En skröna som heter mannen

Men att själva prognosen är bekymmerslöst klassomedveten i en värld där män dominerar ekonomiskt och politiskt, hindrar inte att män i dag generellt känner av ett skifte, där strukturella förändringar påverkar privatlivet, precis som kvinnor gjorde på 60- och 70-talet när kvinnorörelsen påverkat familjepolitik och sexualmoral så att villkoren för kvinnors liv förändrades.

Och finns det inte en kulturell saknad, en längtan efter stockhuset och kärnfamiljen, som litteraturen nu svarar på genom ljumma s/m-romaner som Femtio nyanser av honom som främst är riktade till kvinnor och kompletterar den stabila genren psykologiska samtidsromaner som främst kvinnor läser och skriver?

Man kan tolka den som ett steg tillbaka, men mer som en bearbetning av att våra föreställningar om könsidentitet just nu förändras starkt. Medan litteraturen alltid har varit en källa till kunskap och reflektion för kvinnor, läser män mycket lite skönlitteratur.

”Men civilisatio­nens gränser har nu för många män blivit det egna kökets väggar.” 

Men män har däremot alltid skrivit och läst en speciell genre av bullrig humorskröna, som till exempel finska Arto Paasilinna sålt i miljoner över världen, och allra mest i Sverige.

I hans romaner förenas den godmodiga berättelsen med sakkunskap (om hur man bygger saker, lägger sig i försåt för uppblåsta makthavare och flinar åt nymodiga mänskor) och en undertryckt vrede. Michail Bachtin, skrattets teoretiker, lärde oss att humor är uppror när vanmakten är absolut.

Men den manliga frihetsromantiken har också ett finger med i spelet när böcker om mäns vantrivsel i kulturen blir storsäljare: mannens flykt från kvinnan i skräck för manlighetsförlust och övercivilisering.

Plötsligt blir kvinnan liktydig med kultur och civilisation, medan mannen blir det naturliga djuret. Han söker civilisationens gränser för att med faktiskt eller symboliskt våld återskapa manligheten som kulturen hotar att ta ifrån honom. Men civilisationens gränser har nu för många män blivit det egna kökets väggar när uppsägningen kom och jobbet som brödvinnare var slut.

Som för Ove i Fredrik Backmans bästsäljarsuccé En man som heter Ove som handlar om känslan hos alla Ove-typer som föddes på 30-talet, eller än värre på 40-talet men utan 40-talisternas mytomspunna framgång.

Män som tillhör den tysta typen, som handlar i stället för att prata, som inte dealar med visioner eller utopier men vill bli respekterade för sin moral, sin pliktkänsla, sitt kunnande. Som inte lärt sig att ta plats på det nya sättet: genom att se andra, bekräfta och dela privat, delegera och erkänna på jobbet.

Som lärt sig att verka paradoxalt: genom att vara en självständig individ bli en kugge i maskineriet.

Boken om Ove är en bok om en man som livet gjort rätt illa, som skrattar ljudlöst sarkastiskt i sitt ensamma liv: arbetslös, barnlös, änkling.

Samtidigt som det är en traditionell berättelse om hur en surgubbe blir tolkad, uppmuntrad och lyft av kvinnor omkring honom – den vanliga kärleksekonomin som ligger bakom att ensamma äldre män far så illa när deras tillvaro inte längre vadderas av en kvinnas omsorg – är det också en politisk attack på ett samhälle.

Ove är rasande på dagens Sverige där ansvar håller på att bli ett tomt ord som politiker använder för att mörka: man ”tar ansvar” men gör inget, där unga män byter fruar, skägg, kaffepreferenser och bilmärken oftare än han byter jacka efter årstid. Där inget är beständigt eller tryggt, utan falskt och opålitligt.

Som hans fru sa om hans generation: ”De var män fångade i fel tid.” Och det berodde mycket på att de vuxit upp före den moderna välfärden, före idéer om anknytning, sorgearbete och värdet i att bli sedd.

Känslan ”av att de alltid hade fått klara sig själva när de växte upp, och därför såg det som sin rättighet att aldrig behöva bli beroende av andra som vuxna. Det fanns en stolthet i att ha kontroll. I att ha rätt”. Det är klart att ett sådant självbygge inte står emot tidens tand eftersom dessa män inte är oberoende (äktenskapen, arbetskamraterna) och inte alltid har rätt eller ens kontroll.

Men deras behov av att låtsas gör dem svåruthärdliga, även om Backmans historia om Oves sista år är en av de mest uppbyggliga jag läst sedan jag konfirmerades.

