Hårdrock Den dag då gitarrhjälten Ace Frehley lämnade jordelivet blev det omöjliga verkligt. Ett år senare står minnet kvar: sorgen över att en barndomshjälte kunde dö, och insikten om att vissa människor, genom musiken de lämnar efter sig, ändå förblir odödliga.
– Har du hört?
– Vadå?
– Ace är död.
Orden öppnar en fallucka i madrassen. Kan det verkligen vara sant? Min fru Anna läser från den upplysta mobilskärmen:
– Kiss-ikonen Ace Frehley, 74, är död.
Budet kommer knappast oväntat, med tanke på den senaste tidens upprepade rapporter om sviktande hälsa efter ett långt rockstjärneliv i sus och dus, ändå blir jag bildligt talat tagen på sängen.
Min barndoms rockhjälte var alltså alldeles dödlig, precis som alla andra. I stället för att som alltid inleda dagen med att sätta på kaffebryggaren stegar jag ut i vardagsrummet. Bläddrar bland skivorna, drar ut det jag söker. Soloskivan. Placerar nålen vid skåran ytterst på B-sidan.
Knastret sprakar till. Sträcker ut mig i soffan, låter mörkret omsluta mig.
Kyrkklockan ringer in, öppnar portarna för den ensamma gitarren. Till en början knappt hörbar.
Musikens makter är outgrundliga. Redan de inledande tonerna i avslutningslåten “Fractured mirror” gör något med mig.
Den får mig att färdas.
Just dessa toner fyllde lokalen strax innan hjälten klev upp på scen den sista gången jag såg honom live. Inser att det är längre sedan nu. Våren 2016, alldeles för länge sedan. På hemmaplan i New York, och BB Kings klassiska spelställe Manhattan.
Varför skulle jag envisas med att vänta, och se honom en sista gång?
Om jag skulle välja en enda låt som skulle spelas på min begravning så vore det den. Ett oväntat låtval kanske, med tanke på att den är instrumental, en av få i Kiss-katalogen, men kanske just därför. Inga ord med särskilt uttänkta budskap, bara lager på lager av gitarrer som får tankarna att fly precis dit de vill.
Crescendot stannar av, låten avslutas som den inleds, med gitarren som tonar ned, lämnar mig ensam i mörkret. Nålen hoppar till när spåret tar slut.
Vänder sida. Riffet som inleder A-sidans “Rip it out” ljuder, exakt den som Ace inledde sin spelning med.
Långvarigt band
Klädvalet för dagen faller som oftast på svart. T-shirt-motivet är den fallne hjälten nedsjunken i baksätet av en bil, sjuttiotalssminkad med tummen i vädret. Budskapet detsamma som titeln på självbiografin jag läste med stor behållning häromåret: “No regrets”.
Arbetsdagen är tömd på energi. Koncentrationen vill inte infinna sig. Vinylspelaren på kontoret varvar Kiss mästerliga “Alive”, tillsammans med ett knastrigt exemplar av “Unmasked”.
Kan inte låta bli att scrolla på mobilen, följa hyllningar från rockstjärnor och senare generationers gitarrhjältar.
”My first guitar hero”, utbrister Tom Morello, gitarrekvilibristen från Rage against the machine. ”A rocking beakon of light for guitarplayers worldwide”, stämmer Mikael Åkerfeldt, frontfigur i svenska Opeth in. ”I studied his solos endlessly over the years”, förklarar Pearl jams Mike McCready. ”I would not have picked up a guitar without Ace and Kiss’s influence”.
Själv höll jag mig på behörigt avstånd från gitarren, nöjde mig med att njuta av tonerna via högtalarna. En av alla dem som fick klåda i fingrarna var däremot min klasskamrat på gymnasiet, Harry. Det dröjde på sin höjd en lektion sedan han börjat i klassen innan vi ringat in vårt gemensamma intresse: kärleken till hårdrocken, sminkade Kiss och världen bästa gitarrist, Ace Frehley.
