, de som i The Atlantic surrar om hur nätdejtingen hotar människors möjlighet att knyta an till varandra. Det är trots allt ett ganska tvärsäkert påstående, som bottnar i en sömnig heteronormativitet.

Det kanske är så att det nätanvändarna är i behov av motsatsen till det nätdejting-guruerna tror.

Monogama relationer kan inte uteslutande räknas som engagerande för att nätdejtingen ska vara i hamn. Score!

Det kan ju vara så att människor bara vill slänga käft med någon som tar samspelet till en annan nivå, så att allt blir lite roligare. Utan att dö av skam.

Vad hände med att riva barriärer, låta personligheten skina igenom skärmen? Allt detta fluff om att förenkla mänskliga möten?

Det händer inte, det är något som hetsar mig till att anpassa min egen personlighet snarare än att visa den. Försöker bli lite mer quirky, försöker att ge folket det jag tror att de vill ha.

Jag vill också skriva meddelanden om allt möjligt. Kunna rumla nåt roligt i ena tråden, fundera kring det nya avsnittet av American Horror Story i den andra. Utan att dö av skam.

Internet, för mig, skulle ju vara en fristad från grupptryck. Men det är ett mellanstadiedisko igen. 

Bland alla våra selfies totalvägrar vi att låta andras desperation definiera vår egen.

Vi kan gå in på varandras profil några gånger till, anpassa formuleringarna. Ladda upp ännu en selfie. Bli lite mer lik den vi söker, den vi tror att just du representerar. För bara då kommer vi att se oss själva, när vi blir lite mer som varandra.

Ett minne.

Jag skaffade ett inlogg på det där communityt för musikintresserade, Myspace.

Gymnasiet, identifierade mig som punkare, feminist och kulturintresserad, en sådan som sa ”cineast” i stället för ”filmnörd”.

Alla på Myspace var så himla coola och speciella. Och tänk, det var innan hipsterfieringen åt upp alla med så kallade intressen av någonting, eller allting.

Alla Myspace-användare hade varit på svartklubb i Camden, London. Alla var klubbkids och såg ut som David Bowie och androgyna modeller. Designers, DIY-personer. Visade upp svarta kläder, galna skor. Skrev som om de snackade cockney-dialekt.

Jag gillar Bowie, och androgyna idéer.

Men det konstruerade beteendet på Myspace hade tagit över allting. Blicken visste inte var den skulle ta vägen.

Det handlade om att vända in och ut på sig själv, släppa fram något med extra allt och göra det eftertraktat för andra betraktare. Anpassningen hade slagit igenom.

Det var just det.

Nu handlade det inte bara om att skriva hur man var och vad man var intresserad av, utan också om att pressa in jaget i en flyktig form så att andra skulle förtrollas av det fiktiva.

Myspace var ängsligt. Varför ska man behöva fundera på vad man kan göra för att synas?

Jag använde Myspace mest för att hålla kontakten med min bästis som flyttade till London. Och hen gick på klubb. Blev klubbkidd, bar speciella skor. En helt flippad och magisk framtoning.

Hataren inom mig, som hade klarat Skunk galant, avskydde Myspace. Alla dessa inbitna posörer.

I tv-serien Girls hävdar huvudkaraktären Hannah Horvath, spelad av seriens skapare Lena Dunham, att hon är ”sin generations röst”, men ändrar det till ”en röst ur sin generation”.

Jag tänker på Girls många gånger när jag hänger på nätsajterna.

Hur man putsar på fasaden, i motsats till hur lätt Hannah Horvath raserar sin egen.

Girls får mig att vilja ge allt, ösa ur mig självironi. För att sedan fega ur. Kommer på mig själv med att försöka radera alla stavfel, skriva lustigare statusuppdateringar, tagga bort alla skavanker. Försöker starta om på nytt.

Less is more (?) bortom alla sorger och raseriutbrott som kanske är anledningen till intåget på nätdejtingssidorna från början.

Hur många pretto-uppdateringar orkar samtidens Hannah Horvaths?

Definiera dig själv. Men hur jävla svårt ska det vara?

Det går ju inte skriva:

I HATE MEN! GUBBAR, DRA DIT PEPPAR’N VÄXER!

Det är väl klokt att hålla sig borta sådana rättshaveristiska utläggningar, speciellt om någon har ett hål i hjärtat.

Roland Paulsens marknadsekonomiska perspektiv på nätdejting får mig att ifrågasätta om det är en nyttig investering, om avkastningen är värd något i slutändan.

”I en tid när den ekonomiska sfärens marknader fortsätter att ge vika för oligopolutveckling finner vi ironiskt nog hur marknadslika mönster av konkurrens och reifikation vinner mark inom det intimas sfär”, skriver Paulsen i Den kroppsliga differentieringens praktik.

Feminismen är nämligen inte en handelsvara. Det intima må vara en del av varufieringen på Mazily.

Det kan vara fiktivt, men ändå högst verkligt. Om du gillade just den här sköna snubben så finns det fler här som påminner om den där.

Det håller i gång dejtingekonomin, och tuktar besvikelsen om just hen inte svarar. 

