Svenskarna som ger hjälp åt Ukraina

Ukraina I februari förra året gjorde föreningen Skicka vidare till Ukraina sin första resa för att hjälpa Ukraina. Den 28:e april i år var det dags för resa nummer 14. Dagens Arenas Urban Hamid och Jonas Gratzer fick följa med på resan. 

Syskonparet Johan Landevall och Kristina Lejvik bildar föreningen när Ryssland invaderar Ukraina den 24:e februari 2022. Kristina är uppe i Sälen på skidsemester tillsammans med sina barn och sin man. Den ryska invasionen vänder upp och ner på hennes semesterplaner. Skidor byts ut mot tv och dator. Hon sitter klistrad framför skärmarna för att följa händelseutvecklingen i Ukraina:

– Jag tror att det här kriget har berört människor olika men jag tror att det kanske också handlar om att vi någonstans i vår barndom alltid haft med oss det där som pappa sa: ”När ryssen kommer, akta er”, berättar Kristina.

Johan ringer upp Kristina. Han känner en liknande vanmakt. Han är chockad och arg över vad som hänt. De bestämmer sig för att göra något. Det Ryssland gjort får inte accepteras.

Kristina skapar en Facebookgrupp under namnet Skicka vidare till Ukraina. Hon uppmanar folk att stötta Ukraina. Gensvaret blir enormt. Hennes hus fylls med gåvor. Det är filtar, barnmat, blöjor och mycket annat. Hemma hos Johan och hans sambo Frida i Strömsbruk, i norra Hälsingland, ser det likadant ut:

– På nolltid så bara exploderade det i våra hus. Och vi hade så mycket grejer så vi kunde inte röra oss i våra vardagsrum eller kök eller någonstans, berättar Johan.

Körde ned lastbilar med förnödenheter sex dagar efter invasionen

Sex dagar efter invasionen åker sex bilar fullastade med olika sorters förnödenheter till den polsk-ukrainska gränsen. De möts av ett fullständigt kaos av volontärer, hjälporganisationer och ukrainska flyktingar. Man planerar att deras hjälp ska föras in i Ukraina av grupper som är på väg in. Man ska inte åka in själv. Men så blir det inte. Johan gör två resor in i landet med läkemedel till Lviv, en timmes bilväg från gränsen. 

 – Jag tror inte någon tänkte att det skulle bli 14, 15, 16, 17 resor, berättar Kristina.

Men den 28 april är det dags för den fjortonde resan. Fotografen Jonas Gratzer och jag kommer fram till den stora villan på kvällen där Kristina bor med sin man och två barn. Inne i köket håller Kristina ett möte med de sju förarna som ska köra bilarna till Ukraina. Det är en brokig skara volontärer, bland andra:  Alva Åström från Sundsvall, 22, som är yngst, Oskar Jernberg , 29, från Bergsjö i norra Hälsingland, och pensionären Mårten Arosenius som är äldst med sina 76 år. Det finns ytterligare en pensionär, Peter Malmberg, 70, från Nyköping. 

Mycket måste förberedas inför den 40 mil långa resan till Karlskrona där fordonen ska lastas ombord på Polenfärjan till Gdynia. Det är en kamp mot klockan. Alla nio fordonen ska lastas och man ska hinna köra ombord på färjan senast klockan nio morgonen därpå. 

Det har hunnit bli kolmörkt ute och en fuktig kyla tränger genom märg och ben. Det står fordon härs och tvärs på gårdsplanen till bygdegården i Tystberga. Inne i huset står det kartonger, lådor och plastburkar staplade ovanpå varandra. Givmilda privatpersoner och företag har donerat te, kaffe, chokladkakor, läsk, godis, välling, blöjor, verktyg, tält och mycket annat för att visa sitt stöd för Ukraina. Ljudet av skratt, flåsande och springande fötter ekar i gångarna mellan staplarna när volontärerna snabbt och effektivt bär ut kartongerna till bilarna. Trots felkörningar och tung last hinner alla fordon med färjan. 

