Qatar ska arrangera VM 2022. Vissa menar att landet köpte sig jätteevenemanget. En sak är säker – fotboll har satt Qatar på kartan och det skyddar den lilla rika oljestaten från yttre hot.
Elyséepalatset har en vacker trädgård med kastanjträd. 2007 vinner Nicolas Sarkozy det franska presidentvalet och får installerar sig i palatset. Bara tre veckor senare gjorde han sin första officiella resa till Qatar. Där träffade han emir Hamad bin Khalifa Al Thani, som blir Sarkozys gäst när han firade sin första nationaldag som president 14 juli samma år.
Den 23 november 2010 var det dags igen. Då besökte emirens son, shejk Tamim, den franske presidenten i hans officiella residens tillsammans med Uefa-presidenten Michel Platini. Med på mötet var även Sebastien Bazin, representant för ägarna av klubben Paris Saint-Germain (PSG). Mötet var en symbol för ömsesidiga intressen. Den gemensamma nämnaren? Fotboll, en global företeelse vars sociala omfattning saknar motstycke.
Ett exempel är VM-finalen mellan Frankrike och Italien 2006, som sågs av drygt tre miljarder människor. Det innebär att fem procent av alla som någonsin har levt på vår jord såg straffsparksläggningen som Fabio Grosso avgjorde. Journalisten och författaren Erik Niva, som har framhållit exemplet ovan, brukar även ställa en retorisk fråga: När annars gör så många människor samma sak samtidigt?
Under sin spelarkarriär var den nuvarande Uefa-presidenten Platini en av fotbollens absoluta fixstjärnor, och han blev den förste att röstas fram till Europas bästa spelare tre år i rad (1983, 1984, 1985). Platini föddes i Lorraine i nordöstra Frankrike, men båda föräldrarna har italienskt ursprung. Det är också i Turin, i storklubben Juventus, som Platini blir en världsspelare. I Italien finns också utmärkta exempel på fotbollens politiska betydelse.
Italiens diktator Mussolini ska inte ha varit någon fotbollsälskare. Den enda match som han bevittnade under hemma-VM 1934 – ett arrangemang som inspirerar Hitlers propaganda-OS två år senare – var Italiens finalmatch mot Tjeckoslovakien.
Men första världskriget hade visat att män i de lägre samhällsklasserna var undernärda och illa lämpade för krigföring. Under 1920-talet moderniserades den italienska idrottsrörelsen och på 1930-talet blev den ett verktyg för fascistisk propaganda. Det står snart klart att det är fotboll som skulle bli italienarnas älsklingssport. De internationella framgångarna bidrog. Italien vann VM 1934, OS 1936 och VM igen 1938.
I den norditalienska staden Milano följde Luigi Berlusconi fotbollsframgångarna. Hans första son Silvio föddes 1936. Till skillnad från Mussolini är familjen Berlusconi genuint fotbollsintresserad. Genom smarta affärer – fastigheter och TV – blev sonen Silvio mångmiljonär. Fast en riktig italiensk företagsledare ska även äga ett fotbollslag och en tidning. Fiat-familjen Agnelli i Turin äger Juventus med stjärnan Platini och La Stampa. Berlusconi köper AC Milan och Il Giornale.
När det italienska partisystemet rasade ihop i början av 1990-talet var Berlusconi redo. Det politiska språket, politichese, hade blivit en symbol för det gamla. Berlusconi gjorde entré med en ny retorik: ”Det är dags att äntra planen”. De andra partierna spelar bara i respektive straffområde. För Italiens bästa behövs en kraft på mittfältet, förklarade Berlusconi.
Partiet döptes till Forza Italia efter läktarramsan till landslaget ära. Valarbetarna bar blå träningsoveraller likt stjärnorna i Gli Azzuri – landslagets smeknamn som även blev Berlusconis benämning på sin framväxande organisation. Såväl den nya partisymbolen som partisången skulle föra tankarna till fotbollens värld. Och Berlusconis politiska plattform byggde på 400 enkla ord som används i sånger på Milans hemmaarena San Siro – ”så att de outbildade skulle förstå”.
Budskapet till väljarna var tydligt: De framgångar som Berlusconi hade gett Milan skulle nu komma Italien till del. Den 18 maj 1994 vann Berlusconi den omröstning i senaten som gjorde honom till premiärminister: 159 ja, 153 nej, två avstod. Champions League-finalen samma kväll fick en enklare men ytterst symbolisk utgång: Milan slog Barcelona med 4-0.
