Politik Dragningen av Nord Stream 2 genom Östersjön handlar om mer än själva gasledningen. Örjan Berner reder ut det storpolitiska spel som samtidigt pågår kring projektet.
Det är inte lätt att vara Tysklands Bundeskanzlerin. Förutom coronabekämpning, sex delstatsval som prövar Berlinregeringens popularitet plus parlamentsval i september ska fru Merkel nu söka lösning på den fråga som mer än någon annan väcker debatt i det egna partiet, splittrar EU, skapar spänningar med USA och handlar om det enda viktiga projekt som bildar ett band till den stora grannen Ryssland – gasledningen Nord Stream 2. Ännu vidhåller fru Merkel sitt stöd för detta projekt – ”det är kommersiellt, ett avtal slutet mellan ryskkontrollerade och västeuropeiska företag som regeringen inte har skäl eller rätt att stoppa” om än hon medger att det också har politiska aspekter. Nu har hennes utrikesminister lagt till att projektet har ”geostrategisk betydelse” vilket försvårar varje reträtt i frågan.
Motståndarna skjuter dock med skarpa skott mot den tyska regeringen. Polens och Ukrainas utrikesministrar uppmanar president Biden att använda alla medel för att stoppa projektet som enligt dem hotar europeisk säkerhet och ger Putin ett nytt instrument att påverka Rysslands grannländer. Washingtons politiska etablissemang instämmer och menar att Tyskland av snöda ekonomiska skäl och som följd av egen misslyckad energipolitik gör sig och Europa beroende av rysk gas när man istället borde lita på leverans av amerikansk LNG (liquefied natural gas). Upphetsade amerikanska medier anklagar Tyskland för inställsamhet mot Kreml och nostalgi över forna priviligierade tysk-ryska relationer.
Behöver Tyskland den ryska gasen eller denna gasledning? Tysklands energibehov täcks till bortåt 2/3 genom import. Inhemskt utvunnen brunkol svarar för 10 % av energikonsumtionen och importerat stenkol lika mycket men båda ska fasas ut under de kommande femton åren. Detsamma gäller kärnkraft som upphör redan 2023.
Projektet skulle varit färdigt i slutet av 2019 men stoppades när amerikanska sanktioner tvingade utländska företag att avbryta sin medverkan.
Naturgas som släpper ut hälften så mycket koldioxid som brunkol har idag omkring 25 % andel av energin men denna andel kommer enligt officiella beräkningar att öka då gas ses som nödvändigt komplement till sol och vindkraft. Sådana beräkningar är dock osäkra och flera experter hävdar att förnybara resurser och besparingar kan bromsa ökningen vilket också skulle bättre rimma med EU:s klimatambition att minska gaskonsumtionen med 30 % till 2030.
Tyskland hämtar nästan hela sin konsumtion av naturgas från utlandet och är världens största importör av detta energislag. Ryssland, Norge och Nederländerna är leverantörer och den ryska andelen ökar till omkring 50 % när den från Nederländerna kraftigt minskar om några år. Så sker särskilt om Nord Stream 2 blir verklighet. Ett alternativ till denna gasimport är LNG bl.a. skiffergas från USA. Sådan har betydligt större växthuseffekt än konventionell gas genom sina metanutsläpp och är därtill dyrare än den som kommer via rörledningar från andra producenter.
Nord Stream 2 beräknas kosta omkring 10 miljarder euro och innefattar en gasledning som går längs med den redan existerande Nord Stream 1 från ryska kusten sydväst om S:t Petersburg till Greifswald i den tyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern. Nord Stream 1 som fru Merkel invigde 2012 med starkt EU-stöd kan forsla 55 miljarder kubikmeter gas årligen och det nya projektet ska fördubbla denna kapacitet.
Projektet skulle varit färdigt i slutet av 2019 men stoppades när amerikanska sanktioner tvingade utländska företag att avbryta sin medverkan. Nu återstår 75 kilometer för vardera av de båda parallella rörledningarna som ryska företag ska slutföra. Finansieringen delas mellan det statligt ägda Gazprom och tyska, holländska, franska och österrikiska energibolag. Tanken är att de enorma gasresurser som finns på Jamalhalvön i nordvästra Sibirien ska säkerställa gasbehovet i Tyskland och andra EU-stater under kommande 50-årsperiod, samtidigt som det ger Ryssland fasta och garanterade inkomster.
De utrikespolitiska aspekterna av Nord Stream 2 står i centrum. På rysk sida är ett avgörande motiv för både Nord Stream 1 och 2 att radikalt minska behovet att forsla gas genom Ukraina och andra östeuropeiska stater. Just detta leder till konfliktens kärna för främst Ukraina skulle berövas intäkter från gas som nu transporteras genom de ledningar som byggdes redan under den sovjetiska tiden.
Landet förlorar då också ett viktigt påtryckningsinstrument i den konfliktfyllda relationen till Ryssland. Kreml kan stänga av leveranserna till Ukraina utan hänsyn till dess roll som transportsträcka till övriga europeiska konsumenter. Putin får ökade intäkter för att förstärka sin armé, sin säkerhetstjänst och sitt korrupta oligarkvälde, lyder argumenten. EU-kommissionen stämmer in i kritiken. Nord Stream 2 strider mot EU:s strategi att bilda en energiunion och kan hindra utvecklingen av en öppen gasmarknad med priskonkurrens och tävlan mellan olika leverantörer.