Passerar gränsen till Ukraina på natten

Vid 21-tiden den 29:e april kör den sista av Skicka vidare till Ukrainas nio bilar av färjan. Fordonen körs i konvoj. Det görs bara korta uppehåll för att tanka, gå på toaletten och äta eller dricka. Man har ett pressat schema framför sig. Det är nästan 70 mil fram till den ukrainska gränsen. Förhoppningen är att redan nästa dag ta sig in i Ukraina. För att spara på pengar och tid sover man i bilarna. I Warszawa stannar de till på en parkeringsplats. Det blir  bara några timmars sömn på småtimmarna. Det är bråttom. Det är drygt 33 mil till Hrebenne, som ligger på gränsen mellan Polen och Ukraina. 

Enligt Kristina och Johan som gjort den här resan många gånger tidigare är det bäst och snabbast  att passera gränsen sent på natten. Strax efter midnatt den första maj börjar konvojen närma sig gränsen. Förarna är trötta på grund av långa körpass och sömnbrist. 

Helt plötsligt knastrar det till i radion. 

– Brandbilen har rasat, rapporterar Oskar Jernberg lugnt. 

Han är gängets supermekaniker och tack vare att han sysslar med olika former av motorsport är han van att reparera under tidspress och tuffa situationer, så han hetsar inte upp sig i onödan. 

Men i realiteten är det kris. Den före detta brandbilen, som byggts om till lastfordon, har den största lastkapaciteten och drar en släpvagn efter sig med en SUV på flaket. Man kan inte bara överge fordonet.

Alva Åström åker utan att tveka iväg för att koppla släpet efter sin bil. Hon arbetar på en timmerterminal i Sundsvall där hon lossar och lastar timmerbilar, så hon är van att både köra truck, hjullastare och backa stora tunga timmerbilar och att agera snabbt.

Hon ville arbeta inom sjöfarten, men sjöutbildningen i Härnösand blev nedlagd, så det blev ”transport och fordon” istället. Men det är inget hon ångrar. 

– Det är kul att köra bil, medger hon. 

Det här är hennes andra resa. Den första resan hoppade hon på för att det behövdes någon som hade lastbilskort som kunde köra brandbil.

– Men jag hade egentligen inte tänkt åka igen, förklarar hon.

Mådde dåligt efter första resan

Hennes erfarenheter från förra resan hade varit allt för chockartade. Först vill hon inte riktigt erkänna att hon var rädd, men sedan ändrar hon sig.

– Egentligen var jag nog jätterädd. Jag var väl i chock hela hela förra resan, medger hon till slut när hon berättar om erfarenheterna från sin resa. 

Dessa har satt sina spår.

– Flyglarmet i Charkiv. Det var väldigt obehagligt. Så fort larmet slutade, hann det bara gå två minuter innan nästa. 

Hon såg familjer som förlorat allt, som stod bland resterna av sina rykande hem medan elden fortfarande pyrde. Den typen av händelser var inte Alva Åström  förberedd på och reagerade genom att stänga av sina känslor.

– Jag kände verkligen ingenting. Varken glädje eller sorg. Inte ens när jag såg vissa tragiska saker. Men när jag kom hem så kom det i kapp och då mådde jag jättedåligt, berättar Alva.

Men i samma anda förklarar hon hur det har förändrat henne-vidgat hennes horisont. Förut lade hon stort vikt vid det materiella. Men nu värdesätter hon kultur, historia och att lära sig mer: 

– Jag vill ut och resa. Jag vill lära mig allt, förklarar hon.

Efter någon timme blir det samling utanför bilarna. 

– Brandbilen går inte att reparera. Växellådan har rasat, förklarar Kristina Lejvik. 

Den ska bogseras över gränsen. Dit är det bara en halvtimmes körning. Där undersöks bilarna och dokument kontrolleras och stämplas. Hela processen tar drygt tre timmar. Kristina Lejvik springer leende från det ena  gränsposteringen efter den andra inne på den ukrainska sidan och talar och skämtar med gränsvakterna. Trots att de är trötta och lite blasé avfyrar många av dem trötta leenden tillbaka. Hon verkar veta vilka knappar man ska trycka på för att få igenom bilarna. Till och med brandbilen som bogseras.  

– Det gäller att komma på natten när det är mindre trafik och gränsvakterna är trötta och inte lika noggranna, förklarar Kristina när alla tagit sig igenom.

Hon fortsätter: 

– Så här snabbt har det aldrig gått förut.

