Varför så svårt att bilda regering?

Strategin mer begriplig om V:s mål är att ta över från S.

Snart har det gått fem veckor sedan valet, men en ny regering låter vänta på sig.
Kanske pågår sonderingar bilateralt mellan några partier. Men intrycket är ändå att processen inte rört sig framåt överhuvudtaget de gångna veckorna.

Alla röda linjer och gröna hinder består.

Väntat att Andersson föll

Att regeringsbildningen skulle ta tid och att Magdalena Andersson skulle falla i den första statsministeromröstningen var förstås väntat. Men med tanke på att de rödgröna partierna inte har genomfört några förhandlingar överhuvudtaget ser läget så här långt dystert ut.

Vänsterns röda linje är att partiet ska ingå i regeringen, Centern röda linje går just där.

Varför är läget egentligen så låst? Jag lämnar Miljöpartiet utanför analysen. De gröna verkar kunna acceptera olika konstellationer, men vill förstås för egen del ingå i en ny regering.

Kanske finns delar av svaret inbäddat i historien inte minst i partiernas egen idéutveckling.

En förklaring bottnar i Socialdemokraternas historiskt starka ställning. En gång beskrevs den svenska socialdemokratin som den sol alla andra politiska planeter kretsade runt. Både vänstern och högern har en komplicerad relation till det gamla ”statsbärande maktpartiet”. Man kan säga att de har pendlat mellan avund och beundran, ”mellan hat” och ”kärlek”.

Inget vänsterlutande parti i den demokratiska världen har varit lika framgångsrik och effektivt som Socialdemokraterna i Sverige.

Nu när Socialdemokraterna inte längre är lika dominerande som tidigare är beredvilligheten att göra upp med partiet mindre. Det betalar nu ett pris för sina tidigare historiska segrar.

Centern och Vänsterpartiet har tidigare samverkat med Socialdemokratiska regeringar vid flera tillfällen i historien. Men de partierna har ofta gett uttryck för att det varit Socialdemokraterna som har dikterat villkoren för olika samarbeten, att kompromisser alltid skett på det stora partiets villkor.

De två ytterligheterna

En annan uppfattning är att S alltid satt makten före allt annat. Man skulle kunna säga att den där kritiken bär en motsägelse, att Socialdemokraterna å ena sidan kompromisser till varje pris och å den andra uppvisar kompromisslöshet och maktfullkomlighet.

Men många andra partier bär likafullt den här erfarenheten att Socialdemokraterna ofta agerar och har ett förhållningssätt som om halva folket fortfarande röstade på partiet.

Den här gången balanserar Socialdemokraterna mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet för att kunna bilda en regering, det är ingen lätt uppgift särskilt inte som de representerar de två ytterligheterna i den rödgröna majoriteten. Valresultatet i 2026 ledde till precis samma mandatmatematik som efter valet 2018 tvingade fram en okonventionell lösning mellan regeringen Löfven och Centern och Liberalerna.

Det var svårt då. Januariavtalet uteslöt ju Vänsterpartiet från inflytande, men partiets mandat behövdes för att Löfven skulle kunna bli statsminsiter. Under mandatperioden hoppade Liberalerna av avtalet. Och Löfven gick på pumpen flera gånger.

Centern gjort en resa

Axeln mellan industrins och jordbrukets arbetare möjliggjorde på sin tid ofta samverkan mellan Centern och Socialdemokraterna. Den var skälet till kohandel och koalitioner flera gånger under 1900-talet. Men efter samarbetet på 1990-talet tappade Centern väljare och satte stopp för vidare samarbete med Socialdemokraterna. I stället rörde sig Centern högerut och hittade ett nytt hem i den borgerliga Alliansen, ersatte ekohumanism och rättvisepolitik med (ny)liberalism och skattesänkningar. Det är alltså inte bara Vänsterpartiet Centern har problem med utan i hög grad och i grunden också med Socialdemokraterna.

Centern har likafullt gjort en resa, har vänt Ulf Kristersson ryggen och är berett att stödja en Socialdemokratiskt ledd regering.

Samtidigt som dagens Centerledning lutar högerut i ekonomiska frågor och vill ha genomslag för sin politik.

Om regeringens politik lutar för långt vänsterut oroar sig partiet säkert för att tappa väljare högerut. Partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist föreslår nu en socialdemokratisk enpartiregering som en möjlighet (som driver Centerns ekonomiska politik), men är otydligt om Vänsterpartiet kan få någon roll ens i ett budgetsamarbete.

