Med hjälp av kulturen vill Sverigedemokraterna fostra oss till nationalister. Arenas Sonja Schwarzenberger granskar partiets kulturpolitiska paradis anno 2020.
Gravfältet på Karums alvar reser sig stelt mot vinden. Några grästuvor stretar upp ur den steniga jorden och ett par bumlingar markerar platsen där Oden lämnade sin häst med de siamesiska benparen. Tack vare den stora kulturreformen går det att utforska den gamla skepps-ättningen från mobilen, men Karums alvar utgör också skådeplatsen för spelet »Midgaard III« som kom ut i våras med hjälp av Spelinstitutet för nationalistisk uppmuntran.
Greta Johansson 58, textilkonstnär och kulturlots, sköter de veckoliga visningarna som utgår från Kalmars Sverigecenter. Tidigare var centrets primära uppgift att utbilda förortens värstingar i traditionell svenskhet och stillsam lutheransk knyta näven i fickan-anda. Men sedan integrationsfrågan löstes hanterar Greta främst turister och organiserar det lokala civilförsvaret: I händelse av krig kommer hon, Samuel Fröler och Ulrika Knutsson rycka in och försvara Karums alvar ner till sista stenflisan.
Den här bilden av SD:s kulturpolitiska paradis anno 2020 är tyvärr inte ett avlägset fantasifoster, utan något vi bör tala om nu. Utgår vi från dagens opinionsmätningar måste något oerhört dramatiskt ske för att inte SD ska ha en vågmästarroll i valet om två år. Jimmie Åkesson har redan deklarerat vad han kommer att göra: Rösta fram en alliansbudget och därmed släppa fram en borgerlig regering, utan motkrav på att ingå i den. SD har redan fått igenom de största delarna av sin asylpolitik utan att ha regeringsmakt. Självklart kommer stödet kosta och priset de vill ha efter nästa val är kulturpolitiken. Dels för att det är ett realistiskt offer, intresset för kulturfrågorna inom alliansen är milt sagt svagt. Dels för att SD har ett unikt intresse för kulturpolitiken.
En genomläsning av skuggbudgeten visar att ordet »kultur« nämns 157 gånger, att jämföra med Moderaternas där det förekommer på nio ställen. Inte ens termen »invandrare« kommer upp i mer än 30 sökträffar. Sverigedemokraterna har också lyft upp kulturpolitiken överst i samma dokument, de föreslår en stor kulturreform och budgeterar mer pengar än regeringen.
Så varför är SD så intresserade av kultur?
Anledningen är egentligen självklar. Med hjälp av kulturen vill de forma oss till nationalister. Film, litteratur, natur, traditioner och scenkonst ska användas som verktyg för att skapa harmonisk, uppbygglig och sammanhållen svenskhet i de splittrade, rotlösa medborgarna. Det är därför den röda tråden i SD:s kulturpolitik handlar om seder och bruk, traditioner, natur, mat, vanor och varför modern konst, samhällsdebatt och allt som går att kategorisera som mångfald hamnar i utkanten, till att börja med. Redan i dagens åsiktsdokument på SD:s hemsida läser jag ord som »samhällssplittrande« och »antidemokratiska«. Exakt vad/vilka som åsyftas framgår inte, men de sätts i samband med studieförbund, muslimska föreningar och i något fall upplevt provokativ scenkonst i kommunerna.
När SD använder begreppet kultur, syftar de oftast på identitet. I deras förklaringsmodell avgör kulturell identitet om ett samhälle blir demokratiskt eller inte. Ekonomi, utbildningsnivå eller kolonialhistoria verkar helt ointressant: »Det är uppenbart att vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om mänskliga rättigheter, skapa demokrati, och materiellt välstånd. Detta gör att dessa kulturer i våra ögon är bättre än de kulturer som inte vill eller förmår skapa goda levnadsvillkor«. Citat är hämtat från SD:s hemsida, där det står under ämnet kulturpolitik.
Det enda konkreta exemplet på kulturuttryck som återges i deras sammanfattning av kulturpolitiken är talande nog könsstympning: »Vi hoppas att de länder som praktiserar denna utbredda barbariska sed väljer att avskaffa den… men hoppas dock att dessa länder håller fast vid sina språk, sin konst, sina folkdanser, etc. Att verkställa dessa förändringar ankommer dock inte i första hand på oss svenskar.«
Problemet är alltså dålig kultur och människorna som bär den. Lösningen blir att lära ut en bättre kultur, en svensk. Det här synsättet ger SD möjlighet att slå två flugor i en smäll. Några dagar innan vi fick se Oscar Sjöstedt skämta om vad hans gamla nassekollegor skrek när de sparkade på får gick han och partiets kulturpolitiske talesperson ut i SvD och Aftonbladet med att de har funnit lösningen på Sveriges integrationsproblem: 1. Stoppa nya flyktingar från att komma hit. 2. Utvisa så många som möjligt. 3. Låt de som »har gott uppsåt« bli en välfungerande del av Sverige så snabbt som möjligt. Och med det menade de inte arbete, de syftade på kulturell skolning: »Integration handlar inte om att få ett jobb, det handlar om att att uppfatta sig som svensk.«
Så vad innebär det här i praktiken? Till att börja med ett kraftigt ökat ekonomiskt stöd till friluftsorganisationer, skogsvård, renoveringar av kyrkor och en personlig favorit: kulturarvs-rut! 160 miljoner till en fond alla som har en runsten eller fornlämning som behöver levandegöras kan söka pengar från. Det här är gammal SD-politik, nytt för i år är förslagen om »kulturlotsar« och »Sverigecenter« som för nästan 300 miljoner ska informera om det svenska samhället, implementera kärnvärden »med djup historisk förankring« som präglat det svenska samhället. En vild gissning är att de inte tänker på fackföreningsrörelsen, kvinnorörelsen eller folkbildningens rötter här.
