Att sörja en influencer

Krönika “Somliga sömnlösa nätter har jag scrollat runt bland filmerna, känt lugnet komma.”

Jag står på tågperrongen i Hässleholm när jag läser att ekonomiprofilen Jan Bolmeson dött, 45 år gammal. Chocken gör att jag inte märker att locket på pressbyråmuggen med ljummet kaffe lossnat och att en fläck stor som Grönland brett ut sig över min vita blus.

Jag kände inte Jan, men reagerar som om jag gjorde det. Börjar gråta när jag ringer min man för att berätta. ”Vem är det?” undrar han. ”Jag följde honom”, säger jag. ”Har jag inte visat dig? Han var speciell. Fast på ett väldigt vanligt vis.”

Pojken i honom

Ombord på Stockholmståget går jag in på webbplatsen Rika Tillsammans som han drev med sin hustru Caroline. Det sista avsnittet publicerades för bara några dagar sedan. Jan svarar på frågan om hur man bär sig åt att för att spara pengar som låginkomsttagare, om det ens är möjligt.

Förutom det ständiga rådet att satsa på breda, billiga indexfonder påpekar han att glädjen av sparandet blir större ju mindre inkomsterna är. Att tusen kronor är så mycket mer värt för den som inget har, än för den som har i överflöd. Som alltid promenerar han när han pratar. Rör sig genom vanliga svenska villakvarter, likt de som Lars Winnerbäck brukar sjunga om. Nyponbuskar, nyponbuskar. Fast jag föreställer mig att han går omkring i Planetstaden i Lund där jag själv växte upp.

Det är inte svårt att se pojken i honom. Leendet och de kisande ögonen. Någon man hade gillat att sitta bredvid i skolan. En intervju i Svenska Dagbladet ger brottstycken ur hans liv. Utbildad civilingenjör i fysik, två döttrar, föräldrarna migranter från Tjeckien. När pappan hastigt gick bort förändrades Jans förhållande till ekonomi; pengarna som ett skydd när allt annat rasar. Yrkeslivet tog en ny vändning. Så småningom en av landets största plattformar, så småningom en villa på 120 kvadrat.

Vad vet man om en människa? Inte mycket. Vad vet man om en människa som en följare bland sjuttionio tusen andra? Ingenting alls.

Ett hopp förmedlas

Nu ligger podden nere och Instagramkontot är stängt för kommentarer. Jag upptäcker nio vänner där: en kusin, en läkare, en präst, en tidigare kontorskamrat, och känner genast en särskild gemenskap med dem allihop. Som att vi sett det speciella, vad det nu var.

Vet bara att somliga sömnlösa nätter har jag scrollat runt bland filmerna och känt lugnet komma, trots att mitt intresse för privatekonomi är mycket begränsat, eller just därför. Men också för att det är något annat som förmedlas. Ett hopp och en känsla av att någon uppriktigt verkar vilja oss alla väl. Sparande och rikedom i livet bortom pengar. Det låter nästan religiöst, men det enda som predikas är att inte lita för mycket på banker och fondförvaltare och att ha noll kronor på kontot när man dör.

För vad är annars poängen? Under videoklippen fylls det på med brustna hjärtan; tränger snart undan frågorna om pensionssparande och barnbidrag.

Många vittnar om en chock liknande min. Många har gråtit.  Jag har sprutat medel över fläcken och tvättat blusen ren från det spillda kaffet. Bara om man håller upp den mot ljuset anas fortfarande en svag skugga.

Gabriella Ahlström