Att läget är låst är närmast en underdrift.

Vad tycker medlemmarna?

Centerledningens ståndpunkter är en sak. Frågan är vad medlemmarna egentligen tycker. Dagens Centerparti är ett annat politiskt fenomen än det parti Olof Johansson ledde och som på sin tid samarbetade med Göran Persson. Men i kommuner och regioner finns många samarbeten mellan de två partierna.

Och vad säger de väljarna som röstade på Centern?

Opinionsmätningar antyder att en majoritet har Socialdemokraterna som andra-alternativ. Ett parti och dess ledning balanserar alltid mellan vad ledningen själv vill, medlemmarna kan acceptera och vad väljarna kan köpa. Väljarna är en restriktion som varje partiledning behöver förhålla sig till för att överleva och inte förlora för många väljare.

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har stått långt ifrån varandra ideologiskt men ofta hamnat nära varandra i fråga om den dagsaktuella sakpolitiken. Under den tid när Vänsterpartiet var kommunistiskt utgjorde partiets mandat en buffert som Socialdemokraterna kunde luta sig för att kunna regera i minoritet. Det rödgröna samarbetet under Göran Perssons statsministerskap skapade nog nya band mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet samarbetade också med Stefan Löfvéns första regering, och påverkade politiken den vägen.

Men sedan efterlämnade ”förnedringsklausulen” i Januariavtalet en stor bitterhet i Vänsterpartiet. Och har sedan dess ett absolut krav på att ingå i en kommande regering varit en avgörande röd linje.

Hatkärlek mellan S och V

Socialdemokraterna är på sin kant fortfarande arga över att Vänsterpartiet fällde Stefan Löfven. Relationen mellan de här två partierna kan beskrivas i termer av ”hatkärlek”. Och som djup fiendskap och en lång och hård konkurrens om arbetarväljarna.

Efter valet röstade Vänsterpartiet överraskande för att moderaten Andreas Norlén skulle sitta kvar som talman, istället för Socialdemokraternas kandidat. Det var en signal om att partiet inte kommer att kompromissa den här gången. Man ska nog ta Vänsterpartiet på orden.

Allt detta kan tyckas motsägelsefullt, ur ett annat perspektiv. Vänsterpartiet har ju på sistone, särskilt den sittande partiledningen, gjort allt för att marknadsföra och presentera Vänsterpartiet som ett mer eller mindre socialdemokratiskt parti. Socialdemokraterna har, som beskriver det, svikit sina ideal. Motsägelsefullt? Eller ligger förklaringen just här?

Om Vänsterpartiet har som mål att ta över socialdemokratins roll som det stora partiet till vänster blir partiets strategi blir mer begriplig.

Men att bana väg för ett nyval? Det vore förstås ett stort misslyckande. Tidöpartierna skulle förstås bli överlyckliga över att få en andra chans. Men skulle det gynna Vänsterpartiet Centerpartiet?

Ett alternativ innan nyval är att en bredare blocköverskridande regering prövas. Men det är inte läge för det. Kan Ulf Kristersson locka över Centerpartiet i en modell där Sverigedemokraternas inflytande är obefintligt eller marginellt och därigenom återuppväcka Alliansen? Svårt att tro och tänka sig.

Kan bli extraval

Om inte de rödgröna till sist får ihop det, ja då blir det förstås extraval. Det är väl möjligt att Vänsterpartiet och Centerpartiet då på kort sikt straffas av väljarna. Både Centerpartiet och Vänsterpartiet leds ju av personer som surrat sig vid masten, kanske såväl av ideologiska som maktstrategiska skäl. För troligen kommer Socialdemokraterna att tappa auktoritet och väljare om Magdalena Andersson misslyckas att få till en regering.

Kanske är det något flera partier skulle applådera och välkomna.

Och möjligen även de som ingår i det alltmer imaginära regeringsunderlag Magdalena Andersson hoppas på. Ett extraval lär med stor säkerhet leda till att Tidö-regeringen återuppstår, nu med Sverigedemokraterna i regeringen. Vilket de första opinionsmätningarna efter valet tyder på. För kännedom. Om någon behöver påminnas om ”lilla” den saken.

Håkan A Bengtsson