Pengarna ska bland annat tas från samtidskonst, internationella kulturutbyten, folkbildningen och då i synnerhet och ironiskt nog just den specifika satsningen på aktiviteter som svenskaundervisning och hjälp för nyanlända att komma in i samhället. Allt stöd som går ut på grund av kön eller etnicitet som till exempel till unga i förorten, invandrarföreningar och kvinnoorganisering, ska givetvis strykas helt. Det sista med motiveringen: »Anslaget till kvinnoorganisering dras in i sin helhet då vi anser att Sveriges kvinnor är en resursstark grupp som inte är i behov av ett särskilt riktat stöd«. Gött att veta ändå. Världskulturmuseerna ska på sikt gå samma öde till mötes, Moderna ska få mindre pengar och Skansen mer. Så fortsätter det, opera borde översättas till svenska, filmer som möjliggör en stark nationell sammanhållning bör premieras. Som om vi led akut brist på långa tagningar av vajande åkerfält, snötäckta norrländska vidder och traditionellt svenskt julfirande? Finns det någon svensk produktion som lyckats avhålla sig från detta sedan Fanny och Alexander?
Det är så lätt att raljera över de fåniga förslagen (institut för nationalistiska datorspel, kulturmärkning av mat med kulturhistoriskt värde, dialekt på schemat, möjlighet att porta utländska medborgare från biblioteken … listan kan göras lång) för att det känns så avlägset för en del av oss. För oss som inte känner det i våra egna skinn, än. Mina föräldrar föddes mitt i ett världskrig i Tyskland, men förintelse och svält var givetvis inte Hitlers pitch när han klättrade mot makten. 1933 instiftades »Tag der deutschen Kunst« för att hylla och visa upp konst samtidigt som det skulle skicka en signal om det fridsamma nationalsocialistiska Tyskland till övriga Europa. Motiv som visade den vackra, enkla, uppbyggliga tyska landsbygden. Några år senare blev stämningen mer bombastisk i den återkommande Große Deutsche Kunstausstellung: Målningar av dramatiska naturlandskap trängdes med statyer av muskulösa kroppar som vinner strider. Parallellt visas de som utpekas som Tysklands fiender upp under titlar som »Der ewige Jude« och »Der grosse antibolschewistische Schau«.
Men utställningen vi kommer ihåg är »Entartete Kunst« eller »Degenererad, urspårad konst«, som visade judiska och modernistiska konstverk noga utvalda för att väcka förakt, äckel och hat. Utställningen blev så populär att den visades på turné över hela landet. Konstnärer som ansågs depraverade fick yrkesförbud och förföljdes. En succé för propagandaminister Joseph Goebbels vars främsta verktyg var kulturpolitiken och det som kallades tysk folkupplysning. Ett år senare orkestrerade han kristallnatten och startpunkten för Förintelsen. Men det var inte där han började. 1933 talade han om vilket dåligt rykte Tyskland fått utomlands på grund av sin generösa »raspolitik«. Samma år håller han ett tal till de tyska kvinnorna, där han upplyser om att de stängts ute från parlamentet, inte på grund av förakt, utan för att nationalsocialisterna respekterar kvinnor i så hög grad att de inte ser dem som män, utan just som kvinnor med sina specifika värden. Det är där det börjar, i missnöjet, rädslan, romantiseringen av gamla fornstora dagar, nostalgin över tider där män var riktiga män och kvinnor lite oftare hade rosor på kinderna och det var ordning och reda.
Låter det bekant? De där höganäskrusen till bredden fyllda av sund, hederlig svenskhet. Borde rå på vilka sociala problem som helst. Bota de störande elementen med småländsk ostkaka och återinförandet av reglerade friluftsdagar så inte kidsen bara kollar teater när de kunde knata i våra vackra berg och knyta band med sitt nordiska ursprung. Jag skämtar inte ens, det här är vad SD tycker. Väck ungdomens håglösa slashasar med datorspel om Asgård, låt kulturarbetare gå in i civilförsvaret, hejda skattemedlen från att användas till drogliberal gangsteraktig hiphop och slopa för allt i världen dansbandsskatten!
Jag gissar att SD inte kommer börja med att ge sig på våra depraverade favorittv-serier på HBO Nordic, de speglar trots allt en sund rivalitet mellan kulturer, drakar och härliga hårda män som klarar av att frysa hur mycket som helst. De kommer börja med de mest kritiska rösterna och de mest utsatta. Tidskrifterna, träffpunkterna för muslimer, kvinnor och asylsökande, samtidskonsten. De kommer införa en kulturkanon i dansk stil: Upprätta en tio-i-topplista över den bästa kulturen som skolorna i sin tur ska implementera hos eleverna. Och de kommer driva frågan om medborgartester med en obligatorisk lojalitetsförklaring gentemot Sverige. Det är Sverigedemokraternas kulturpolitik.
Eftersom SD verkar klara alla järnrörsskandaler i världen utan att förlora politisk mark är det viktigt för de debattörer och politiker som överväger framtida samarbete med SD att granska de ideologiska grunderna och vilka konsekvenser deras putsade retorik trots allt kommer få. Hur är deras kvinnosyn? Vad betyder begrepp som kultur för SD:are? Vilket ord använder de i dag för samma impuls de ständigt återvänder till: Den att skilja oss från dem?
Sonja Schwarzenberger, journalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
