Jazz Ofta ställs frågan om den svenska jazzen har en framtid? Det går att argumentera för att jazzen för en undanskymd och ekonomiskt utsatt tillvaro i det stora musikutbudet. Men det går också att argumentera för att jazzens rika historia i sig garanterat den svenska jazzen ett evigt liv.
Att jazzen är här för att stanna är det självklara svaret på frågan efter att ha läst Jan Bruérs ”Jazz i Sverige – De första hundra åren” (Ejeby Förlag).
Det är en imponerande tegelsten. Bruér tar oss med på en spännande resa i den svenska jazzens hela 1900-tal, genom intervjuer, årskrönikor och exempel på hur jazzen i Sverige tagits emot med både fascination och förakt – ofta färgad av rasism och okunskap.
Dråpliga är Bruérs beskrivningar av hur svenskarna tidigt på 1900-talet försökte använda jazz innan flertalet visste vad det var och hur det lät. Rytm var ett begrepp som användes istället för jazz. Ibland benämndes jazz som ett begrepp för all populär musik som inte använde dragspel.
Motsatsen förekom också: alla dragspelare kallades jazzmusiker.
Vägrade acceptera jazzen
Banjon ingick alltid i början när jazzen skulle definieras. Sedan kom saxofon att bli obligatoriskt. Och på 30-talet kontrabasen.
I dag finns en rad musikgenrer och den pluralismen är det nog få som har problem med. Man kan gilla jazz, man kan ogilla jazz. Men de flesta har idag nog svårt att förstå det motstånd jazzen mötte i Sverige. Ända in på 50-talet var det vanligt att man inte accepterade musiken. Otaliga är exemplen i Bruérs bok på kulturarbetare av olika slag som förfasade sig över jazzen och deras utövare. Som signaturen “G R-t” i Aftonbladet som 1933 recenserar Louis Armstrongs konsert:
“De odefinierade bölanden han igår frustade fram på sin helevetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några slags musikaliska manifestationener.”
Eller den uppburna dirigenten och musikskribenten Hjalmar Meissner som vid samma tid skriver:
“Jazz är en hemsk infektionssjukdom som med stora steg närmar sig våra friska kuster.”
Upplägget i Jan Bruérs bok bjuder in till ett encyklopediskt förhållningssätt. Kalenderbitaren får sitt och porträtten levandegör en svunnen tid som väter 40-talisternas tårkanaler när de får läsa om jazzprofilerna Chicken, Plutten, Smyget med flera.
Oavsett ålder får läsaren mycket till livs om både jazz och den svenska 1900-talshistorien. En av många intressanta delar med Bruérs bok är redovisningen av alla dessa musikscener i olika små och stora svenska städer. Slående är likheten mellan dagens nöjesutbud och nöjesbransch och tiden innan Sveriges Radios grammofonarkiv växte på 30-talet. Precis som på 20-talet kan dagens artister inte längre livnära sig på skivinspelningar utan måste huvudsakligen söka efter en betalande publik igen.
Mellan kris och nytändning
Musikformen jazz har i över ett sekel pendlat mellan kris och nytändning. Efter 30-talets depression blev tonåringarna tokiga i swingen. Under 50-talet dödförklarades jazzen när rocken tog över, för att senare återuppstå i olika former – från fri jazz och möten med folkmusik.
Jazzens övergång från dansmusik till konstmusik blev tydlig under 60-talet, inte minst i Sverige. Fusionvågen under 70-talet förde jazzen närmare rock och funk, samtidigt som frijazz och världsmusik tog större plats.
Som så ofta med historiska översikter får Bruér det knepigare ju närmare vår egen tid han kommer.
Det blir spännande att se vem som i framtiden blir först med att skriva 2000-talets globaliserade, mer jämställda och genreöverskridande svenska jazzscen. En författare som likt musikdokumentären “När jazzlegenderna kom till Sverige” (2023) till exempel tar sig an de avtryck Quincy Jones, Dexter Gordon och Don Cherry vistelser i Sverige på 60 och 70-talet gjorde för dagens jazz, musik och samhälle i Sverige.
Ola Bo Larsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