Jonas Jonassons succébok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är en mer hårdkokt historia om hur Allan Karlsson på sin hundraårsdag drar alla vid näsan och lämnar ålderdomshemmet för en odyssé genom tid och rum. Kvar står ”ett spektakel” i form av tårtor, kommunalråd och lokalreportrar, lika inställsamt söta alltihop.

Ett omhändertagande samhälles kvävande famn som inte förstår att även en hundraårig man har en integritet att bevaka, och ett hånfullt skratt att skratta. Det är den roligaste bok Lasse Berghagen någonsin läst. Och den är ärvd i rakt nedstigande led av Paasilinna: frustande av infall, som det står i recensionerna.

”Det är fram­tidens kvinna uppskruvad till våt fantasi.”

Historien om Allan Karlsson är en historia om 1900-talet där herr Allan, likt en Forrest Gump eller Don Quijote, hamnar i händelsernas centrum världen över men inte förstår hur riskabelt det är att syssla med atombomber eller terrordåd.

Eller hur smaklöst det är att hela tiden råka gripa in i historien på den avskyvärda sidan och låtsas missuppfatta allt: Franco bjuder på kaffe, Stalin på middag, skurkar klantar sig och poliserna är pantade barn till Kling och Klang.

Amanda Svensson har kallat boken en ”bästsäljarnas metaroman, ett slags bestselleristikens självrannsakan” som genom att parodiera kriminalintriger och självgoda hjältar, ja allt utom den lilla människans ointresse för karriärdjurens mindfulnesskurser, är ett friskhetstecken, en spark i samtidens bak.

Men mest av allt är det en berättelse om en man som är ”fullständigt ointresserad av politik och religion” men ändå hamnar i dessa getingbon hela tiden.

För det är så han ser det: politiken och samhället som surrande hot mot hans egen suveränitet.

Samhället, det är förmynderi, skattmas, biståndspolitik och byråkrati.

Friheten är allt det andra, kojan i skogen, avståndet till civilisationen. En man som hette Ove sökte gemenskap som han måste lära sig att hitta.

En man som hette Allan dövar hundra år av ensamhet med förakt för allt som är de andra, samhället, ordningen, feminiseringen: hans avståndstagande liknar det manliga förakt mot kvinnor som synts i hundratals westernfilmer.

De har ju ändå aldrig gett honom något.

Men fascinerande nog tar både Fredrik Backman och Jonas Jonasson i roman nummer två, som nu kommer ut, sina mulna manliga huvudpersoner och stöper om dem helt i de uppföljarromaner. Ove blir en övergiven sjuårig flicka som måste skydda sig mot en skoningslös skolvärld och en vuxenvärld som tänker på sitt.

Allt hon har som värn är döda mormors kärlek och hennes magiska krafter – och de visar sig behövas när det övernaturliga bor i samma trappuppgång.

Allan, i sin tur, förvandlas till en svart flicka född i Sowetos slum, som tidigt förlorar sin mamma till thinnerdöden och lever som analfabet och latrintömmare i Sydafrikas apartheidregim tills hennes extraordinära begåvning för ”att räkna” för henne via världens kapprustning till Sverige som flykting.

Maktkritiken i Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt och Jonassons Analfabeten som kunde räkna är hård fast humoristisk, feelgood fast maniskt uppskruvad, den ena mer gråtmilt crazy, den andra sentimentalt kylig.

Men i sjuåriga Elsas värld och i den allt vuxnare nombekos finns en frånvaro. Platsen där den ansvarstagande kvinnan skulle ha befunnit sig – hon som ska ta över världen enligt alla prognoser – är isande tom.

Att män inte är något att lita på vet både Elsa och nombeko, de har aldrig haft illusioner om det och de vet hur man försvarar sig. Den ena har, förutom sin blixtrande intelligens, en sax som vapen, den andra har sin förmåga att hitta den information hon behöver på nätet, och att hålla sig undan. Sammantaget är de framtidens kvinna inkarnerad och uppskruvad till våt fantasi.

Det finns ingen politik, och samhället är bara en luddig fantom av krav och förändring, ett myller av främlingar som det gäller att undvika.

Den kvinnliga överlevaren skildrad som entreprenör, fri från manligt förtryck för att män redan svikit så grundligt att de räknats bort.

En skrattspegel av vår tids ideologi, en satir så tätt inpå samtiden att Analfabeten som kunde räkna slutar i ett samtal med Fredrik Reinfeldt.