Strejkare i London 2018. Foto: Garry Knight, Flickr/Anna Wikström

ARBETSVILLKOR Allt fler snabbmatsarbetare världen över får nog av dåliga villkor och låga löner. I Storbritannien kräver The McStrike tillsammans med facket 15 pund i minimilön, fackanslutna arbetsplatser och garanterade arbetstimmar. Melissa Evans var en av de som strejkade på Global Day of Action.

För fem år sedan gick anställda på snabbmatsrestauranger i USA ut i strejk för bättre villkor. 2017 spred det sig till Storbritannien och under hösten har missnöjet vuxit. Rörelsen kallas The McStrike, och ställer krav på slutet av nolltimmarskontrakt utan garanterade arbetspass, att arbetsgivare ska erkänna facken, och en minimilön på 15 pund i timmen. 

Dagens Arena har träffat Melissa Evans, en McDonald’s-anställd från södra London, som varit ledande i att ta ut sin arbetsplats på demonstration för två veckor sedan. Tillsammans med en representant från fackföreningen Bakers Food and Allied Workers Union (BFAWU) var hon i Sverige för att delta vid Socialistiskt Forum.

– Vi vill ha rättvisa villkor och löner som det går att leva på. Om länder som Sverige kan ha kollektivavtal för sina snabbmatsanställda, varför kan inte vi ha det i Storbritannien?

Många i snabbmatsbranschen har så kallade nolltimmarskontrakt: arbetsavtal som officiellt är på noll timmar, där arbetsgivaren inte har någon skyldighet att ge de timmar som är överenskomna. Arbetsledare gör schemat fritt, vilket innebär en stor osäkerhet för de anställda, och att de ofta jobbar för lite eller för mycket.

– Restaurangerna följer inte avtalen och jag får inte mina utlovade timmar. Det känns som att varje gång jag får lön så fattas det en dag i veckan just på grund av den dåliga schemaläggningen, säger Melissa Evans.

Bakers Food and Allied Workers Union har funnits länge men bara nyligen börjat fokusera på snabbmatsbranschen. Tyvärr, menar de, är fackföreningar sedan 80-talet inte särskilt omtyckta i Storbritannien och arbetande är i väldigt låg utsträckning fackanslutna. Många arbetsplatser erkänner heller inte de fack som finns. Enligt BFAWU skulle en Labour-regering hjälpa mycket i erkännandet av fackförbund.

– Vi behöver facken så att någon kan ta striden för oss. Vi har så dåliga arbetsvillkor, vi står ut med så mycket stress och våra löner följer inte inflationen. Det finns stora problem med favoritism: gör man något som managern inte gillar så kan man bli direkt hemskickad eller av med sina pass.

Enligt BFAWU är minimilönerna i Storbritanniens snabbmatsbransch åldersbaserade. Då får en 17-åring drygt 4 pund, alltså ca 50 kronor i timmen, och alla över 25 får drygt 8 pund, alltså ungefär 100 kr, i timmen. Kravet på 15 pund, motsvarande 185 kronor, i timmen har genererat mycket kritik, bland annat för att det är mer betalt än vad andra mer krävande eller högutbildade yrken får.

– På den kritiken svarar jag att hela Storbritannien är underbetalt. Vi har sjuksköterskor som jobbar 16-timmarsskift och ändå inte har råd med mat till sina familjer. Det är oacceptabelt. 15 pund i timmen är vad ekonomer beräknar behövs för att leva i London, och därför är det så mycket vi kräver. Sedan vill vi uppmuntra andra branscher att också kräva högre lön som det går att leva på.

Melissa Evans berättar om den gamla uppfattningen av att McDonalds är ett “skitjobb” och den klassiska kritiken att jobb där man “vänder burgare” inte är värda mer än vad de idag får.

– Det är faktiskt mer än att bara vända hamburgare. Det handlar om att bemöta kunder och vara ansiktet utåt för ett av världens största företag. McDonald’s har så pass stora marginaler att de faktiskt har råd att betala sina anställda vettiga löner.

1991 myntades uttrycket »McJob«, som refererar till »lågavlönade arbeten med låg status och med begränsade utvecklingsmöjligheter«, och förstås tar sitt namn från den välkända snabbmatskedjan. Jobb som inte kräver utbildning och ger låg lön efterlyses idag, bland annat som ett sätt att ge nyanlända en väg in på arbetsmarknaden.

– Självklart behövs jobb som inte kräver en utbildning, men om McDonald’s ställer högre krav på oss för att vi har högre löner så är det inte nödvändigtvis dåligt. Vi vill bara kunna ställa krav tillbaka.

Den 12e november, på Gobal Day of Action, demonstrerade de anställda på Melissa Evans restaurang tillsammans med snabbmatsanställda i bland annat Spanien, Belgien, Tyskland och USA.

– Det var en fantastisk uppslutning, från restaurangerna, facket och lokalsamhället. Men vi förväntar oss inte några konkreta resultat än på något år eller så. Från vad vi har sett i USA kommer processen att ta lång tid. Men det som händer när vi går ut och demonstrerar är att vi väcker uppmärksamhet i frågan, skickar ett budskap, och påverkar företagets anseende.

I USA har rörelsen varit igång sedan 2012, och har sedan dess spridit sig över världen. Melissa Evans är övertygad om att fler kommer att säga ifrån i framtiden.

– Det kommer definitivt att sprida sig. McDonald’s är världen näst största arbetsgivare, och det så många av oss anställda som lever under samma dåliga förhållanden.

McDonald’s i Storbritannien har valt att i brittiska medier gå ut med uttalanden som fokuserar på att väldigt få medarbetare faktiskt har deltagit i strejkerna, och vad företaget tidigare gjort.

»Fackligt erkännande fanns inte med på valsedeln, och det finns inget som säger att denna strejk uppmanar McDonald’s att erkänna facket«, kommenterade en talesperson för företaget i en artikel i The Guardian förra året. »Vi har erbjudit alla 120 000 anställda chansen att få kontrakt med fast timmar, mer är 80% av dem valde att ha kvar sina existerande kontrakt.« Vidare kommenterar talespersonen att »majoriteten av våra anställda – på alla restauranger, franchise som företagsägda – fick ta emot den årliga löneökningen i Januari […]«.

Melissa Evans vittnar om en situation som många andra snabbmatsarbetare också berättat om i olika medier.

– Jag skulle kunna jobba 40 timmar i veckan på McDonald’s och fortfarande inte kunna betala min hyra. Eftersom jag har så låg inkomst får jag Universal Credits, alltså bidrag. Man känner sig så fast när man inte kan sluta ta bidrag, och man kan inte sluta jobba på McDonald’s, eftersom det inte finns något annat och jag måste försörja min son. Det finns inga alternativ, och det påverkar den mentala hälsan. Jag gråter varje dag innan jobbet.

– Strejkrörelsen har förändrat mina långvariga planer. Min plan var att jobba på McDonald’s till jag hittade något bättre, eller göra karriär inom företaget. Men detta har öppnat mina ögon: jag tänker jobba på McDonald’s så länge som det behövs, och sedan vill jag ge mig in i politiken eller fackföreningsvärlden.