Hoppas skönlitteraturens pengafixering bara är början

Kultur Vi borde välkomna att även böcker försöker förstå vad ekonomin är för masspsykos egentligen.

Asta Olivia Nordenhof blev varmt mottagen i Stockholm förra veckan. Dansken snakke med både Tone Schunnesson och Agri Ismaïl, och när de pratade om Nordenhofs nya, Djävulsboken, så pratade de om pengar.

De har alla skrivit om cash i sina senaste böcker, och jag välkomnar det.

För om att prata för mycket om pengar ses som ofint i borgerliga kretsar, och det kan anses begränsat att se skönlitteraturen som en förlängning av det ekonomiska systemet den skrivs i, så kommer inte ens den mest romantiska runt att det är lågkonjuktur och vi har pengar på hjärnan, kanske i hjärtat, men inte så mycket pengar i fickan.

Helst vill man kanske tro att litteraturen ska kunna trolla bort det materiella, men som Madonna säger “We are living in a material world, and I am material girl.” Uppenbarligen kan verkligt fin kultur blomstra i det landskapet.

I tv-seriens värld, den typ av kultur där ingen oroar sig över kulturs död utan snarare om att den helt äter upp våra liv, har man länge pratat pengar. I serier som White Lotus och Succession är jakten på guldet det som bänder upp både handling och karaktärer. Banker och klasskildringar går hem i stugorna.

En karaktär vi inte kan förstå

Vi borde välkomna att även böcker försöker förstå vad ekonomin är för masspsykos egentligen.

Frågorna kan kännas eviga, men Nordenhof känns fräsch. Del ett av hennes heptalogi om Scandinavian star, Pengar på fickan, släpptes i Danmark januari 2020. I september samma år släpptes Tone Schunnessons Dagarna, dagarna, dagarna där en influencers kamp för att få in 100 000 på ett par dagar driver handlingen.

Pengarna är som en egen karaktär, men en karaktär som vi aldrig får förstå, aldrig greppa helt.  Agri Ismaïls roman Hyper (2024) är vackert röd. Baksidans första mening, ”Allt var pengar”, cementerar trenden, även om bokens handling är mer komplex än så. Rakt igenom Covids tjackade, sjuka ekonomi och den bakfulla lågkonjuktur som följde, har några av de mest hyllade nordiska romanerna varit tydliga med att de vill hitta ett språk som är mänskligt, vackert och begripligt för att kunna tala om vad pengarna gör med oss.

Ekonomins språk är avsiktligt snårigt, detta poängterade av Ismaïl och Nordenhof i deras samtal. Nordenhof ser ekonomins språk som en utmaning med att överhuvudtaget skriva om pengar som skönlitterär författare.

Det får en att känna sig dum, för vad menar bankerna egentligen? Hur blev det såhär?

Känsligt ämne

När Nordenhof och Schunnesson talar på Kulturhusets litteraturscen blir kopplingen mellan galenskapen och vårt rådande ekonomiska system tydlig, på ett sätt som det kanske bara kan bli via litteraturen. De talar om en scen iDjävulsboken, där huvudpersonen befinner sig på en psykiatrisk avdelning. En av patienterna insisterar på att ge bort sina pengar till de andra patienterna, hela tiden, han vill inte ha sina pengar, han vill dela med sig. Men det går emot avdelningens regler.

Nordenhof berättar att det blir personalens uppgift att varje dag samla in pengarna igen, med ursäkten att det påfrestande arbetet är för givarens skull. ”Men det är slett icke för hans skull” menar Nordenhof. Att pengar är privata, det här med ditt och mitt, menar hon, är något som inte får ifrågasättas, då är man galen. Publiken skrattar åt den i grunden sorgliga kritiken. Litterära poänger kan göra saker med människors som en ekonomisk rapport inte kan.

Nordenhofs berättelse om skeppet Scandinavian Star ska bestå av sju delar. Jag hoppas att den kommer ge bränsle till litteratur om pengar långt framöver. Skeppet, som som brann upp 1990 och där 159 människor dog, är ett känsligt ämne i Danmark. Allt det som tyder på att det var en anlagd brand, och ett försäkringsbrott, gör att det är juridiskt fortfarande pågår, som ett trauma som vägrar läka till en tragedi.

Det gäller både för de som drabbades personligen och för samhället. Hur ska man förhålla sig till att det är pengar som är boven? Vad ska man tala på för språk?

Argument mot kapitalismen

Både Ismaïls och Schunnessons romanfigurer tycks ha fastnat i en hektisk, destruktiv tillvaro som är misstänkt lik vår samtid, just för att en stor del av deras problem är så nära förknippade med pengarna och därför inte riktigt kan benämnas.

Nordenhof manar fram karaktärer som känns odiskutabelt färdiga, verkliga, nästan kusligt närvarande, och som alla på olika sätt problem med pengar. De famlar alla efter ett språk som skulle kunna erkänna dem som något mer är konsumenter av livet, men hittar det inte. Men Nordenhof, Schunnesson och Ismaïl gör det, när de skildrar det människovidriga i senkapitalismen.

Givet att man tror på deras romanfigurers existensberättigande och rätt att ha ett drägligt liv och kunna älska, blir det ett ganska starkt knippe argument mot kapitalismen.

Kanske kommer man minnas dem de gångerna man inte minns ekonomiska termer, kanske kan de hjälpa oss förstå vad vi kan göra.

Stina Pettersson