»Med godhet skola de bedrivas«, är Valfridssons melodi. Men konsekvenserna av hans förslag om utsatta EU-medborgare går stick i stäv med den svenska självbilden, skriver Erik Hansson, Uppsala universitet, i en analys.

När Martin Valfridsson, nationell samordnare för utsatta EU-medborgare, presenterade sin utredning på måndagen var hans och socialministerns budskap glasklart moraliserande. Men mycket oklart rent etiskt.

Mytens Marie Antoinette hade åtminstone anständighet nog att framstå som en idiot då samhällets utsatta krävde bröd och hon frågade sig om de inte kunde äta kakor i stället.

Men måndagens budskap, tillsammans med föregående års utspel av Valfridsson, hade en liknande logik:

Vi ser till att barnen till utsatta EU-medborgare inte kan gå i skola här, så att vi sedan kan skuldbelägga föräldrar som inte ser något annat val till sin nöd än att lämna kvar sina barn hemma för att resa till annat land.
Alltså: Genom att förneka barn tillgodoseendet av mänskliga rättigheter, ska barnens uppväxt värnas.

Vi ser till att ingen ger dem pengar, så att vi slipper införa ett tiggeriförbud för att tvinga dem att inte komma hit. Detta genom att hänvisa till påståendet att civilsamhällesorganisationer och partnerskap (som inte kan utföra mer än punktinsatser, som själva har en kostsam verksamhet där löner och administration kostar pengar) alltid skulle hantera pengar bättre än de fattiga själva.

Egentligen finns det inte något dogmatiskt motsatsförhållande mellan att bistå människors akuta och ögonblickliga nöd, och att satsa pengar på långsiktiga strukturella reformer. Något många politiska röster från olika fält under lång tid har velat påstå. Men denna uppmaning syftar till att frånta fattiga och utsatta människor möjligheten att själva få in de monetära medel de behöver för akuta behov som inte låter sig väntas på långsiktiga och osäkra projekt.
Alltså: Genom att förneka fattiga ekonomiska resurser, ska fattiga lyftas ur sin fattigdom.

Vi ser till att det offentliga inte erbjuder dem skäliga bostäder, samtidigt som vi inför en »nolltolerans« mot deras tillfälliga bosättningar.
Alltså: Genom att uppmuntra samhällets mest utsatta till att bryta mot lagen, skyddar vi lagen från att brytas.

Vi hänvisar ovanstående förvägran till att svenska medborgare inte ska diskrimineras, samtidigt som det framhävs att vi inte har någon tak-över-huvud-garanti för svenska medborgare (vi har förmodligen över 40 000 hemlösa svenska medborgare och kanske ca 4700 EU-medborgare inom gränserna).
Alltså: Genom att förvägra en utländsk grupp utsatta skäliga boendeförhållanden, kan vi förvägra en inhemsk grupp utsatta skäliga boendeförhållanden.

Vi avsäger oss ansvar för en uppenbart utsatt, nödställd och negligerad grupp med motiveringen att det är ett annat samhälles ansvar, ett samhälle som uppenbarligen upprätthåller gruppens utsatthet, nödställdhet och negligering.
Alltså: Genom att signalera att denna grupp inte är värdig vårt samhälles hjälp, kommer det »ansvariga« samhället att bedöma att gruppen de själva negligerar är värdig deras hjälp.

Vi kan inte förbjuda människor från att tigga för överlevnad, för det är inte förenligt med värderingar kring vad straffrätten ska användas till. Men vi eftersträvar att se till så att det blir helt omöjligt att söka hjälp här om du är den fattigaste och mest utsatta sociala gruppen i Europa.
Alltså: Genom att i praktiken omöjliggöra utländska utfattiga människors rörelsefrihet, behöver vi inte officiellt omöjliggöra utländska utfattiga människors närvaro och praktiker.

Vad som förenas är det förmenta välmenandet. Att en uttalat »opolitisk« tjänsteman använder sig av så explicit moraliserande för att motivera sina rekommendationer, har jag svårt att tolka som något annat än ett uttryck för den (allmänt delade) ambitionen att rädda den svenska självbilden av »det goda samhället« och den goda viljan. Samtidigt som de påföljande konsekvenserna står långt ifrån denna idealbild.
Alltså: Med godhet skola de bedrivas.

Erik Hansson, doktorand vid Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet