Olyckligt hur politiken låst sig fast vis balans- och överskottsmål. Ordning och reda i ekonomin är bredare än så.

De politiska partierna steppdansar kring en 1990-talspolitik som borde begravas, menade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson under onsdagens släpp av den stora utredningen ” Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik”.

Och visst är det sant. Anders Borg och Magdalena Andersson har låst sig fast vid samma mast. Att sedan ens överväga att övergå från överskottsmål till balansmål får starka röster i den politiska debatten att låta som att vi är på väg att begå gemensamt harakiri.

Som påpekas i rapporten: Ordning och reda i ekonomin är bredare än bara överskottsmål och balansmål. Det handlar om mer än så. Hur skola och vården fungerar till exempel. Liksom om det finns tillräckligt med bostäder och att tågen går i tid.

Man kan tycka att det låter som klassisk socialdemokratisk politik. Men med den i dag rådande ekonomiska doktrinen känns det långt bort.

Sverige har sedan 90-talskrisen prövat en rad åtgärder som inte tagit oss dit vi borde. Arbetsmarknaden har gjorts mer flexibel, visstidsanställningar skjutit i höjden, a-kassan försämrats och sjuka fått det svårare. Till det har sedan lagts ineffektiva subventioner av vissa sektorer på arbetsmarknaden och jobbskatteavdraget som bidragit till att ha hållit ineffektiva företag vi liv och minskat omvandlingstrycket.

Att lyfta på nya stenar är därför i högsta grad nödvändigt. Vi kan inte acceptera ett samhälle som glider isär. Där inkomstskillnaderna fortsätter skjuta i höjden – och där du blir fattig om du faller utanför arbetsmarknaden. För det är så det ser ut i dag då vi har de snabbast växande klyftorna i OECD.

Det kan låta tjatigt att ständigt upprepa detta. Men vi är nu inne i en farlig spiral där människor runt om i vårt land tappar tilltron till välfärdssamhället som sådant och politikens möjligheter att vända utvecklingen till det bättre.

LO:s kongressrapport är en välbehövlig syreinjektion. Förslagen som lämnas förtjänar att debatteras vidare. Och borgerligheten, liksom Magdalena Andersson, skulle må bra av att ta intryck av den. Precis som de borde nås av insikten att det är dags att vi lämnar 90-talet bakom oss.