Angela Merkel och Nicolas Sarkozy har orsakat rabalder inom EU med planer på en ”konkurrenskraftspakt”. Politiker och ekonomer runt om i EU tävlar i att såga förslaget. EU:s ordförande Herman Van Rompuy har trots det uttalat att det är dags att ”gå ännu längre”.

Fredagen 11 februari 2011 gjorde den permanenta ordföranden för det Europeiska rådet, Herman Van Rompuy, något ovanligt. Under rubriken ”En gemensam valuta innebär att göra mer gemensamt” meddelade Van Rompuy, via sin videoblogg, att han hade sammankallat finansministrarna i de 17 länder som deltar i eurosamarbetet till ett informellt möte. Med blicken stadigt in i kameran klargjorde Van Rompuy syftet med det möte som ska genomföras 11 mars: Euroländerna måste gå längre i frågan om en gemensam ekonomisk politik. Frågan hade diskuterats på ett EU-toppmöte bara en vecka tidigare. Nu var Van Rompuys besked glasklart: Gå ännu längre.

Det ovanliga med uttalandet var inte att Van Rompuy försäkrade att ”eurons växelkurs ligger stabilt”, utan snarare att herr permanent ordförande gjorde ett offentligt yttrande av substans. På videobloggen ”The President’s Videos” publiceras i vanliga fall okommenterade klipp i vilka Van Rompuy hälsar på internationella gäster och visar var de ska stå och posera för fotoblixtar. Van Rompuy själv ger i allmänhet ett så intetsägande intryck att han ofta inte syns i en grupp på tre personer. Varför denna nyordning? Hur kommer det sig att Van Rompuy till och med hade försetts med tv-smink?

Drömmar om makt och opinion
Det börjar, som så mycket annat, med finanskrisen. Medlemsländerna i EU har de senaste åren, i försök att kontrollera och rädda situationen, kastat ut den ena heliga ekonomisk-politiska kon efter den andra. Plötsligt tycks allt vara möjligt. I tumultet har Frankrikes president Nicolas Sarkozy sett sin chans att väcka liv i frågan om mer gemensam ekonomisk politik för euroländerna. Det skulle medföra en slags union inom unionen, ett euro-EU med 17 medlemmar. För Frankrikes del skulle det innebära större inflytande än det man nu har i förhållande till de övriga 26 medlemmarna, i det EU som de facto existerar. I takt med att EU utvidgas har Frankrike blivit mindre viktigt. Det har i sin tur underblåst drömmar om en mindre krets där Frankrike hörs mer. Dessa drömmar levde länge en slumrande tillvaro, eftersom Tysklands förbundskansler Angela Merkel benhårt stretade emot planerna på gemensam ekonomisk politik. Något hon inte längre gör.

I och med finanskrisen har allt fler länder blivit beroende av Tysklands bidrag till olika räddningspaket. Merkels hemmaopinion har tröttnat på att Tyskland ständigt får betala för andra medlemsländers budgetkriser, utan att kunna ställa motkrav på en i deras ögon bättre ekonomisk politik. Synen på exempelvis Grekland i den tyska opinionen är att Tyskland har hostat upp jordbruksstöd och sammanhållningsstöd under flera decennier. Samtidigt har Grekland, med sämre ekonomi, haft EU:s högsta löneökningar. Merkels motstånd mot en gemensam ekonomisk politik har därför bytts mot en vilja att bestämma hur den gemensamma ekonomiska politiken ska se ut, om det nu måste till en sådan. Vidare: Det går dåligt för Merkels kristdemokratiska parti CDU just nu. Att lyssna in folkopinionen blir nödvändigt. I vår går fem av Tysklands 16 delstater till val.

”Konkurrenskraftspakt”
Inför EU-toppmötet 4 februari läckte Merkel och Sarkozy till pressen att de snickrar på en modell för en gemensam ekonomisk politik. Enligt de läckta uppgifterna handlar det bland annat om EU-gemensamma nivåer på företagsskatter, EU-gemensam (högre) pensionsålder och EU-gemensamma regler för lönebildning. Det vill säga frågor som har stark nationell karaktär och inte sällan spelar stor inrikespolitisk roll. När toppmötet väl började valde Merkel och Sarkozy emellertid att inte presentera några skarpa förslag. Faktum är att de inte presenterade någonting alls. Regeringschefernas gemensamma lunch drog ändå ut på tiden, enligt uppgift eftersom alla ville ta tillfället i akt att i hårda ordalag kritisera Merkel och Sarkozy för att de presenterat orimliga förslag. Låt vara att det var förslag som inte hade presenterats formellt, annat än i tidningsspekulationer på morgonflyget.

Indignationen var lika stor en dryg vecka senare när EU:s finansministrar samlades för ett tvådagarsmöte. Politiker runt om i EU plockar just nu poäng på att distansera sig från Merkel och Sarkozy, och deras så kallade ”konkurrenskraftspakt”. Även inom EU-kommissionen är upprördheten stor. Kommissionen är den naturliga avsändaren för den här sortens långtgående förslag, efter att de har tröskats genom EU-byråkratin. Åtminstone ett par av de idéer som Merkel och Sarkozy har dryftat är också under förberedande i kommissionens maskineri. Arbetet tuffar dock på i maklig takt, eftersom medlemsländerna hittills varit avogt inställda.

Herr permanent ordförande
Hur ska man då tolka att den annars så osynlige Herman Van Rompuy inte bara har kallat till möte för euroländerna, utan även låter meddela att det är dags att gå mot en mer gemensam ekonomisk politik, dikterad från EU-nivå? En förklaring är att Van Rompuy ser en chans att hitta en roll för det ämbete som han är den förste i EU:s historia att inneha. Att i den rollen ställa sig på Merkels och Sarkozys sida och definiera dagordningen i deras riktning är inte kutym. Tvärtom innebär det att Van Rompuy kör förbi dels kommissionen, dels Jean-Claude Juncker, som är ordförande för eurogruppen (euroländernas finansministrar). Något man inte gör i första taget.

Det är allmänt känt att Merkel sällan drar jämnt med EU-kommissionen. Om Van Rompuy kan göra henne en tjänst genom att agera budbärare och leda processen är det ett steg mot en i framtiden mäktigare position. Van Rompuy är ordförande för regeringschefernas möten, och den tysk-franska varianten av gemensam ekonomisk politik är tänkt att styras av medlemsländerna – inte av kommissionen. Kommissionen ska inte heller kunna följa upp arbetet.

I en sådan verklighet blir det viktigare att vara i den permanenta ordförandens kostym. Van Rompuy må vara grå och anonym, men bakom draperierna är han en maktpolitiker av rang. Sedan förra veckan innehar hans hemland Belgien det inte helt smickrande världsrekordet ”det land som under längst tid efter ett val inte har haft en regering”. Det är en titel som Belgien nyligen övertog från Irak. Halvt på skämt, halvt på allvar, brukar man säga att det beror på att Van Rompuy lämnat den nationella scenen och att det därför inte är någon ordning. Samtidigt som hemlandets politiska maskineri har gått i baklås är Van Rompuy på väg ut på turné runt om i EU. Syftet är att träffa unionens regeringschefer och diskutera vart EU ska ta vägen.

En ny ekonomisk politik styrd av medlemsstaterna, vem mer kan ha ett intresse av det? I EU brukar det heta att när Tyskland och Frankrike är överens är det något stort på gång, eftersom de i regel bråkar om det mesta. Den europeiska centralbanken (ECB) har under många år kritiserat EU:s regeringar för bristande gemensam styrning. Enligt flera bedömare kan det därför ligga i ECB:s intresse att Merkels och Sarkozys förslag på åtgärder kommer på plats. ECB är visserligen inte särskilt förtjust i idén om en ekonomisk politik styrd av regeringschefer. Men då kritiker har påpekat att förslag om gemensamma regler för lönebildning och pensioner antagligen inte ryms inom Lissabonfördraget, kan det vara så att ECB ser med blida ögon på Van Rompuys videoblogginlägg. Det är dags att gå längre.

Socialdemokrater i beroendeställning
De få regeringschefer med socialdemokratisk partibok som finns på euroländernas möten är samma regeringschefer som är mest beroende av att Tyskland öppnar plånboken när det behövs. Portugal, Grekland och Spanien, med andra ord. Krislandet Irland går dessutom till val i dagarna, och många förutspår att väljarna kommer straffa den sittande regeringen och rösta fram en koalitionsregering i vilken Labour ingår.

Vänstersvaret på konkurrenskraftspakten är att den leder till makroekonomisk obalans och att det är politiskt omoralisk att lönebildningen och pensionsåldern kan påverkas från EU-nivå. Fackförbunden är, föga förvånade, topp tunnor rasande. Vore du grek skulle du dessutom kunna påpeka att en bidragande orsak till krisläget är att Tyskland har hållit tillbaka löneökningarna under det senaste decenniet. Därmed har en ”intern devalvering” uppnåtts, vilket i sin tur har försvagat PIGS-ländernas konkurrenskraft. Men förhandlingspositionen för Europas socialdemokrater är minst sagt svag, vilket innebär att man måste förlita sig på stöd från andra medlemsstater. Mest kritiska hittills har Sverige och Polen varit, medan Storbritannien – som vanligt när det gäller EU – väljer att inte lägga sig i.

Vad som händer härnäst är svårt att förutse. De bedömare som Dagens Arena har talat med menar att en EU-gemensam ekonomisk politik är en otänkbar ritbordsprodukt. Flera framhåller att vi redan har fått se tecken på att Merkel och Sarkozy backar avsevärt. Många ekonomiska kommentatorer pekar dessutom på att bristen på en gemensam politik varken orsakade finanskrisen eller kommer att förebygga nästa. Det som behövs först och främst är en sanering av banker i PIGS-länderna, vilket skulle innebära en kraftig smäll för banker i just Tyskland och Frankrike. Konkurrenskraftspakten får dessutom mycket kritik, framför allt i tyska medier.

Å andra sidan var det få som i finanskrisens spår lyckades förutse upplösningen av många andra politiska dogmer. Tysklands ekonomi är urstark, vilket innebär makt. Samtidigt söker Angela Merkel desperat efter vägar att blidka hemmaopinionen, vilket ger ytterligare incitament för henne att gå fram med det tysk-franska paktförslaget – den massiva kritiken till trots. Dessutom har kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, sagt sig vara övertygad om att viktiga beslut om euron kommer att fattas när det Europeiska rådet med EU:s stats- och regeringschefer träffas i slutet av mars.

Men som sagt, ingen vet riktigt vad som händer nu. Förhandlingar pågår och alla hoppas att röken kommer att skingras under det informella möte som Van Rompuy har kallat till den 11 mars. När tyskar och fransmän taktiserar vidare i EU:s kulisser finns det följaktligen goda skäl att återvända till den gåtfulle belgarens videoblogg.