Tur att flera av Mazilys hangarounds bor i Hägersten då, många har skojat om detta faktum i sociala medier. Hipster-nästet.

Mister du en så står dig tusen åter. Du behöver inte begränsa dig, bara höra av dig till flera.

På Mazily tänker man på Pierre Bourdieus snack om det kulturella kapitalet. Sajten är en “dejtingsajt för kulturintresserade”. Det innebär inte att det kroppsliga kapitalet är mindre styrande.

Inte ens ditt kulturintresse räddar dig från en missmatchning när alla Karl Marx-look-alikes mest skriker ut sina skedbehov.

Dan Winchester, en annan nätdejting-guru, förutspår att dejtingsajterna kommer att skapa bättre förhållanden men också fler skilsmässor.

Jag tror att jag och flera av mina jämnåriga 80-talistbuddies har gått från att fylla behovet av att bli lästa och sedda i sociala medier till att enbart nöja oss med bekräftelse.

Det har skapat en backlash. Vi vill återgå till mer slutna rum på nätet. Det finns behov av att hitta andrum.

I dag använder jag internet på ett allt mer asocialt vis, i alla fall privat.

För några år sedan rådde en oreflekterad halleluja-stämning när man pratade om internets möjligheter och sociala mediers förändringspotential, i vid bemärkelse: från att störta auktoritära regimer via Twitter till att hitta sin egen partner in crime.

Det handlar om att verktygen kan användas av alla, både ”onda” och ”goda.”

Maryam al-Khawaja är en demokratiaktivist från Bahrain som lever i exil i Köpenhamn och leder Bahrain Center for Human Rights. Maryam beskriver de sociala medierna som ett tveeggat svärd:
– Regimen har precis lika stor nytta av dem som vi har.

Verktygen står till förfogande för alla. Sverigedemokraterna har lärt sig WordPress och rasistiska sajter såsom Avpixlat når ut till många läsare och följare via sociala medier.

Om man ska köpa allt det positiva av ett fritt internet får man Avpixlat och Flashback på köpet.

Därför går vi inåt, med förhoppningen om att hitta tillbaka till den ogenomträngliga lusten under Skunk-tiden. Där en kunde vara sig själv för en liten stund.

När du inte pallar bygga varumärke via Mazily, fortsätt skriva i din nygamla Skunkdagbok i fuskversionen av Skunk. Inget gammalt finns ju sparat där, så försök inte snoka.

Men dagens digitala mötesplatser, såsom Mazily och Happy Pancake, surfar på det nischade exkluderandet.

Happy Pancake är det bästa dejtingstället för att få sig ett ligg, enligt säker källa. Folk kan ragga på dig bara på grund av din bild.

Mazily handlar i stället i högsta grad om varumärkesbyggande bland rätt dorks, och killar får vara lite roligare än tjejer. Det viktigaste är att du kablar ut ditt nördiga cv i populärkultur 3.0.

Det finns även andra nischade dejtingsajter. Utan att veta särskilt mycket om Elitsinglar.se reggade jag mig.

Sajten säger sig representera en ny form av matchmaking, och riktar sig främst till välutbildade singlar över 30 år vars privata ambitioner är lika höga som de yrkesmässiga: ”Hög nivå av sofistikerade singlar.”

Sajten utlovar ett ”dagligt målmedvetet urval av potentiella partners med vilka den individuella livsplanen kan förverkligas”.

I sann Skunk-anda har Elitsinglar.se skapat ett ”personlighetstest” för att baka ihop likasinnade. Men i motsats till de populärkulturella referenserna som Skunk-medlemmarna suktade efter får singlarna fylla i sina rasbiologiska preferenser.

Dessutom: Elitsinglarna kan bara vara straighta. Är du intresserad av kvinnor eller män som skvalpar i vithetens hav. Klicka här.

Så här ser ”personlighetstestet” ut:

1) Vilken etnisk härkomst du skulle acceptera hos din partner? 

2) Vilken etnisk härkomst har du? 

3) Hur viktigt är det för dig att dina partnerförslags etniska härkomst matchar dina önskemål?

Är du något av följande, ”inte alls ganska väl mycket väl”

1) moderiktig

2) attraktiv

3) atletisk

4) överviktig

5) alldaglig

6) sund

7) sexig

Svårt att droppa denna på Elitsinglar:

Jag är en sund storbulgar med anti-ariska drag.

Är du nöjd med ditt utseende?

Not really, are you?

Hur viktigt är det för dig att din partner har ett attraktivt utseende? 

Vafalls!?

Vilken religionstillhörighet har du?

Vilka religioner skulle du acceptera att din partner har?

Ursäkta!

Och nu till en annan herre, en annan Marx.

Att jag under de senaste 15 åren på internet har blivit de sociala mediernas Groucho Marx kan jag leva med.

Enligt Grouchos självbiografi Groucho and Me (1959) skickade han ett telegram till Friar’s Club i Beverly Hills, som han tillhörde, med följade besked:

“I don’t care to belong to any club that will have me as a member.”

Vips, Groucho gick ur klubben.

Jag skapar nya profiler på olika sajter, försöker förstå mig på deras syften, och om jag känner att jag börjar bli någon annan än mig själv så raderar jag profilerna.

Eller glömmer bort lösenorden. Nu har jag skapat en härjigare profil på Mazily där jag bara kör.

Jag hatar inte sociala medier, även om nätdejting uppenbarligen inte är min grej. Jag har hittat några av mina bästa vänner via internet, fått tips om boende, jobb. Jag vill inte bli någon annan, inte ens en bättre version av mig själv.

Det må vara så att många lyckas nätdejta. Att frodas i virtuella världar, i Second Life rent av, behöver ju inte vara dåligt by default. Det kan bli bra.

As God is my witness: Med detta vill jag varken skriva en kontaktannons eller komma ut som världens mest konservativa allt-i-allo-hatare. Jag är inte Scarlett O’Hara.

Vill nämligen inte tro att jag är en marxist med bästföredatum. Oavsett vilken klubb jag tillhör.

Varför vill man ha den inbillade bekräftelsen, andras likes, i stället för att bara slänga i väg ett meddelande för att få bollen i rullning?

Det är som när jag får meddelanden om EU-frågor på Mazily.

Visst kan vi prata om det. Men kommentera på min blogg i så fall. Skriv ett mejl.

Bara för att jag har skrivit något halvt putslustigt om den brittiske regissören Ken Loachs välfärdsnostalgi betyder det inte att jag vill diskutera EU.

Det kanske är ett sätt att visa intresse. Och jag svarar, så klart. Men där dog det samtalet.

Om ändå sajten hade haft en kommentarsfunktion, då kunde vi avhyvla EU där, och inte behöva ta med oss det vidare till inboxen. Allt blir så på riktigt då, vi måste helt plötsligt interagera med varandra, ta nästa steg.

Samspela.

Och det kanske man inte vill göra med alla.

Ibland är frågorna lite mer anpassade: “Jaha, vad gillar du för film då…”, frågade en annan lite nödtvunget, mest för att jag hade skrivit att jag gillar film på min profil.

Varför svarar jag inte på meddelandet som med sin trilska svarta etta, inringad i en vit ring, påminner mig om mitt dåliga samvete?

Meddelandet förblir obesvarat.

För att snubben skrev att han gillar brottning? För att han står lite för långt bort från kameran på sin bild?

”Jag har slutat slentrianskriva för att vara snäll, typ”, berättar en kompis om sitt nätdejtande.

Och jag börjar bli som alla andra i klubben jag inte vill tillhöra.

När Simone de Beauvoir föreläste om sitt självbiografiska skrivande i Japan 1966 sa hon:

”På en och samma gång håller jag kvar mitt förflutna och förlänger det in i framtiden. Således har den levda tiden alltid tre dimensioner: förfluten tid, nutid och framtid.”

Det återstår att se om internet kan förlänga sig in i framtiden och komma ihåg sig själv. Låt oss få ett vittne.

Vi anpassar våra formuleringar, lägger upp bättre selfies.

När vi gör slut, blir tjocka, efterhandskonstruerar vi minnet av lycka. Duttar lite.

Och när sajterna raderas: finns vi kvar?

Data må göra det, men kommer vi komma ihåg att ladda ner den?

Andreas Henriksson, doktorand i sociologi vid Karlstads universitet, studerar nätdejtingsajter, singelresor och andra arrangemang för samtida svenska singlar. I tidskriften Ottar (nr 2 2013) säger Henriksson:
– Jag tror ju att man kan träffa folk hur som helst. Men det är ju något man tappar genom att lägga upp bilder och skriva presentationstexter. Man gör konstiga kalkyler väldigt snabbt, en standardbedömning. Ålder, vad gör personen… Det gör man i en bar också, men då kan kemi uppstå, säger Andreas Henriksson.

Jag undrar om Roland Paulsen har rätt om att vi blir mer verkliga på nätet.

Om ens ‘verkliga jag’ (det vill säga sådana vi föredrar att se oss själva) kommer mer till rättvisa när nätets sociala kontroll finns.

Att sättet vi föredrar att se oss själva på nätet förstärks eller försvinner i samspelet med andra, för att vi måste släppa kontrollen till betraktaren på andra sidan skärmen?

Men jag börjar bli allt mer säker på att samtidens varufiering kväver förälskelsen – och samspelet –  oavsett hur många gånger om jag ser dudes citera slutscenen i Annie Hall:

”Well, I guess that’s pretty much now how I feel about relationships; y’know, they’re totally irrational, and crazy, and absurd, and… but, uh, I guess we keep goin’ through it because, uh, most of us… need the eggs.”

Jag raderade min Mazily-profil en kväll. Men eftersom jag ändå vill kunna vara i närheten av ägg – trots att jag hatar dem – registrerade jag mig igen.

Vi får se om han med ölen svarar.

Det innebär inte att jag går med på att bli en handelsvara på den bortskämda intimitetens marknad, med eller utan kapitalmatchning.

Tryck på re-fresh, som Annie Lööf sa.

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter skedbehov.

Maria Georgieva