Tvingades söka skydd i badrum

Kristina har varit med på de flesta av resorna som gruppen gjort. Eftersom hon är egen företagare, dels konstnär och dels driver hon ett HVB-hem, är det lite lättare att komma ifrån. För Kristina verkar dygnets alla timmar inte riktigt räcka till. Hon är ständigt på språng och engagerad.  

– Jag kände precis samma sak när detta krig bröt ut som jag kände under flyktingkrisen 2015. När Europa var fyllt av familjer, mammor och barn som flydde från Afghanistan och som ingen hjälpte. 

Hon blir irriterad när media fokuserar för mycket på farorna när det gäller resorna. Det är inte så att hon vill bortförklara riskerna. För de finns. Men hon vill sätta saker och ting i perspektiv.

På en av resorna i Poltavaregionen hösten 2022 kommer kriget väldigt nära. För nära.  Då hamnar volontärerna mitt i ett missilanfall. Kristina och Johan tvingas söka skydd i hotellets badrum och sitter där under attacken. 

– Ett vinande ljud och sen en explosion. Det är samma ljud som hörs i krigsfilmer, berättar hon. 

De konstaterar sedan att missilen slagit ner nära deras hotell. 

En stund senare åker de in på en bensinmack för att tanka. Kristina beställer en korv. När hon får korven har tjejen i kassan ritat en smiley i dressingen. 

– Men just då så kände jag att nu kommer jag att börja gråta. För att det var så overkligt. Där står hon på en mack i Poltava efter att hennes stad har blivit attackerad. Och så kommer jag in som värsta turisten. Och hon tröstar mig.

Tycker det är viktigt att engagera sig

Kristina har många tankar om varför det är så viktigt att engagera sig och varför hon gör det hon gör. Det är viktigt att agera att inte bara titta på. Det är viktigt för ens självrespekt.

– Jag vet vem jag är nu. Det är väldigt viktigt för mig, säger hon bestämt.

Förarna är vid det här laget hålögda och tärda, alla utom Kristina som inte visar några större trötthetstecken. Det är fortfarande en knapp timmes körning till Zjovkva där proviant, utrustning och en av bilarna ska överlämnas till I Care, en ukrainsk NGO som man samarbetar med. 

Det har redan börjat ljusna när de åker igenom utkanterna av det lilla folktomma samhället. Bara ett och annat militärt fordon rör sig på de öde gatorna. Vi checkar in på ett hotell och får några timmars sömn innan det är dags att åka till I Cares lager för att lasta ur och överlämna en av bilarna.

Vadym Voronin grundade I Care 2014. Den fungerar som en slags distributionscentral för hjälp som kommer utifrån. Efter Rysslands invasion intensifierades arbetet och fick en annan inriktning. Nu har de börjat skicka sjukvårdsutrustning och annan materiel till militären som stöd i kriget mot Ryssland. Sedan en tid tillbaka är han instruktör och utbildar sjukvårdare som tjänstgör vid fronten.

 -De första månaderna åkte jag aldrig hem, utan bodde i våra lokaler, berättar Vadym Voronin. 

Han fortsätter: 

-Kriget har utsatt civilbefolkningen för ett enormt lidande. De lider ekonomiskt på grund av att priserna på basvaror stigit väldigt mycket det senaste året, förklarar han.

Kommer bara att vara några mil från frontlinjen

Samtidigt som Vadym intervjuas, arbetar I Cares och de svenska volontärerna  intensivt med att lasta av. Brandbilen måste tömmas eftersom den ska lämnas kvar.

När fordonen är färdiglastade lägger Johan och Kristina ut en stor Ukrainakarta på marken och håller en genomgång med sina volontärer. 

– Eftersom brandbilen ska lämnas kvar och vi kommer att överlämna bilar här och i Kiev kommer det inte finnas plats för alla. Så tre av er får åka tåg hem berättar, Kristina. 

Ingen säger något. Men man kan se besvikelsen i  vissa ögon. Sedan visar Johan på kartan i stora drag hur man ska åka. Första anhalten blir Kiev, sedan därifrån, söderut längs Dniperfloden, mot Dniepro, Pablograd, sedan mera österut genom Kramatorsk, Sloviansk och sedan norrut mot Charkiv. Lägger man ihop sträckan rör det sig om ungefär 250 mil i Ukraina.