Berlusconi blev snabbt sinnebilden för den rika mannen som använder en anrik klubb som statussymbol i egna syften. Samtidigt moderniseras fotbollen: TV-marknaden globaliserades, Champions League skapades, nya arenor byggdes, spelarmarknaden avreglerades med Bosmandomen. Utvecklingen, som hamnade i knäet på Platini när han valdes till president för Uefa 2007, kan även exemplifieras med andra namn på stenrika män.
Chelseas ägare Roman Abramovitj lär vara god för minst tio miljarder pund. 2012 fick han till slut sin seger i Champions League. När spelarna hade fått pokal och medaljer av UEFA-presidenten Platini kom Abramovitj fram till dem med en plastflagga. I 55 sekunder njöt Chelseas spelare av bucklan innan den sattes i händerna på den stenrike ryssen. Det såg ut som om barnet äntligen hade fått sin åtråvärda leksak.
Thailands förre premiärminister Thaksin Shinawatra försökte använda Manchester City för att tvätta sitt namn. Hans rykte hade fläckats av skattesmitning, korruption och ett misslyckat ”krig mot narkotikan” (2 275 människor dödades enligt Human Rights Watch). Shinawatra tvingades snart sälja City till Abu Dhabi United Group och dömdes senare till fängelse i Thailand i sin frånvaro. Han lever ännu i exil.
Följaktligen är det inte förvånande att OECD och FATF – ett organ som bekämpar penningtvätt – lät varningsklockorna i ringa i en rapport från 2009. Många fotbollsklubbar är i stort behov av kapital och kan därför lockas att skaffa tvivelaktiga kompanjoner; klubbarna saknar ofta en professionell administration; de opererar på en diffus, gränsöverskridande och komplex marknad med dålig insyn som därför fungerar utmärkt för pengatvätt – och som även präglas av spel och dobbel.
Svaret från Uefa och Platini blev ”Uefa Financial Fair Play” (FFP). Grundidén är ”break-even kravet”: Klubbarna får inte spendera mer än de tjänar (56 procent av 665 klubbar gick med underskott 2010). Förutom att det egna kapitalet ska vara positivt får de inte ha förfallna skulder till skattemyndigheter, spelare, eller andra klubbar. Förluster får inte vara större än 45 miljoner euro över en treårsperiod.
Implementeringen av reglerna har skett gradvis – men har likväl försenats. Grundtanken är att om kraven möts så kan en licens för att spela i Uefas turneringar erhållas, men regler behövs även för de nationella ligorna. I april 2013 röstade klubbarna i Premier League för att anpassa sig till Uefa FFP med ett eget delvis annorlunda regelverk, som antogs med siffrorna 14–5 (Swansea avstod).
Och att regler behövs är bortom allt tvivel, vilket understryks av mötet i Elyséepalatset. När den franske presidenten och Platini mötte Qatars makthavare visade det nämligen att fotboll även har blivit geopolitik. Redan 2006 ville investerare från Qatar köpa PSG. Men en av PSG:s delägare var Paris stad, som representerades av borgmästaren Bertrand Delanoë – socialist och öppet homosexuell. Att släppa in en ägare som inte respekterar alla människors lika värde? Otänkbart.
2012 blev dock investeringsfonden Qatar Investment Authority (QIA) till sist ensamma ägare av PSG. Klubben blev världens näst rikaste och köpte spelare för 1,1 miljarder kronor. Stjärnvärvningen var en viss Zlatan Ibrahimovic.
Enligt en granskning av det franska fotbollsmagasinet So Foot, som Offside förtjänstfullt har uppmärksammat (#7/2012), ska Sarkozy aktivt ha agerat medlare när förhandlingarna mellan QIA och PSG gick i stå. Med Sarkozy som president infördes skattelättnader för qatarier som investerar i franska fastigheter och företag. Ett franskt storföretag som nu har delägare i Qatar är Sverigebekanta Veolia Environnement, vars dotterbolag dagligen transporterar en miljon svenskar. Och när du studerar toppfotbollen dyker Qatar upp gång på gång.
Vintern 2013 vann Lionel Messi Ballon d’Or för fjärde året i rad. Därmed slog han Platinis gamla rekord. När du spelar Fifa 2013 på din spelkonsol eller smartphone inleds spelet med att Messis glada ansikte dyker upp. Att hans klubb Barcelona spelade utan reklam på tröjorna i 112 år – och att det första undantaget gjordes för Unicef som samtidigt fick 0,7 procent av klubbens omsättning i ett omvänt reklamavtal – är så välkänt bland fotbollsälskare att det till och med blev en fråga i tv-följetongen På spåret. Men därefter skrevs ett mer traditionellt reklamavtal – ryktesvis värt 150 miljoner euro – som innebar att det i stället skulle stå ”Qatar Foundation” på Messis bröstkorg. Det är en organisation grundad av emir Hamad bin Khalifa Al Thani – emiren som Sarkozy besökte direkt efter valsegern 2007. Och vars son besökte Elyséepalatset med Platini. Enligt Pierre Terzain, redaktör på franska Petrostrategies som bevakar oljemarknaden, är allt del av större strategi (intervjun återges i Offside #7/2012).
