Jesus Christ Superstar

Stadsteaterns uppsättning är otroligt snygg, och ställer en viktig fråga. 

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk inför Stadsteaterns uppsättning av Jesus Christ Superstar.

Jag är lite allergisk mot huvudstadens, och främst privatteatrarnas, fixering vid musikalhistoriens blockbusters. Och av att alltid ha med kändisar i uppsättningarna. Det speglar en ängslighet, som är logisk utifrån ett kommersiellt perspektiv men som också gör Stockholms musikalscen förutsägbar och lite tråkig.

Stadsteatern har länge varit ett undantag. De har gjort mycket musikal, men vågat satsa på det oprövade och de lite mer utmanande produktionerna. Ändå har de dragit storpublik.

Och så går de och väljer de ett av musikalhistoriens mest ikoniska och frekvent spelade verk.  Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices genombrott som musikalskapare.

Hur intressant kan det bli?

Svaret: väldigt intressant och på sina ställen direkt gåshudsbra.

Skimrande starkt musikalögonblick

I grunden handlar det förstås om berättelsen och om musiken. Musikalen, som hade premiär 1971 efter att året innan ha släppts som ett konceptalbum, tar Jesus sista, dramatiska dagar och omvandlar dem till en berättelse om uppror, gruppgemenskap och kamp mot överheten. Det känns – även i den här versionen – att den springer ur 1960-talet ungdomsuppror, med Jesus som kultledaren som för sina följare bär hoppet om en friare värld.

Scenbilderna i Stadsteaterns version är otroligt snygga, troligen det snyggaste jag sett på scen under hela året, trots att scenografin är sparsmakad. Den som vill veta hur man på det mest kreativa sättet kan hantera några flortunna tygskynken och få dem att gestalta nästan vad som helst kan med fördel gå och se den här föreställningen.

Alexander Lycke är grymt bra i rollen som Jesus och lyckas förmedla både desperation, fruktan och värme. Fredrik Lycke briljerar som Judas, vars grunder för att “gola” mot Jesus i den här föreställningen framstår som rimliga, om än felriktade och katastrofala. Masha Songcome spelar en helt och hållet övertygande Maria Magdalena.

Koreografin måste också nämnas. Ibland är musikaler upplagda som ett antal shownummer. I Jesus Christ Superstar skulle det gå att göra så, men koreografin är perfekt anpassad till berättelsen, bidrar till gestaltningen och väver ihop scener och scenografier. Scenen när Jesus kört ut månglarna ur templet blir ett skimrande starkt musikalögonblick.

Uggla som sig själv

Sedan ska sägas att detta är en rockopera, vilket gör att några scener, framför allt i början känns lite väl mycket som gestaltad konsert. Och sedan kommer Magnus Ugglas inhopp som Herodes. När Uggla för ett par år sedan var med i Röde Orm hängde hans medverkan ihop med konceptet, som byggde på att det var bibliotekarier som lajvade Frans G Bengtssons vikingaepos inne på Stockholms stadsbibliotek. Uggla spelade sig själv, som spelade viking.

Även i den här uppsättningen är han sig själv. Ja, inte formellt. Han ska vara Herodes. Men ingen i publiken ser något annan än Magnus Uggla i en guldkostym.

Det blir kul, och i de flesta uppsättningar av Jesus Christ Superstar är Herodes scen också byggt som ett farsnummer. Men här bryter det för en stund också överenskommelsen med publiken om vilken storts pjäs som egentligen spelas på scenen.

Det tar ett par minuter att hamna i rätt stämning igen.

Detta är dock invändningar på marginalen.

Slutscenen med Jesus på korset är gripande på en nivå att man nästan känner sig tillbakapressad i stolen. Publiken är andäktigt tyst när Jesus säger sina sista ord.

Tillägget när han kliver ned från korset och går ut i Stockholmsnatten ställer den fråga som jag gissar varit regissören Maria Sids tanke med föreställningen. Vilka är prästerna och överheten i vårt samhälle? Och vem är Jesus, flyktingen och upprorsmannen, i dag?

Jesper Bengtsson