“Det märkliga är att all annan litteratur, den som inte beskriver ett underläge, mer sällan – om någonsin – betraktas som politisk.”
En roman som handlar om sociala spänningar gör det hyfsat enkelt för läsaren: det är en ”politisk” roman. Men så är det inte heller där skon brukar klämma när debatterna om skönlitteratur och politik uppstår.
Det märkliga är att definitionen av vad som är politisk litteratur fortfarande är så intimt förknippad med arbetarklass och kvinnligt kön.
Som jag ser det är problemet egentligen inte att till exempel poeten Johan Jönson beskrevs som en ”politisk” författare under vårens klasshatsdebatt.
Det märkliga är att all annan litteratur, den som inte beskriver ett underläge, mer sällan – om någonsin –betraktas som politisk. ”Medelklassroman” och ”patriarkal poesi” är inte genrer som finns, i alla fall inte bortom det retoriska nålsticket.
Så bevaras idén om den universella skönlitteraturen: en plats företrädesvis befolkad av män, vars klasstillhörighet är lägre medelklass och uppåt.
Ett tydligt exempel på hur försök att peka på politiken i det ”universella” bemöts är debatten om Mario Vargas Llosa vintern 2010. Kajsa Ekis Ekman menade att en så usel skildring av kvinnliga karaktärer inte borde ha varit det mest snillrika Svenska Akademien kunnat tänka sig.
Motreaktionen blev massiv. Nobelpristagaren Vargas Llosa kunde inte bindas vid någon etikett! Han var inte mer liberal än vänster (oavsett sin politiska aktivitet) och inte mer patriarkal än mänsklig!
Jag tror att detta stenhårda värnande av Vargas Llosas rykte avslöjade den mycket större rädslan: den för att fördela det politiska jämnt över det litterära fältet.
Ändå är det en ganska accepterad idé att estetik och politik hänger samman. Om inte annat därför att motsatsen ter sig så omöjlig – konst som skapats helt utan beröring med den värld den skapas i? Finns inte.
Den franske filosofen Jacques Rancière har till exempel lyft fram Gustave Flauberts Madame Bovary som den roman som introducerar den moderna demokratin, och skapar ett nytt rum för politiken. Inte därför att Flaubert uttrycker någon typisk demokratisk ståndpunkt – utan därför att han befolkar sin roman med ett myller av till synes obetydliga människor och händelser.
De som annars inte haft en röst, i betydelsen en röst som blir lyssnad till, framstår plötsligt som subjekt, där de fyller en lantlig fransk vardag med liv. Flauberts roman visade att det fanns andra politiska rum än de som befolkades av överklassen, av intelligentian, av militären.
Händelser och ting framstår som likvärdigt intressanta eller ointressanta i romanen, i stället för hierarkiskt ordnade – det vill säga ett slags underkännande av det äldre samhällets modell för kyrka, monarki och aristokrati.
Så kan man alltså också definiera det politiska i litteraturen – som den värld och de människor som skildras, och de nya politiska röster och platser som pekas ut som giltiga, därför att de har röster och uttalar ord, eller bara existerar.
På det sättet har den svenska arbetarlitteraturen från 1900-talets första årtionden uppenbarligen haft stor betydelse för att skapa nya subjekt i politiken, när dittills stumma människor började tala i romanerna, liksom senare i den kvinnliga bekännelseromanen.
Problemet är inte att peka ut genrer som politiska – utan att ständigt ”rädda” väsentliga delar av skönlitteraturen bort från den läskiga politikstämpeln.
Malin Ullgren
Publicerad i nya Magasinet Arena, nr 6 2012, som finns i butik från och med 4 december. Beställ 6 nummer för bara 249 kr (ord.pris 395 kr) här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
