Krönika Det skulle behövas fler komedier, eller vad som helst, som visar människorna i politiken.
I svensk populärkultur, filmer, teveserier och böcker, framställs svenska politiker ofta som en del av den yttersta samhällseliten.
En grupp individer snarlik den gamla svenska överklassen, som äter fina middagar och dricker dyra viner, reser på semester till franska rivieran och umgås med sina likar i mer eller mindre hemliga sällskap.
De är ofta lite dryga, överlägsna och tänker mest av allt på makten och spelet om makten. I deras huvuden finns bara kugghjul och drev.
I draman som utspelar sig i politikens centrum är huvudpersonen ofta av en annan sort, men då framställs hen just som undantaget. En katt bland de ondsinta och konstant kalkylerande hermelinerna.
En av mina favoritfilmer
Den sortens elitpolitiker finns säkert, men jag måste erkänna att jag under mina dryga 40 år i eller strax vid sidan av politiken mycket sällan har stött på dem.
Min bild, hör och häpna, är tvärtom att politiker är som människor är mest.
Självklart finns det undantag från den förenklat negativa bilden även i populärkulturen. En av mina favoriter är filmen ”Fyra år till” från 2010. Den handlar om David Holst, en folkpartiledare av den gamla stammen, spelad av Björn Kjellman. Han blir förälskad i en av socialdemokratins nya stjärnskott, Martin, spelad av Eric Ericson, som också är son till en tidigare partisekreterare. Problemet är att folkpartiledaren är gift med en kvinna, som spelas av Tova Magnusson, som också är filmens regissör.
Fyra år till är en satir över svensk politik, förklädd till romantisk komedi. Men även om den driver med politiken så ger den intrycket av att manusförfattare och regissör ändå vet något om hur svenska partier fungerar. Politikerna framställs som människor, drivna av mänskliga tankar, resonemang, relationer och passioner.
Samma sak slår mig när jag ser pjäsen Alingsåschatten på Stadsteatern i Stockholm.
Gränslös gruppchatt
Ni har kanske hört talas om den skandal som ligger till grund för berättelsen. Tre lokalpolitiker i Alingsås, en moderat, en socialdemokrat och en vänsterpartist, hade bildat en privat grupp som de kallade ”Gingänget”, eftersom de till att börja med samlades för att dricka gin på Stadshotellet i Alingsås.
De hade också en privat gruppchatt där de passerade alla anständighetens och lämplighetens gränser. Chatten innehöll över 10 000 meddelanden, med grova sexskämt, hån mot politiska kollegor och diskussioner om hur politiken i kommunen kunde manipuleras. Deras respektive partigrupper blev ett hinder för den gemenskap de själva hittat, och den politik de enades om.
I pjäsen blir allt detta till stor satir, men poängen är att dramatikern och regissören Nanna Olasdotter Hallberg inte faller i fällan att göra de tre huvudpersonerna till platta karikatyrer.
Eller … de är absolut karikatyrer, men de framställs också som mycket mänskliga.
Ingen skön bild
De sammanträder i tråkiga partilokaler och kommunala mötesrum och runtom dem finns det lokala partifolket. Kvinnan, vänsterpartisten och nykomlingen i gänget, jobbar på Clas Ohlson och som timvikarie i hemtjänsten.
De båda männen är visserligen heltidspolitiker, men också ganska ordinära män och familjefäder. Inte nödvändigtvis sympatiska, men personer vi alla stött på, nästan som du och jag. Med den skillnaden att de tillsammans drar ned varandra i en spiral av sprit, sex, skitsnack och maktspel.
Men efter avslöjandet, när Göteborgs-Posten publicerar deras chatt och allt rasar samman, står de kvar med sina kapsejsade karriärer – privatliv.
Politik som något vardagligt
Det är ingen skön bild av makten i Alingsås som målas upp. Det verkar ha varit själva sinnebilden av hur ett destruktivt bunkergäng uppstår. På samma sätt framställs politiken i Fyra år till som ett maktspel. Men genom att framställa karaktärerna som människor snarare än det upphöjda lyckas båda dramerna ändå framställa politik som något vardagligt, och därmed uppnåeligt.
Jesper Bengtsson
P.S. För transparensens skull bör tilläggas att jag är bekant med Nanna Olasdotter Hallberg, som skrivit och regisserat Alingsåschatten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