I småbarnsåldern, på andra sidan stan, sågade han till en alldeles egen gitarr i plywood, pyntad med tejp av guld. Versalerna frampå talade om för hela världen vem spelmannen var.
Sedan den första dagen i skolan var saken klar. Vi var evigt bundna till varandra. Hjältar har en magisk förmåga att skapa långvariga band.
Superhjältar
Kiss var fyra superhjältar, var och en med unika krafter. Gene var en blodtörstig demon, som sprutade eld och rörde sig som en jättespindel med paljetter och nitar över hela kroppen. Paul var en förförisk stjärna, med bringan bar och falsettoner strömmande ur munnen. Peter var en gudabenådad katt, med övernaturlig förmåga att frambringa de mest medryckande rytmer. Ace var utsänd från yttre rymden, för att avfyra sina förtrollande gitarrsolon över världen.
Scenografin, dekoren, dramaturgin, alltsammans var givetvis helt oemotståndligt lockande för en lågstadiegrabb på tidigt åttiotal.
Men bland de fyra hjältarna var Space Ace ändå solklar favorit.
Varför?
Det var inte för sin tekniska överlägsenhet eller briljans. Det fanns en mängd gitarrister som var både snabbare och mer träffsäkra, rent tekniskt. Men rockmusik handlar inte alltid om själva utförandet. Det handlar om så mycket mer. Aura. Personlig lyskraft. Magi. Ace hade allt det. Dessutom kunde han något ingen annan kunde. Ur gitarren kunde han skjuta raketer och få en tät rök att välla fram.
Ace var inte hundra procent koreograferad och i synk med vare sig bandmedlemmarnas rörelsemönster eller omgivningens förväntningar. Han var oförutsägbar, gick sin egen väg, var känd för sin karakteristiskt kantiga stil, stapplande över scen, på sina farligt höga rymdstövlar.
Den släpande, nonchalanta sången. Spelstilen, som bestod av vägvinnande stick och medryckande solon.
Han var oborstad, fostrad av gatan. Spåren av slagsmål gick aldrig att dölja under sminket.
Livsvanorna förde honom inte sällan på avvägar. En promillestinn vansinnesfärd med sportbilen avslutades abrupt med att han rammade ett träd.
Men trots bakslagen och snedstegen kom han alltid igen, som en katt med nio liv.
If the Devil wants to play his card game now
He’s gonna play without an ace in his deck
Vid sidan av de mest välspelade låtarna var det Ace som var hjärnan bakom mina verkliga favoriter. “Cold gin, Strange ways”. Och såklart “Shock me”, första sångframförandet.
Därefter levererade han den i särklass överlägsna av soloskivorna som de fyra medlemmarna spelade in mot slutet av storhetsperioden. Där var det hans tur att visa vad gick för. Det var han själv som skrev, framförde och sjöng, allt.
“Rocket ride”, “Save your love”, “Torpedo girl“,” Dark light”. Ända fram till den snöpliga sortin 1982, med skivan han sågs på omslaget till men som han i själva verket aldrig spelade en ton på, var det hans låtar som lyste skarpast.
Tungt besked
Kvällen efter dödsbudet står jag i kön på väg in till en konsert nere på stan. Där inne ska en av tidernas Kissfantast leda sitt band genom spellistan, The Hellacopters Nicke Andersson.
– Schyst tisha, ropar killen i sällskapet som ansluter nerifrån Kungsgatan.
Jag nickar belåtet, fyller i: Klart man är finklädd.
Motivet är hämtat från affischen när Kiss spelade på Gröna Lund 1976. Jag var knappt född då, men de skakiga upptagningarna jag tagit del därifrån vittnar om jag gått miste om ett bejublat framträdande.
– Farsan var där, fortsätter killen. Avundsjukan vet inga gränser.
Rapporter från spelningen kvällen innan vittnar om ett oväntat, men inte desto mindre passande låtval. Som en hommage till den fallna hjälten valde Nicke att riva av låten “Shock me”.
