De fick rösterna – ge dem ansvar

Krönika Vi har chansen att bryta blockpolitik och ideologiska låsningar.

Det mest försiktiga man kan göra i svensk politik är att vänta. Vänta på nästa besked, nästa förhandling, nästa formulering som alla kan leva med.

Men medan partierna bevakar sina röda linjer väntar människor på något annat: att deras röster ska göra skillnad.

Jag är inte vänsterpartist. Jag är socialdemokrat. Ändå tycker jag att Vänsterpartiet ska få chansen att sitta i en regering. Visa vad det går för. Förhandla, prioritera, genomföra – och stå till svars.

V:s framgångar säger något

Centerpartiet säger nej. Även från Socialdemokraterna har det kommit tydliga uttryck för tveksamhet. Skälen behöver inte vara desamma. C:s ideologiska avstånd till V är uppenbart. Inom S kan frågan också handla om tillit, ledarskap och kontroll över regeringens politik. Men hur länge ska regeringsbildningen kretsa kring vem som ska hållas utanför?

Vänsterpartiet var en av valets vinnare. Partiet ökade och fick sex fler mandat. S, V, C och MP har tillsammans 176 mandat. V:s framgångar är en del av den majoritet som nu måste hitta ett sätt att regera.

Framgångarna i flera exkluderade områden säger också något som borde intressera fler än partiets egna sympatisörer. I delar av Rinkeby, Rosengård och Ronna ökade stödet kraftigt. SVT har beskrivit hur V arbetade med närvaro och mobilisering i områden där många invånare har invandrarbakgrund.

Jag tänker på människor som ofta får höra politiker tala om deras bostadsområden, deras barn och deras framtid. Hur ofta får de känna att politiken lyssnar på dem?

Vad kan andra göra bättre?

Vi kan diskutera varför V vann deras förtroende. Vi bör också fråga vad andra partier hade kunnat göra bättre. För mig är detta större än en framgångsrik valrörelse. Det handlar om politiskt deltagande i områden där avståndet till makten kan kännas långt.

Då skaver det att ett parti kan vara tillräckligt viktigt för att bära fram en regering, men ändå anses olämpligt att ingå i den.

Självklart ger ett valresultat ingen automatisk rätt till ministerposter. Partier måste kunna enas om ett program. Men V:s krav förtjänar att mötas med förhandlingar om ansvar och politik. Jag vill se vad som händer när partiet får vara med och genomföra det som det lovar.

Låt oss därför våga tänka regeringen innan förhandlingarna är klara.

Socialdemokraterna har som största parti ett särskilt ansvar att leda arbetet. Men ledarskap kräver också att man ger andra möjlighet att påverka. Om S, V, C och MP ska bära en regering tillsammans måste alla fyra kunna se sina politiska ambitioner i det gemensamma programmet.

Vad skulle de kunna åstadkomma? En välfärd som människor kan lita på. Fler arbetstillfällen och bättre villkor för företagande. En klimatomställning som går att genomföra i hela landet. Ett arbete mot segregation som märks i skolan, på arbetsmarknaden och i bostadsområdena.

Ta striderna vid samma bord

Det finns konflikter inom varje sådan uppgift. Hur ska reformerna betalas? Vilka krav ska ställas på företagen? Hur ska resurser fördelas mellan stad och landsbygd? Där börjar regeringsarbetet. Jag vill se partierna ta de striderna vid samma bord och sedan redovisa vad de har enats om.

V skulle behöva svara på hur dess förslag ska finansieras och vilka kompromisser partiet kan acceptera. C skulle behöva förklara vilka gemensamma lösningar det är berett att medverka till. S skulle behöva dela inflytande. MP skulle behöva förhandla om både klimat och migration.

Ingen ska kunna ta åt sig äran för framgångarna och lämna de svåra besluten åt andra.

Jag vill också att en ny regering tänker igenom hur arbetet organiseras. Ett eget miljödepartement skulle kunna samla klimat, natur och miljö med ett tydligt mandat att påverka regeringens gemensamma prioriteringar.

Integration behöver samtidigt ett tydligt ansvar och nära samarbete med arbetsmarknadspolitiken. Språk, arbete, utbildning och bostäder måste hänga ihop. Jag vill se ett integrationsdepartement som kan samla regeringens insatser och följa upp vad de faktiskt leder till.

Migrationsfrågorna skulle kunna placeras inom Utrikesdepartementet, med rättssäkerheten och samarbetet med rättsväsendet säkrade. Asyl, återvändande och internationella överenskommelser behöver en annan samordning än arbetet med människors etablering här.

Fler departement gör ingen regering bättre av sig självt. Förändringen måste märkas hos den som söker arbete, väntar på undervisning i svenska eller försöker hitta en bostad. Annars har vi bara flyttat ansvar mellan olika dörrar.

För mig hör detta ihop med frågan om vilka som får inflytande. Människor i exkluderade områden ska kunna se hur deras politiska deltagande påverkar besluten. Deras röster måste räknas också när makten fördelas och politiken genomförs.

Exempel för andra länder

Visst skulle denna regering behöva göra svåra kompromisser. V måste acceptera att C får inflytande. C måste acceptera att V får inflytande. Alla fyra måste kunna försvara den politik de enas om.

Det är en krävande uppgift. Jag vill att de försöker.

Vi har chansen att bryta blockpolitikens låsningar och bilda en modernare, framåtriktad regering där olika ideologier möts. Det skulle visa styrka och politisk mognad, och kunna bli ett exempel för andra länder.

Inget parti har egen majoritet. Det kräver nya sätt att tänka, dela makt och bedriva politik.

Låt de röda linjerna bli en regnbågsfärgad tro på möjligheter. Fyra partier med olika övertygelser som tillsammans med oss medborgare bygger ett nytt Sverige.

Juan Fonseca