– Det innebär att vi kommer att vara bara några mil från frontlinjen när vi befinner oss i de östra delarna. Men vi har kollat med våra militära kontakter och de säger att det är ok, säger Kristina.  

Mårten Arosenius blir en av de tre som inte får fortsätta resan. Men han visar full förståelse att planerna måste ändras med tanke på att det blir platsbrist. Han har under hela resan varit den mest flexibla av alla och även den som trots den långa resan med för lite sömn och oregelbundna måltider, visat minst tecken på trötthet. Det är svårt att se att han ska fylla 71 nu i sommar. Han har alltid något positivt att säga och beklagar sig aldrig.

– Kristina och Johan vet vad de gör. De har alltid en plan B, förklarar han när de andra klagar.

Detta är hans åttonde resa och han var till och med med på den första resan i februari förra året. För det mesta engagerar han sig i lokala frågor. Men kunde inte passivt se på när Ryssland invaderade Ukraina.

– Mitt engagemang är rent praktiskt. Jag tar inte ställning för eller emot. Jag tycker bara att  här måste vi hjälpa Ukraina. Så jag tar väl indirekt ställning för Ukraina, konstaterar han.

– Gör ni nytta?

– Ja, det tror jag definitivt. Det tror jag. Annars skulle jag inte fortsätta. Det är klart vi gör nytta, svarar han och berättar om hur föreningen levererat 300 kaminer, 40 elverk, knappt sju ton byggplast som kunde användas för att ersätta glasrutor men också mycket annat på dessa resor. 

Mårten Arosenius har tidigare sett sig som pacifist, men har kommit att ändra sin inställning på äldre dagar. Han kan se att det finns situationer när man har rätt att försvara sig med våld. Så är fallet med Ukraina. Men han erkänner en viss kluvenhet eftersom Skicka vidare till Ukraina nu även ger sitt stöd till den ukrainska militären med fordon och drönare bland annat.

– Just nu är Ukraina beroende av att det kommer in mycket hjälp, både militärt och humanitärt. Men jag skulle föredra mest humanitärt egentligen om jag skulle få välja, säger han eftertänksamt. 

Skulle kunna vara  tagen ur en Indiana Jones-film

Konvojen lämnar Zjovkva först på kvällen. På eftermiddagen den andra maj åker den in i Kiev. Där finns spår efter kriget, men inte alltid så påtagliga. Vid järnvägsstationen syns ett höghus där en neonskylt med Samsungs logga i stora bokstäver är helt intakta, däremot gapar fönstren i byggnaden tomma efter en missilattack. Här lämnas ett fordon över till den ukrainska armén. Tre av volontärerna sätts på ett tåg till Polen för att sedan fortsätta till Sverige.

På morgonen fortsätter resan mot de sydöstra delarna av Ukraina. Konvojen kör längs Dniprfloden. Milsvida knallgula rapsfält som tagna ur en impressionistmålning flimrar förbi genom bilrutorna. Ukraina gör skäl för smeknamnet ”Europas kornbod”.  Planen är att åka över Krementjukdammen via Lypovebron i Poltavaregionen för att sedan åka österut mot Pavlograd. 

Men vid Lypovebron är det tvärstopp. Bron är avstängd. Konvojen tvingas köra en omväg till ett färjeläge i Horoshyne, där bilarna fraktas över två och två på en provisorisk färja. Det skulle lätt kunna vara en scen tagen ur en Indiana Jones-film. Färjkarlen förflyttar sakta och metodiskt den bräckliga och ranka farkosten över floden genom att dra i ett rep.

Dagen därpå kör konvojen till Pokrovsk i Donetskregionen för att överlämna ett par bilar och lite förnödenheter. Det svårt att tänka sig att fronten bara ligger fem mil härifrån. När ljudet av lekande barn hörs eller när man ser familjer som spatserar på gatorna. På en stor gräsmatta står en äldre kvinna på knäna och planterar blommor i en blomsterrabatt. Vore det inte för alla män, och även en del kvinnor i uniform skulle man lätt kunna glömma bort kriget.

Men krigets härjningar syns tydligt i utkanterna av Sloviansk. 