Den tyska regeringen lägger moteld. Man har upprepade gånger förklarat att gasimport från Ryssland också tjänar säkerheten i det europeiska gasnätet helt enligt artikel 194 i EU:s stadga. Garantier kan förhandlas fram med Kreml om fortsatta leveranser av gas genom Ukraina. Amerikansk eller annan LNG kan också köpas in och terminaler anläggas för att kunna ha sådan gas som alternativ om Ryssland söker använda energileveranser som påtryckningsmedel antingen mot Ukraina eller mot ett EU-land.
Ett antal regeringschefer i tyska delstater har gett kraftigt stöd till regeringens linje – och det inte bara i Mecklenburg-Vorpommern där gasledningen ska landa utan även i samtliga sex delstater i tidigare Östtyskland. Viktiga politiker betonar att energisamarbete med Ryssland alls inte bör begränsa sig till Nord Stream 2 – väldiga möjligheter finns att också utnyttja rysk kapacitet för förnybar energi och vätgasproduktion. Ryssland kommer inte i all framtid vara en hotfull motståndare och europeiskt beroende av rysk gas balanseras av ryskt beroende av europeisk finansiering. Så har det fungerat under lång sovjetisk/rysk tid där politiska konflikter varit lika akuta som idag.
Besluten om tysk energiförsörjning påverkas av parlamentsvalet i september som kommer att forma en ny regering. Som det nu ser ut kan ”de Gröna” där få en viktig roll och de är bestämda motståndare inte bara till ökad gaskonsumtion, Nord Stream 2 och amerikansk LNG utan även till kol- och kärnkraft. Vilka möjligheter finns då att stoppa Nord Stream 2?
Projektets miljöaspekter har redan prövats i en rad instanser och i dessa har det fått godkännande.
Några legala instrument som regeringen i Berlin kan tillämpa är svåra att finna; om sådana används leder de säkert till stora skadeståndsprocesser. Projektets miljöaspekter har redan prövats i en rad instanser och i dessa har det fått godkännande. Tyska säkerhetsintressen kan knappast åberopas när man sagt att projektet har positiv geostrategisk betydelse.
EU kan tillämpa sanktionsparagrafen i stadgan (artikel 215) men det kräver åtminstone Tysklands godkännande och riskerar en rad processer i europeiska domstolar förutom drastiska ryska motåtgärder. Amerikanska sanktioner vilka nu, efter nyliga kongressbeslut, träffar alla företag som medverkar genom byggnation, försäkring, inspektion och certifiering av Nord Stream 2 kan möjligen hindra att gas till slut levereras men bolaget har hittills lyckats kringgå sådana hinder.
Biden tycks även vara mer kompromissberedd än Trump om än kongressen pressar på för att stoppa såväl Nord Stream 2 som den rysk-turkiska gasledningen Turkstream. Tyska myndigheter kan bli tvungna att följa EU-kommissionens tredje gasdirektiv och vägra certifiering om inte dess villkor uppfyllts men härom rasar nu en separat strid.
I skuggan av den heta debatten om Tysklands hållning till Nord Stream pågår nämligen en väl så viktig legal process under skiljedomsreglerna i Energy Charter Treaty, ECT. Detta internationella fördrag ska ge säkerhet åt utländska investerare mot politiska ingrepp som ohemult skadar deras intressen.
Ryssland har trätt ut ur fördraget men det i Schweiz registrerade bolaget Nord Stream 2 har stämt EU-kommissionen för de ”diskriminerande” regler denna infört genom ändring i ”det tredje gasdirektivet”. Denna ändring innebär att gasledningar som kommer från länder utanför EU och levererar till unionsstater och som färdigställts efter 23 maj 2019 måste följa de marknadsregler som gäller för inre gastransporter i unionen.
Gasdirektivets viktigaste krav är att särskilja ansvaret för gastransport från produktionsverksamhet (artikel 9), garantera tredjepartsåtkomst (TPA) till gasledningar (artikel 32) och skapa reglerade och transparenta tariffer. Detta direktiv träffar endast Nord Stream 2 medan däremot gasledningar från t.ex. Tunisien, Algeriet och Libyen inte berörs. Nord Stream 2 skulle då behöva öppna sina ledningar för konkurrenter samt tillämpa tariffer och andra regler som gäller för den interna gasmarknaden. Enligt bolaget skulle syftet bakom ändringen vara att hindra byggnation av Nord Stream 2 och framtvinga fortsatta ryska gastransporter genom Ukraina. Det skulle sabotera den ekonomiska grundvalen för projektet och vara helt i strid med ECT som både Schweiz och EU är anslutna till – och även Tyskland.
Komplicerade juridiska diskussioner förs nu i denna skiljedomsprocess och utgången kan bli avgörande för projektets framtid liksom för de väldiga skadeståndsbelopp som står på spel, väl över tio miljarder euro. I grunden gäller frågan också kompetensfördelningen mellan EU och medlemsstaterna och om geopolitiska hänsyn ska övertrumfa kommersiella och ekonomiska intressen på gasmarknaden.
Skulle i slutändan Nord Stream 2 stoppas så blir det dyrt för både Tyskland och Ryssland, kanske även för EU och västeuropeiska gaskonsumenter. USA kan däremot då dra ekonomiska fördelar av att ha avgörande påverkat en sådan utgång. Ukraina bör kunna bli ekonomiskt gynnat med fortsatta höga transitavgifter eftersom Ryssland behöver fortsätta sälja sin gas till både Tyskland och andra européer. Politiska konsekvenser blir det i vilket fall av en möjlig kollaps för detta projekt. Det rymmer mycket prestige för den ryska statsledningen som därtill är övertygad om att endast demonstration av styrka och beredskap gå i konflikt påverkar väst.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