– Har du hört vilken låt de spelade igår, frågar jag killen framför mig i kön.
– Såklart.
– Undrar om de spelar den ikväll också.
– Hoppas.
Mitt sällskap anländer. Förbandet avslutar sitt set. Kvällens begivenhet kliver på. Låtarna som framförs spänner över hela repertoaren, från första till senaste skivan, med hjältens spår tydligt urskiljbara. Som alltid ett par tolkningar. Medan rundgången ekar ut efter det avslutande extranumret söker vi oss mot baren, för att släcka törsten.
Trots en i övrigt habil spelning kan jag inte undgå besvikelsen.
En långhårig kille kommer fram ur folkvimlet. På bröstet bär han omslaget till hjältens första soloskiva.
Våra blickar möts.
– Tungt besked, suckar jag.
– Minst sagt. En efter en faller de, mitt livs idoler.
Lyfter vänster underarm, låter den vila mot baren. Figuren är lätt bakåtlutad, med gitarrhalsen riktad mot skyn. Röken omsveper armen.
– Snyggt. Ace. Gitarrsolot.
– Tack.
– Den andra också.
Killen pekar på motivet på höger underarm, den illröda blixten som letar sig ut från ett svart moln, motivet till ett av Hellacopters skivomslag.
– Om du tänker på solot, kan du gissa vilken låt vi inte fick höra ikväll?
Killen nickar. “Shock me”.
Väckte drömmar
Hjälten har gjort bestående avtryck. Inte bara utanpå huden, utan också inuti.
Det låter kanske overkligt och överdrivet, men om jag ser tillbaka på tiden som passerat kan jag se hur hjälten har format den jag blivit.
Det sminkade Kiss var inkörsporten för ett maniskt, närmast outsinligt intresse för den hårda rocken. Ingen detalj var för liten och betydlig för att inte läggas på minnet. Låtordningar. Producenter. Gitarrmodeller. Ackordföljder. Allt var absolut livsnödvändigt att få koll på. Ju fler detaljer jag memorerade, desto mer insåg jag hur oändligt många mina kunskapsluckor var. Viljan att veta mer visste inget slut.
Hjälten väckte drömmar till liv. Kanske inte om att bli rockstjärna och sprida hårdrockens budskap till behövande runtom i världen, som i Harrys och många andra småfans fall. Men väl att staka ut min egen väg, vartåt den nu tar mig.
Jag hade ingen aning om det när bandspelaren gick varm i pojkrummet hemma i byn Kniva, utanför Falun. Men utan krafterna som min rymdhjälte försett mig med skulle livet troligen ha sett helt annorlunda ut.
Nörderiet, viljan att veta, se mönster andra kanske inte såg, kunde så småningom omsättas i högre studier och vidare till arbete inom akademin. Något som ingen i släkten tidigare gjort. I hjältars fotspår är ingenting omöjligt.
Minnet av hjälten lever vidare, förvaltas av nya generationer. Påminner oss om att vi alla, innerst inne, är hjältar.
Tack för allt, Space Ace.
The gravity that used to hold you down
Just don’t exist no more
Take a rocket ride
Kiss, “Rocket ride”, 1977
Topp tio av alla låtar Ace Frehley själv skrev och framförde under karriären, utan inbördes rangordning:
- Kiss, “Cold gin”, 1974
- Kiss, “Strange ways”, 1974
- Kiss, “Shock me”, 1977
- Kiss, “Rocket ride”, 1977
- Ace Frehley, “Fractured mirror”, 1978
- Kiss, “Save your love”, 1979
- Kiss, “Torpedo girl”, 1980
- Kiss, “Dark light”, 1981
- Ace Frehley’s Comet, “Rock soldiers”, 1987
- Ace Frehley, “Shot full of rock”, 1989
Låtarna finns samlade i listan Best of Space Ace.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
