Detalj ur Den heliga natten av Antonio da Correggio.

Den bristande barnomsorgen i London har blivit en kvinnofälla – eller?

Jag har alltid arbetat mycket. När jag fött min första unge förstod jag inte riktigt vem jag skulle vara längre. Så jag jobbade.

Jag satt som en räka bredvid babygymmet och gjorde telefonintervjuer med stressforskare och kändismammor som rekommenderade yoga. Lämnade frilansartiklar i nästan samma takt som innan bebisen. Började yoga, vilket blev ytterligare en grej att tröcka in i schemat som bestod av att amma, byta blöjor, gå med hunden, amma, skriva en fjärdedels text, börja om. Samtidigt föraktade jag den lilla men gapiga skara morsor som under den här tiden »kämpade« för sitt anseende som hemmamammor. Tyckte att de var bakåtsträvande antifeminister och osjälvständiga klantar.

Sedan flyttade min familj och jag till London. Mina barn går i skolan här. De ska dumpas innanför grindarna tre minuter i nio. Sedan låser skolan grindarna och det är pinsammare att komma för sent här än det var i Stockholm. Tre minuter över nio träffas vi, en liten grupp kvinnor, på det italienska fiket runt hörnet. Vi kallar oss skämtsamt (okej, inte jättekul) »Mums support group«. Våra möten består av politisk debatt, skvaller och flat whites. Gänget varierar en smula, men oftast är det jag, Flygvärdinnan, Förlagsdirektören, Tyngdlyfterskan, Vinbarsinnehaverskan och två hemmamammor. De som har bebisar eller småbarn har med dem.

Det FINNS givetvis pappor som tar det största ansvaret för barnen, men då är de ihop med kvinnor vars karriärer går som på räls.

I början hade jag med mig datorn. Men jag behövde nya kompisar så jag plockade aldrig upp den. Skrev det mesta under några få stressiga eftermiddagstimmar och jobbade i kapp på kvällen.

Alla andra morsor verkade hinna träna, äta lunch med varandra, byta blöjor, gå till tandläkaren, handla middag, städa upp hemma, kanske hjälpa sin man rama in tavlor i hans lilla inramningsbutik, mata katten, ta hunden till veterinären, köpa nytt lusmedel, rensa i rabatten. Jag fattade ingenting. Hade mammor i London möjligen fler timmar per dygn?

Inte förrän jag började ställa den obligatoriska Stockholmsfrågan: »Så, vad jobbar du med?« fattade jag att flera av mina nya kamrater faktiskt inte arbetar. Inte för att de inte vill; lejonparten av dem hade framgångsrika karriärer innan de fick barn. Utan för att de inte kan.

Det brittiska systemet för barnomsorg ser ganska annorlunda ut gentemot det svenska. Om du tjänar ungefär lägstalönen per år (vitt) eller går på bidrag, har du rätt till femton timmars gratis barnomsorg i veckan efter det att barnet fyllt tre, beroende när på året barnet är fött. Behöver du förskola innan dess är det bara att söka, fast i till exempel London är det svårt att få plats och kvaliteten på barnomsorgen är omdiskuterad. »Inte direkt toppen«, säger flera morsor jag pratar med.

Det FINNS givetvis pappor som tar det största ansvaret för barnen, men då är de ihop med kvinnor vars karriärer går som på räls, helst inne i city. Vilket i sin tur betyder pendlingstider på åtminstone en och en halv timme per dag. Hårdraget: om mamman tjänar BETYDLIGT mer än pappan, är det hon som försörjer. Annars är det ett större beslut än »jag vill ha barn« att vilja ha barn i London. Särskilt om du är kvinna.

Förlagsdirektören, som har tre barn tillsammans med en man som tävlar med min om att vara »Dad of the year«, uppskattar att deras kostnader för barnomsorg de senaste sex åren uppgått till ungefär 100 000 pund. Det är alltså drygt en miljon i svenska kronor. Hon jobbar så gott det går med sin treåring i knät/ rivandes inredningen på kontoret/ smygbajsandes i hörnen.

Flygvärdinnan jobbar några dygn i månaden. Då kommer hennes mamma farande från östkusten och sköter allt som har med barnen att göra mellan åtta på morgonen och sju på kvällen, när Flygvärdinnans make stänger sin inramnings-butik.

Min rikaste kompis här, som arbetar med konst och mat på oregelbundna tider, säger: »Man måste ha en au pair. Det går inte annars.«

Andra, något mindre välbeställda, löser barnomsorgen genom barnflickor, barnvaktsföretag, äldre syskon, grannar och mor- och farföräldrar i ett delvis ganska kostsamt pussel som i princip kräver en flexibel projektledare på halvtidstjänst för att få ihop.

Hon slutade jobba – när vi var ute tillsammans och någon frågade vad hon gör sa hon: »I’m a stay at home mum.«

Bara för att barnen börjar förskolan, alltså vid fyra års ålder beroende på när på året ungen är född, betyder det inte att mammorna kan börja arbeta heltid. Fram till årskurs sex får inget barn gå hem från skolan på egen hand. De ska hämtas klockan halv fyra, eller också kan man ansöka om »after school club« som kostar åtta pund per dag och unge: 170 kronor per eftermiddag för en tvåbarnsfamilj. Det är väldigt mycket pengar för väldigt många.

En annan kompis, som flyttade från Sverige för att arbeta med kvinnorättsfrågor, insåg efter sitt andra barn att eventuell dagiskostnad för båda barnen skulle äta upp större delen av hennes lön.

Hon slutade jobba – när vi var ute tillsammans och någon frågade vad hon gör sa hon: »I’m a stay at home mum.« Det chockade mig, på något sätt. Vi som lärde känna varandra när vi studerade genusstudier tillsammans och allt.

Hon säger: »Jag övervägde att flytta till Sverige när vi fick barn, men nu är jag glad att vi inte gjorde det. Här tvingas alla lösa situationen på sitt eget vis – i Sverige ser jag bara hur kvinnor jobbar heltid men ändå tar störst ansvar för barn och hem. Sedan blir de utbrända. Ska du skriva om hur hemskt det är i England nu?«

Jag säger att jag inte ska det. Men slås av hur olika förväntningar som finns på kvinnor här jämfört med hemma. Var det Luther, jag själv eller omgivningens förväntningar som fick mig att renskriva intervjuer samtidigt som jag ammade? Jag vet fan inte.

Rebecka Åhlund, journalist och författare

Detta är en text publicerad i #5 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.