När det mörknat kommer konvojen fram där bron ska ligga. Men den finns inte kvar . Den är bortsprängd. Vi irrar omkring bland ruiner på trånga gator och gränder. Det är kolsvart. Detta är en idealisk plats för ett bakhåll. En man som är ute  och rastar sin hund hoppar fram ur mörkret och pekar ut en alternativ väg. Det blir vår räddning.

Delar ut matransoner i Charkiv

Det är bråttom till Charkiv för att 150 ukrainare ska få sina matransoner i tid på morgonen därpå. Skicka vidare till Ukraina  ska bidra med bland annat köttkonserver som köpts i Polen. På parkeringen till något slags varulager står svensken Per Olof Karlsson, 67, eller Perre som han kallas, och väntar på Kristina och Johan. 150 ukrainare  står i kö och väntar otåligt på sina ransoner. Dörrarna till bilarna slås upp och snabbt börjar köttkonserver, te, kaffe ris och lite annan mat delas ut. Kön består mest av äldre människor, men där finns också några yngre och även några barn. En äldre dam med kortklippt hår och små pigga ögon, klädd i en svart tunn nylonjacka och svarta byxor tar glädjestrålande emot sin ranson med socker, ris, kex, te och en köttkonserv. Hennes ögon glittrar i vårsolen. Hon pekar på Kristina och Alva och säger ”thank you” samtidigt som hon trycker matkassen ömt mot sitt bröst och upprepar ”thank you, thank you”. 

Perre började med matutskänkningen några dagar efter att den ryska invasionen inletts. Först i liten skala, men när han såg att behovet blev större och större utökade han verksamheten. Idag delar han ut 150 matpaket två gånger i veckan och det går på cirka 10000 kr. Det är svenskar som swishar pengar för att stötta hans verksamhet. Han har bott här sedan 2019. Sedan kriget bröt ut har hans bostadsområde utsatts för många luftangrepp. Värst var det när han hamnade mitt i ett ”missilregn”. 

– Ja, då var jag säker på att jag skulle dö, säger han. 

Han såg en gång ett grannhus rasa samman. Men trots farorna tänker han stanna kvar i Charkiv. Han vill inte överge de som är beroende av hans mathjälp.

På kvällen fortsätter konvojen till staden Trostianets, som ligger cirka 13 mil nordväst om Charkiv; och som var ockuperad av ryssarna i ungefär en månad förra året. Stadskärnan visar fortfarande tydliga spår av de hårda striderna mellan ukrainska och ryska styrkor.

I kommunhuset tar kommunstyrelsens vice ordförande emot volontärerna från Sverige tillsammans med representanter för kommunledning, näringsliv, viktiga nämnder och samhällsfunktioner i ett stort rum med ett långt konferensbord. Det känns nästan som att man rullar ut röda mattan för volontärerna från Sverige. De har varit här flera gånger tidigare och skänkt bland annat förnödenheter, kaminer, elverk samt en brandbil. Det är säkert ett femtontal, nästan uteslutande män, som bänkar sig runt bordet. Vice ordförande hälsar alla välkomna och tackar för tidigare hjälp. En av brandmännen, Ivan Loboda, börjar redogöra för det lokala brandförsvarets behov. 

– Vi behöver nya uniformer och dessutom behöver vi mer rökdykarutrustning. 

– Och hjärtstartare, tillägger en av hans kollegor.

Snart dags för ny resa

Kristina lovar att hon ska se vad hon kan göra. Innan mötet avslutas berättar hon att man har kontakt med ett lokalt bussföretag som ska byta ut sina gamla gasbussar mot nya sådana. 

– Är det av intresse för Trostianets, frågar hon.

Vice ordföranden svarar. 

– Absolut! Det tar vi gärna emot. 

Mötet avslutas med att Ivan Loboda lovar att han ska mejla specifikationerna på utrustningen som de behöver. Men innan svenskarna får lämna får de t-shirts med Trostianets brandkårs logga på. De kör iväg. Det kommer att ta flera dagar innan de färdats de närmare 150 milen hem till Sverige. Snart är det dags för deras femtonde resa. Den här gången ska man leverera gasbussen. 

Text: Urban Hamid

Foto: Jonas Gratzer