Qatar har enorma mängder olja, men är ett litet och relativt okänt land i en osäker region. ”Peak oil” kan lura runt hörnet, och vem vet vad kriget i Syrien och den osäkra utvecklingen i Iran medför? Om en invasion likt den av Kuwait skulle ske måste Qatar ha byggt upp en relation med världssamfundet. Minns när Gulf drog sig ur den svenska bensinmarknaden i början av 1980-talet och köptes av ett kuwaitiskt bolag. När Saddam Husseins attackhelikoptrar flög in över gränsen 1990 hade ordleken ”Q8” redan säkerställt att svenska folket kände till den lilla staten invid Persiska viken. ”För att bli en viktig del av samhället när man är ganska liten måste man få uppmärksamhet, erkännande och respekt. […] Om du blir en viktig spelare i världen kommer dina nya vänner att skydda dig om du får problem”, menar Pierre Terzain.
Nio dagar efter mötet i Elyséepalatset i november 2010 avgjordes vilket land som ska få arrangera VM 2022. Vi kan naturligtvis inte veta hur situationen i Mellanöstern kommer att se ut då. Men en sak är säker. Det är svårt att acceptera en invasion av ett land som arrangerar en VM-final som åtminstone varannan världsmedborgare bevittnar.
Ett annat respekterat magasin, France Football, framhåller följande indiciekedja: Sarkozys favoritlag PSG såldes alltså till Qatar Investment Authority (QIA). Affären översågs av emirens son, men även Platini har en son – som anställdes av QIA. al-Jazira, som ägs av emirens familj, lanserar en TV-kanal i Frankrike – BeIN sport – som nu har sändningsrättigheterna till franska Ligue 1 och Uefas turneringar. De övertog rättigheterna från Canal Plus, som Sarkozy enligt teorin ville försvaga. Canal Plus hade tidigare gjort gemensam sak med Paris borgmästare Delanoë när det första försöket till ett övertagande av PSG stoppades.
Ren konspirationsteori? Möjligen. Men några saker går att konstatera.
Platini röstade till slut på Qatar, som vann omröstningen och följaktligen ska arrangera VM i fotboll 2022. Platini sade att Sarkozy aldrig skulle påverkat hans beslut – det sägs att Platini först tänkte rösta på USA – eftersom Sarkozy vet att Platini är en ”fri man”. Platini hotade till och med att stämma alla som tvivlade på hans integritet. Men tvivlen på Qatar är många.
Den internationella fackförbundsfederationen ITUC bedriver just nu en kampanj som syftar till att flytta VM 2022. Orsaken är katastrofala arbetsförhållanden i Qatar, inte minst för migrantarbetare. De senaste fem åren har fallolyckorna på byggarbetsplatser ökat med 67 procent. ITUC beräknar att med nuvarande takt så kommer 4 000 migrantarbetare att dö innan alla arenor inför VM 2022 är färdigställda.
FIFA:s generalsekreterare Jérôme Valcke har i ett internt mejl skrivit att Qatar ”köpte VM 2022”. Nyligen hamnade han i ett nytt blåsväder då han framhöll att ”mindre demokrati är ibland bättre när ett VM ska organiseras”.
Fotboll som storpolitikens spegelbild. I fascismens Italien 1934. Och i emirens Qatar 2022.
Frågorna som väcks handlar om mänskliga rättigheter, demokrati, korruption, pengar och makt. Politik, helt enkelt. Så om du tillhör den dryga halva av världens befolkning som kommer att se VM-finalen i Brasilien i sommar uppstår frågor som lätt blir obekväma.
Hade inte Paris borgmästare Delanoë rätt när han inte ville sälja till Qatar?
Ska vi acceptera att ett fotbolls-VM spelas på arenor som byggs under arbetsvillkor som är ljusår från ILO:s konventioner?
Och om du är mer fotbollsintresserad än Mussolini, och därmed ser fler matcher än VM-finalen var fjärde år, har du kanske hört talesättet om att ”fotboll utan fans är ingenting”.
Därmed har väl även du ett ansvar?
Fotnot: En kortare version av artikeln har publicerats i tidningenOmVärlden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
