Bild: IVO

tvångsvård Sexuella övergrepp, utsatthet för våld och ökade självmordsförsök – många barn far illa på särskilda ungdomshem. 1 januari blev barnkonventionen svensk lag – ett beslut som hyllas av politiker och barnrättsorganisationer. Men för tvångsomhändertagna barn ser experter stora brister.

Att införliva barnkonventionen i lagen som reglerar tvångsvård har paradoxalt nog inneburit fler tvångsåtgärder riktade mot barn – det visar en ny avhandling av Jonna Rennerskog, doktorand vid Kriminologiska institutionenStockholms universitet. Samtidigt har en förändrad syn på barn som rättighetsbärare resulterat i att mycket ansvar lämpas över på barnen själva.

– Det finns en väldigt stark tilltro till rättigheter som en konfliktlösningsmodell och den tilltron är lite för stark, säger Jonna Rennerskog.

Tvångsomhändertagna barn som är placerade på särskilda ungdomshem tillhör en av samhällets mest utsatta grupper. I en rapport från Skyddsvärnet 2020 framgår att flera barn blivit sexuellt utnyttjade av sina vårdare på hemmen, och i en granskning av Aftonbladet 2017 konstaterades att självmordsförsök på hemmen fördubblats på tre år.

Den 12 juli 2012 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredning med uppdrag att ta fram lagförslag till en ny LVU, Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Svaret blev en omfattande rapport, Barn och ungas rätt till tvångsvård (SOU 2015:71). Utredningens syfte var att lämna lagförslag som skulle stärka barns rättigheter i tvångsvården.

– I förslaget till en ny LVU 2015 var de tydliga med att stärka barnrättsperspektivet och särskilt beakta barnkonventionen, säger Karin Sjömilla, barnrättsjurist på Rädda Barnen, en organisation som länge förespråkat att barnkonventionen blir svensk lag.

Jonna Rennerskog beskriver i sin avhandling hur det skett ett skifte inom tvångsvården; skyddsaspekten har fått en central roll, medan vårdaspekten hamnat i skymundan. De nya lagförslagen har inneburit fler tvångsåtgärder riktade mot barn, med motivet att de behöver skydd.

Barns rätt till skydd legitimerar tvångsåtgärder

Två förslag som gick igenom 2018, och som var ett resultat av att man gjorde om LVU till att bli kompatibel med barnkonventionen, är tvångsåtgärder hämtade ur fängelselagen. Nu får personal på särskilda ungdomshem utföra rumsvisitation och kroppsvisitation med metalldetektor, som kallas säkerhetskontroll. Från Statens institutionsstyrelse fanns även en vilja att kunna utföra dessa åtgärder rutinmässigt utan föreliggande misstanke och utan att man skulle behöva dokumentera åtgärden.

Hemmens rätt att utföra rumsvisitation och säkerhetskontroller framgår av paragraf 17 i LVU och motiveras av barnets rätt till skydd och ett upprätthållande av ordning på hemmen. Åtgärderna vidtas även för att öka säkerheten bland andra intagna barn och personal.

– Att utan vidare införa ytterligare tvångsåtgärder som är hämtade från fängelselagen i en vårdslagstiftning när syftet är att stärka barns rättigheter tycker jag är anmärkningsvärt, säger Jonna Rennerskog.

Mycket ansvar lämpas över på barnen själva

Enligt nya LVU kan barn överklaga fler tvångsåtgärder än innan. Rums- och kroppsvisitation, tvångslämning av blod-, svett- och urinprov, övervakning av brev och tvångsisolering är några exempel. Tidigare har barn enbart kunnat överklaga beslut som rör isolering och inskränkningar i rätten att föra telefonsamtal eller ta emot besök.

Rätten att kunna överklaga fler tvångsåtgärder beskrivs som ett stort steg i att stärka barns rättigheter och går i linje med barnkonventionens syn på barn som rättighetsbärare. Samtidigt är majoriteten av de barn som placeras på särskilda ungdomshem, och därmed utsätts för tvångsåtgärderna, över 15 år. Då är man processbehörig enligt LVU, vilket innebär att 15-åringar utlämnas till att själva driva en överklagandeprocess om de utsatts för oförsvarligt mycket tvång.

– Att betona ett barns rätt till skydd kan medföra att vi inför fler tvångsåtgärder, och samtidigt är det upp till barn över 15 år att själva reagera och eventuellt överklaga dessa tvångsåtgärder. Vilken 15-åring som helst skulle ha jättesvårt att driva en rättsprocess, men särskilt de här barnen. Många lider av stora psykosociala problem, och en stor andel är ensamkommande flyktingbarn med svaga sociala nätverk, förklarar Jonna Rennerskog.

Tomas Törnqvist är socionom med 30 års erfarenhet inom individ- och familjeomsorg som har publicerat flera rapporter om familjerättsliga frågor inom socialtjänsten. Han förvånas över hur lagen ser ut:

– Det låter orimligt. Barn ska inte behöva ta egna initiativ i det här och det ska naturligtvis inte vila på barnet att ha ett ansvar att överklaga. De här barnen är inte alltid kapabla till att ta ställning om sådana här saker.

Barnkonventionens etiska dilemman

Karin Sjömilla som är barnrättsjurist på Rädda Barnen konstaterar att det finns en konflikt i den praktiska tillämpningen av barnkonventionen. Balansen mellan barns rätt till skydd och synen på barn som rättighetsbärare är inte alltid självklar:

– Det väcker frågor. Vad innebär det att vara rättighetsbärare? Det innebär ju även att någon är skyldighetsbärare. Vi vuxna, samhället, har ju en skyldighet att stötta barn i att kunna tillgodogöra sig sina rättigheter.

Skyldigheten att stötta barn i att kunna tillgodogöra sig sina rättigheter är en viktig del av barnkonventionen. För många barn finns det här stödet hos deras vårdnadshavare. För andra barn, däribland tvångsomhändertagna, ligger ett större ansvar på andra vuxna runt omkring dem. Att hemmen ger tillräcklig och kontinuerlig information till barnen säger Karin Sjömilla är särskilt viktigt och här ser hon en brist.

Ett exempel hon lyfter fram är att tvångsplacerade barn inte alltid får information om Inspektionen för vård och omsorg (IVO), dit de kan ringa om de behöver stöd. Trots att hemmen är skyldiga att informera om IVO:s stödlinje har tvångsplacerade barn inte känt till den när Rädda Barnen frågat.

– Själva regelverket finns på plats. Men det fungerar inte i praktiken. Hur går man från fina ord på pappret till praktisk tillämpning? säger Karin Sjömilla.

Text: Isabelle Munier, journalistpraktikant på Dagens Arena