Forskare kräver skärpt lag för omhändertagande av barn

Samhället är en dålig förälder till de barn som det omhändertar. Nu måste lagstiftningen skärpas, menar professorerna Bo Vinnerljung och Titti Mattsson.

Har du en gång blivit omhändertagen som barn är din framtid allt annat än kantad av möjligheter. Högre risk för oavslutad skolgång. Högre risk för kriminalitet. Missbruk. Bidragsberoende. Dålig hälsa. Självmord.

I en ny rapport menar nu forskare att samhällets ansvar för de barn som det omhändertar måste tydliggöras – med skarpare lagstiftning.

– Det behövs en omformulering av socialtjänstlagen, som med tvingande direktiv och minimistandarder tydliggör vilket ansvar kommunerna och socialtjänsten har för de här barnen, säger Titti Mattsson, professor i offentlig rätt.

Tillsammans med Bo Vinnerljung, professor i socialt arbete, har hon tagit fram forskningsrapporten Barn i familjehem – Förslag på åtgärder som skulle göra skillnad för samhällets mest utsatta, på uppdrag av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Baserat på en sammanställning av den forskning som finns på området presenteras förslag på förändringar som skulle förbättra omhändertagna barns livsvillkor.

Forskarna pekar främst på problematiken med att det i dag finns stora variationer i hur olika kommuner hanterar barnen. 30 procent av kommunerna har exempelvis ingen samverkan mellan socialtjänsten och skolan, vilket gör det svårt att följa upp och stötta barnen som många gånger har en bristfällig skolgång i bagaget.

Enligt nationella registerstudier har 60 procent av långtidsplacerade pojkar inga, ofullständiga eller låga betyg från årskurs 9 jämfört med 20 procent av de som inte varit omhändertagna. Och hur ett barns skolgång blir avgör mycket för hur det går senare i livet.

– Många omhändertagna barn har tidigare haft ett svagt stöd hemifrån och inte fått hjälp med läxor och så vidare. Vi föreslår att socialnämnden ska ansvara för att initiera kontakt med skolan vid en placering, i dagsläget faller det mellan stolarna, säger Titti Mattsson.

Bo Vinnerljung och Titti Mattsson föreslår också att kommunerna vid ett omhändertagande ska vara tvingade att erbjuda barnen hälsokontroller, färdighetstester i läsning och räkning samt att barnets biologiska föräldrar ska erbjudas stöd i större utsträckning än vad som sker i dag.

– De flesta längre familjehemsplaceringar orsakas av att föräldrarna har problem och föräldrarnas situation förvärras inte sällan när barnen kommer i samhällsvård. Vi behöver hjälpa föräldrarna för att hjälpa barnen, så att de kan komma hem igen, säger Titti Mattsson.

I dag är minst ett barn i varje skolklass någon gång under sin uppväxt placerad på familjehem eller institution. Och då räknas inte ensamkommande flyktingbarn.

– Det här påverkar en stor del av Sveriges befolkning. Om vi kan stötta de här barnen så att de får samma livsvillkor som andra barn kommer vi inte bara minska deras lidande utan också kostnaderna, eftersom de slipper bli en belastning för samhället senare i livet, säger Titti Mattsson.

Fakta:

Ett barn blir familjehemsplacerat antingen med stöd av socialtjänstlagen (SoL) eller lagen om vård av unga (LVU). SoL-placeringar bygger på frivillighet och innebär att föräldrarna lämnar sitt samtycke till placeringen. LVU är en så kallad tvångslag som används när föräldrarna motsätter sig en familjehemsplacering och socialtjänsten bedömer att barnet ändå måste placeras eftersom det finns »en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas«.

Ett barn omhändertas antingen på grund av brister i hemmiljön (70 procent av fallen) eller på grund av den unges eget beteende (25 procent av fallen). För 5 procent är orsaken en kombination.

Rapportens förslag på åtgärder:

– Alla placerade barn ska erbjudas en hälsokontroll

– Inför färdighetstester i läsning/räkning och ge barnen stöd i skolarbetet.

– Barn ska ha rätt till förlängd familjehemsvistelse och annat stöd även efter 18 års ålder.

– Föräldrarna ska ha rätt till stöd och hjälp när samhället omhändertar deras barn.